Hopp til innhold

FN:s havsrättskonvention

FN:s havsrättskonvention kallas ofta för havets grundlag. Konventionen reglerar det mesta som har med havet att göra; allt från fiske och oljeutvinning till miljöfrågor, trafik och landsgränser.

Sist oppdatert 06.05.2015

Facts

Vedtatt: 10.12.1982

trädde i kraft: 16.11.1994

FN:s havsrättskonvention på engelska
Lim inn på din egen nettside

Den internationella sjöbottenmyndigheten (International Seabed Authority - ISA) övervakar genomförandet av konventionen. Frågan om tolkning av konventionen avgörs av den internationella havsrättsdomstolen. Konventionen öppnades för underskrifter år 1982 och trädde i kraft år 1994 efter att 60 länder hade anslutit sig till avtalet.

Användandet av havet har förändrats under det senaste århundradet. Fiskenäringen har effektiviserats och utvinningen av olja från havsbottnen har ökat markant. Detta har skapat ett behov för detaljerade regler om vem som har rättigheterna för resurserna i havet. Den amerikanska presidenten Harry S. Truman bestämde år 1945 att USA skulle råda över allt vatten som befann sig 200 nautiska mil från den amerikanska kusten. Detta var en stor ändring från 3 milsgränsen som hade varit vanlig praxis fram till dess. Flera länder som med liknande krav och år 1956 arrangerade FN sin första havsrättskonferens. Målet var att försöka enas om ett internationellt regelverk.

Först under den tredje havsrättskonferensen i New York enades man om vad havsrättskonventionen skulle innehålla. Konferensen började sitt arbete år 1973, men arbetet blev klart först år 1982. Arbetet tog lång tid eftersom enorma resurser stod på spel och alla länder var tvungna att enas innan avtalet kunde skrivas under. I det slutgiltiga avtalet blev ett lands havsgräns utvidgat till 12 nautiska mil utanför sin egen kust. Innanför dessa gränser har landet samma myndighet som över sina egna landområden. Dessutom fick alla länder med kust en egen ekonomisk zon som sträcker sig 200 nautiska mil från kusten. Innanför denna zon har varje enskilt land rätt att utvinna naturresurserna i området. Alla havsområden som ligger utanför dessa gränser är enligt avtalet internationellt vatten och en del av världens gemensamma kulturarv.

Havsrättskonvention har egna bestämmelser om de olika ländernas kontinentalsocklar. Kontinentalsockeln är den delen av havsbottnen som hör till de olika kontinenterna. De länder som kan bevisa att deras kontinentalsockel sträcker sig längre än 200 nautiska mil från kusten kan få sin ekonomiska zon utvidgad. Avgörandet om hur långt kontinentalsockeln sträcker sig fastställs av Commission on the Limits of the Continental Shelf (CLCS, på svenska kommissionen för begränsningarna av kontinentalsockeln). Länder som vill ansöka om att få sin ekonomiska zon utvidgad måste göra det inom tio år efter dem anslutit sig till konventionen.

Länder som vill utvidga sin ekonomiska zon måste presentera mycket detaljerad information om kontinentalsockeln, något som är dyrt. Detta gör att fattiga länder riskerar att förlora sin rätt att göra krav på en utvidgning eftersom de inte har råd att presentera sina bevis inom tio år efter att de anslutit sig till konventionen. Därför har FN:s miljöprogram (UNEP) upprättat ett eget kontinentalsockelprogram som ska hjälpa fattigare länder med att dokumentera sina krav. Klimatförändringar och efterfrågan på olja har också under de senaste tio åren lett till att fler länder försöker att kartlägga om de har rättigheter att utvinna olja i Arktis. Danmark, Ryssland, Kanada och USA håller på att undersöka vilka krav de kan göra på den arktiska havsbottnen.

Fullständiga medlemmar (167)

Ratifikationsprocess pågår (14)

Svenska FN-förbundet © 2017