Hopp til innhold

Klimatkonventionen (UNFCCC)

Världskonferensen om miljö och utveckling i Rio de Janeiro år 1992 ledde till skapandet av en ramkonvention om klimatförändringar. United Nations Framework Convention on Climate Change (även kallad klimatkonventionen på svenska) ska begränsa de globala utsläppen av växthusgaser.

Sist oppdatert 31.10.2016

Klimatkonventionen (UNFCCC)

Facts

Vedtatt: 09.05.1992

trädde i kraft: 21.04.1994

Klimatkonventionen (UNFCCC) på engelska
Lim inn på din egen nettside

Klimatkonventionen (UNFCCC) blev under första omgången undertecknat av 183 länder och har som mål att stabilisera koncentrationen av växthusgaser i atmosfären till en nivå som förhindrar en farlig människoskapad påverkan av klimatsystemet. Detta ska göras genom att kartlägga utsläppen av växthusgaser. I början innehöll konventionen en intention om att stabilisera utsläppen av växthusgaser till nivån på 1990-talet innan år 2000, men på det första partsmötet år 1995 blev dessa förpliktelser ansedda som otillräckliga för att nå konventionens slutgiltiga nivå.

UNFCCC sätter ingen begränsning på hur mycket växthusgaser varje land kan släppa ut och föreslår heller inte mekanismer för att reducera utsläpp. I artikel 17 i konventionen öppnas det istället för vidare förhandlingar om tilläggsprotokoller som ska fastställa begränsningarna. Det viktigaste protokollet, som också är juridiskt bindande, är Kyotoprotokollet. Kyotoprotokollet gäller till år 2020, då det mer omfattande och ambitiösa Parisavtalet tar vid.

195 länder+ EU har undertecknat UNFCCC.

UNFCCC etablerade principen om ”gemensam, men differentierat ansvar”. Detta betyder att alla länder ska arbeta långsiktigt för att reducera utsläppen av växthusgaser, men eftersom de rika industrialiserade länderna skapade klimatproblemet historiskt sett fastslår konventionen att de rika länderna har ett särskilt ansvar att reducera sina utsläpp. De länder som har särskilda förpliktelser under UNFCCC är införda i bilagorna i konventionen och kallas för annex I-land (på engelska Annex I) och annex II-land (Annex II). Annex II-länder är industrialiserade länder som ska ge finansiellt och teknologiskt bistånd till utvecklingsländer.

En av de första åtgärderna under UNFCCC var att etablera ett rapporteringssystem för nationella utsläpp och reduktion av växthusgaser. Dessa översikter omtalas ofta som ”utsläpp jämfört med 1990” eftersom dessa nivåer används för att se hur mycket varje land är tvingade att reducera sina utsläpp med perioden som gäller för Kyoto-protokollet. Annex I- och II-länder måste kontinuerligt rapportera om sina utsläpp och reduktioner till klimatsekretariatet. Sekretariatet har ansvaret att stötta arbetet med att genomföra konventionen och protokollen. Sekretariatet har sitt kontor i Bonn, Tyskland.

Under UNFCCC upprättades även en gemensam finansiering, Global Environmental Facility (GEF), för att hjälpa utvecklingsländer och länder som är i en ekonomisk övergångsfas med bland annat att genomföra åtgärder för att anpassa sig till klimatförändringarna, bevara den biologiska mångfalden och förhindra landerosion.

Fullständiga medlemmar (195)

Svenska FN-förbundet © 2017