Hopp til innhold

Konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter

Målet med konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter (ICCPR) är att medlemsländerna ska säkra invånarnas grundläggande medborgerliga och politiska rättigheter som yttrandefriheten och rätten till fria val.

Sist oppdatert 06.05.2015

Lim inn på din egen nettside

FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter (ICCPR) öppnades för underskrifter den 12 december år 1966. Konventionen trädde i kraft den 23 mars år 1976 efter att 35 länder hade anslutit sig till avtalet. Medlemsländerna förpliktar sig att respektera invånarnas grundläggande rättigheter som liv, personlig rättighet, rättssäkerhet, yttrandefrihet och ett demokratiskt styrelsesätt. Genomförandet av konventionen övervakas av FN:s kommitté för mänskliga rättigheter (HRC). Kommittén utvärderar regelbundet situationen i medlemsländerna.

Läs Sveriges senaste rapport här (2007) och parallellrapporten här (2002). Du hittar kommitténs senaste förhör och slutsatser här (2009). Nästa rapport ska (preliminärt) lämnas in år 2014.

När FN antog den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna år 1948 var det tänkt att detta skulle vara utgångspunkten för ett gemensamt internationellt avtal om de mänskliga rättigheterna där alla rättigheterna skulle vara lika värda. Det blev emellertid inte som man hade tänkt sig och man fick två konventioner istället för en. Dessa är konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter (ESK-konventionen) och ICCPR. Rättigheterna i ICCPR är präglat av de politiska skillnaderna mellan de västliga och kommunistiska länderna efter andra världskriget. De västliga länderna menade att individens civila och politiska rättigheter var de viktigaste från den allmänna förklaringen av de mänskliga rättigheterna och önskade därmed en egen konvention med fokus på detta. Länderna menade att konventionen skulle väga tyngre än ESK-konventionen eftersom de kommunistiska länderna ansåg att ESK-konventionen var den viktigaste konventionen

Eftersom de västliga länderna var mest aktiva i arbetet med de mänskliga rättigheterna har ICCPR ansetts vara den viktigaste av de två konventionerna. ESK-konventionen har ofta hamnat i bakgrunden i FN när de mänskliga rättigheterna sätts på den internationella dagordningen. Flera menar dessutom att ICCPR ger bättre resultat på lång sikt och är lättare att sätta i praktiken. Detta har blivit särskilt tydligt i arbetet hos de två största människorättsorganisationerna Amnesty International och Human Rights Watch. Organisationerna fokuserar mest på den enskilde människans frihet och politiska rättigheter samt andra brott mot de medborgerliga och civila rättigheterna.

Trots det internationella arbetet med att få alla världens länder att följa konventionen kränker ofta världens länder rättigheterna. Flera aktörer som arbetar med de mänskliga rättigheterna menar att människoarbetet måste bygga på både ICCPR och ESK-konventionen.

Fullständiga medlemmar (169)

Ratifikationsprocess pågår (6)

Svenska FN-förbundet © 2017