Hopp til innhold

Baselkonventionen om transport av farligt avfall

Baselkonventionen är ett internationellt avtal som ska reducera frakten av giftiga avfall mellan länder. Avtalet ska särskilt förhindra att giftigt avfall från rika länder dumpas i fattiga länder. Under de senaste åren har Baselkonventionen fokuserat mer på elektroniskt avfall och skrotningen av skepp.

Sist oppdatert 06.05.2015

Facts

Vedtatt: 22.04.1989

trädde i kraft: 05.05.1992

Baselkonventionen om transport av farligt avfall på engelska
Lim inn på din egen nettside

Baselkonventionen öppnades för underskrift den 22 mars 1989 och trädde i kraft den 5 maj 1992. Konventionen är ett regelverk om internationell handel med farligt avfall. Huvudmålet är att reducera transporten av farligt avfall från rika länder till fattiga länder. Om en olaglig transport av avfall upptäcks anses detta vara ett brott och avfallet skickas tillbaka till avsändaren. Viktiga mål med konventionen är att begränsa produktionen av giftigt avfall i världen, att avfallet ska hanteras miljövänligt så nära källan som möjligt och att länder ska få hjälp med miljövänlig hantering av farligt avfall.

Målet med baselkonventionen är att länderna som producerar giftigt avfall och förorenar ska själva ta hand om detta. På 1970-talet införde många västliga länder regelverk för att minska förorening och förbättra avfallshanteringen. Detta ledde till att kostnaderna för företag som förorenade ökade kraftigt. Samtidigt medförde globaliseringen av skeppsindustrin till att transport av avfall till andra länder blev lättare. Fattiga länder hade ett desperat behov av att få utländsk valuta och många länder tog därmed emot giftigt avfall i utbyte mot betalning. Baselkonventionen utarbetades efter att flera uppseendeväckande händelser av gifttransporter från rika länder till fattiga länder uppmärksammades. Ett av dessa händelser var år 1988 då fem skepp transporterade 8000 fat av giftigt avfall från Italien till Koko i Nigeria. De som var ansvariga för det giftiga avfallet betalade 100 US-dollar i månaden för att hyra jordbruksmark där det giftiga avfallet kunde dumpas.

Enligt konventionen är det länder som exporterar giftigt avfall som själva ska rensa upp själva. På detta sätt tvingas industrin att använda material som inte är giftiga. Konventionen innehåller ett detaljerat regelverk för vad som definieras som giftigt avfall. I stora drag kännetecknas giftigt avfall som explosivt, giftigt, frätande, brandfarligt och/eller lättantändligt. Även avfall som export-, import- eller transitlandet har ett regelverk om som konstaterar att avfallet är giftigt täcks av konventionen.

Konventionen ställer också stränga krav på meddelande, godkännande och spårning av förflyttningen av farligt avfall över nationsgränserna. Konventionen innehåller också ett generellt förbud mot export och import av farligt avfall mellan medlemsländer och icke-medlemmar. Det generella förbudet kan undantas ifall avfallet regleras av ett annat avtal. USA är inte medlem i baselkonventionen men har en rad andra avtal som tillåter frakt av farligt avfall till medlemsländer.

Flera utvecklingsländer och frivilliga organisationer hävdar att konventionen inte går tillräckligt långt. De argumenterar för ett totalförbud av export av farligt avfall. År 1995 antogs ett tillägg till det ursprungliga avtalet. Detta tillägg förbjuder export av farligt avfall från rika länder (OECD) till fattiga länder (icke-OECD). Detta förbud gäller oavsett orsak även om avfallet exporteras för återanvändning.

Fullständiga medlemmar (182)

Ratifikationsprocess pågår (2)

Svenska FN-förbundet © 2017