Hopp til innhold

Angola

Efter mer än 30 år av inbördeskrig kom freden äntligen till Angola 2002. Landet upplever nu en efterlängtad utveckling men i den oljerika provinsen Cabinda har konflikten fortsatt till en självständighetskamp.

Uppdaterat 25.08.2016

Angolanska kvinnor väntar utanför en vallokal i staden Sumbe år 1992. Foto: UN Photo/Milton Grant

Bakgrund

För att förstå den nuvarande konflikten i Angola måste man först förstå landets period som koloni. Angola blev artificiellt upprättad som en portugisisk koloni år 1885 genom ett avtal mellan Tyskland, Portugal och Storbritannien. Kolonin upprättades genom att slå samman områden som tidigare hade varit flera små och stora kungadömen. Portugiserna ignorerade de gamla gränserna och skapade nya som gick tvärs genom etniska, språkliga och historiska skiljelinjer i regionen.

Tre stora folkgrupper blev då, och är fortfarande, dominerande i Angola. I norra Angola bodde Bakongofolket med starka språkliga och kulturella band till folket i dagens Kongo, centralt i Angola bodde Ambundufolket och i södra och östra Angola Ovimbundufolket. Portugal besegrade alla dessa folkgrupper och grundade Angola.

Uppror mot kolonialmakten

Under 1950- och 1960-talet började de förtryckta grupperna att göra uppror. Även om Storbritannien och Frankrike gradvis hade låtit sina gamla koloniområden bli självständiga vägrade portugiserna att ge upp Angola. Resultatet blev ett långvarigt självständighetskrig mellan kolonialmakten och de olika rebellgrupperna i landet. När Angola till slut blev självständigt år 1975 kontrollerade rebellerna, som för det mesta rekryterade från sina egna folkgrupper i landet, varsin del av Angola.

Det marxistiska MPLA (Movimento Popular de Libertação de Angola, Folkrörelsen för Angolas befrielse) rekryterade huvudsakligen från Ambundufolket i städerna och längs kusten. FNLA (Frente Nacional de Libertação de Angola) rekryterade från Bakongo och hade kontroll över områdena mot gränsen till dagens Kongo och UNITA (União Nacional para a Independência Total de Angola) rekryterade från Ovimbundufolket och kontrollerade de södra och östra delarna av Angola. När landet blev självständigt deklarerade alla tre grupper att de var landets legitima regering. Detta ledde till inbördeskrig mellan de tre grupperna.

MPLA-tropper i parade på frigjøringsdagen i 1975. Foto: UN Photo/Jean Pierre Laffont

MPLA-trupper i en parad under dagen Angola blev självständigt 1975. Foto: UN Photo/Jean Pierre Laffont

Inbördeskrig

Snart visade det sig att MPLA kontrollerade de viktigaste delarna av landet och blev gradvis ansedda som Angolas legitima regering av andra länder. Att kriget trots det fortsatte måste förstås i ljuset av det kalla kriget. Sovjetunionen och Kuba hade stöttat MPLA sedan självständighetskriget och när MPLA började säkra kontrollen över Angola bestämde sig USA för att stötta MPLA:s väpnade motståndare UNITA. Samtidigt upprättade UNITA och FNLA en strategisk allians. Därför ökade konflikten i styrka. Ännu mer komplicerad blev konflikten när presidenten i Zaire (dagens Demokratiska Republiken Kongo) började stödja Bakongofolket i FNLA medan apartheidregimen i Sydafrika började blanda sig i konflikten med militärt stöd till UNITA.

Under 1980-talet ökade stridernas styrka och även om FNLA så småningom erkände regeringen utsedd av MPLA fortsatte UNITA med sitt gerillakrig och allierade sig med mycket konservativa krafter i USA. MPLA stöttades å sin sida av över 30 000 kubanska soldater.

År 1986 ingick USA:s dåvarande president Ronald Reagan ett avtal med UNITA som innebar att USA skulle leverera vapen till ett värde av 25 miljoner amerikanska dollar till UNITA. Stödet stärkte UNITA som inledde kraftiga attacker mot flera av MPLA:s regeringsstyrkor i söder.

Fredsavtal och de första valen

Först när kalla kriget gick mot sitt slut år 1988 undertecknade Angola, Kuba och Sydafrika i ett avtal som innebar att både Kuba och Sydafrika drog sig ur Angola. Tre år senare, 1991, undertecknade MPLA och UNITA ett fredsavtal som underlättade genomförandet av landets första fria val år 1992. MPLA vann parlamentsvalet med majoritet (54 procent), men trots detta kunde de inte säkra majoriteten i presidentvalet, något som var nödvändigt för att undgå en andra valomgång.

UNITA ställde sig kritiska till hur fritt valet egentligen hade varit, och kanske hade de goda skäl att vara kritiska. Innan den andra valomgången skulle hållas attackerade och dödade regeringsstyrkorna flera tusen UNITA-anhängare i huvudstaden och andra städer runt om i landet.

Anställda från FN-operationen UNAVEM II assisterar i valet i Angola år 1992. Foto: UN Photo/Milton Grant

 

Inbördeskrig bryter ut igen

UNITA förklarade krig mot regeringen och inbördeskriget bröt ut igen. Denna gång erövrade UNITA snabbt landområden och hade under en period kontroll över 70 procent av Angola. Regeringsstyrkorna slog emellertid tillbaka och 1994 påbörjades nya fredsförhandlingar. Parterna enades om ett avtal som skulle fördela makten mellan dem. Även om avtalet fick ett brett internationellt stöd och FN placerade ut fredsbevarande styrkor i landet så blev det ingen fred. Den största orsaken var att UNITA vägrade att följa avtalets krav om nedrustning och nekade regeringen tillträde i de städer som UNITA kontrollerade.

Detta kompromisslösa beteende skapade problem för UNITA som nu hade förlorat allt stöd från USA. FN antog två resolutioner mot rörelsen, upprättade flygförbudszoner över UNITA:s områden och antog också en vapenbojkott mot UNITA.

Regeringen och UNITA skriver under fredsavtalet i Lusaka år 1994. Foto:UN Photo/B.Mulenga

Nytt fredsavtal

År 1998 bestämde sig ledaren för MPLA, José Eduardo dos Santos, för att inbördeskriget måste upphöra. Han bad FN-styrkan att lämna landet och inledde de sista avgörande slagen mot UNITA. Den här gången stod UNITA ensamma, och regeringsstyrkorna avancerade snabbt. Kriget varade fram till 2002 då UNITA:s ledare Savimba dödades vilket förde med sig att parterna enades om ett nytt fredsavtal. Då hade konflikten krävt 1,5 miljoner människors liv och drivit miljoner på flykt.

Tillväxt och nya spänningar

FN-styrken UNAVEM III rydder miner i en skolegård i Kuito, Angola i 1995. UN Photo/John Charles Monua

FN-styrkan UNAVEM röjer minor på en skolgård i Kuito, Angola 1995. UN Photo/John Charles Monua

Spåren efter inbördeskriget i Angola är fortfarande synliga över hela landet. En stor del av landets vägar och järnvägslinjer hade ödelagts av kriget och stora områden var fulla med minor.

Tio år efter att kriget tog slut lever fortfarande 135 000 människor från Angola som flyktingar i grannländerna. Trots detta har Angolas ekonomi blomstrat efter att kriget tog slut. UNITA har lagt ned vapen och existerar idag som ett politiskt parti.

Under parlamentsvalet år 2008 fick MPLA över 80 procent av rösterna, ett val som Human Rights Watch menar varken var fritt eller rättvist. Andra observatörer var mer försiktiga med sin kritik. Ett mer allvarligt problem för demokratin är kanske att presidenten själv, José Eduardo dos Santos, formellt aldrig har blivit vald av folket men ändå har suttit vid makten som president sedan 1979.

År 2010 fick dos Santos igenom en grundlagsändring som gjorde att presidenten inte längre behöver bli vald genom en folkomröstning. Presidenten utpekas istället direkt av det största partiet i parlamentet (MPLA). Den nya grundlagen har också gett mer makt åt presidenten. Dessa ändringar har kritiserats av oppositionen och i september 2011 mobiliserades hundratals unga oppositionella i huvudstaden Luanda i demonstrationer mot presidenten. Demonstrationerna slogs ned av polisen.

I september 2012 vann regeringspartiet MPLA en säker seger i parlamentsvalet. Segern garanterade dos Santos ännu en period som president. Valobservatörer från den Afrikanska Unionen (AU) beskrev valet som ”fritt och rättvist”.

I november 2013 dödades aktivister av landets säkerhetsstyrkor. Det ledde till stora protester mot myndigheterna under 2014. Myndigheterna svarade med att använda dödligt våld samt fängslande utan laglig grund.

Cabindakonflikten

Ända sedan år 1975 har det också pågått en annan konflikt i provinsen Cabinda. Även om Cabinda är en del av Angola har provinsen, som ligger mellan republiken Kongo och den demokratiska republiken Kongo, ingen landförbindelse till Angola. Detta gör Cabinda till en enklav. Här bor 300 000 invånare på 7 200 km² yta. Här har gruppen FLEC (Frente para a Libertação do Enclave de Cabinda) kämpat för självständighet för Cabinda sedan Angola blev självständigt från Portugal.

 Eftersom regionen är rik på olja (över 60 procent av Angolas olja utvinns i Cabinda) är det svårt för parterna att enas. Regeringen i Angola ledde en stor offensiv mot FLEC-gerillan 2002-2003 och övertog då flera av gerillans baser. Regeringen menar att de nu har kontroll över regionen och har stationerat en stor militär styrka i området. De flesta som bor i området har dock stöttat FLEC eftersom endast en liten del av oljeintäkterna kommer de boende till godo samt att de ofta trakasserats av regeringsstyrkorna.

Regeringen och separatistgrupperna i Cabinda skrev under ett fredsavtal i augusti 2006 och senare samma år började fler flyktingar att återvända till regionen efter att säkerhetssituationen förbättrats. Trots det fortsätter konflikten, dock med låg intensitet. Anledningen till att fredsavtalet inte helt fått konflikten att upphöra beror på att gerillan inte erkänt personen som skrev under avtalet som gerillans legitima ledare.

FN:s roll i konflikten

FN har deltagit i fredsprocessen i Angola i många år och under flera perioder. FN skickade fredsbevarande styrkor första gången år 1988 för att övervaka den kubanska och sydafrikanska reträtten från landet. Därefter återvände FN till landet år 1991 för att övervaka den första vapenvilan och valet år 1992.

När UNITA återupptog kriget fick de fredsbevarande styrkorna sitt mandat utvidgat och stannade i landet fram till år 1999. FN:s säkerhetsråd antog under 1990-talet flera resolutioner som hade som avsikt att pressa parterna i konflikten att återvända till förhandlingsbordet. FN antog bland annat en vapen- och bensinbojkott av UNITA och en internationell bojkott av angolansk olja och diamanter som smugglats ut av UNITA. De första sanktionerna infördes år 1993 och var med och pressade Savimbi till att förhandla. All bojkott upphävdes 2002 när fredsavtalet började gälla.

Idag är flera FN-organisationer på plats i Angola, bland annat FN:s flyktingorgan, UNHCR, och FN:s utvecklingsprogram, UNDP.

En mine blir sprengt av mineryddere fra FN-styrken UNAVEM III, i 1996. Foto: UN Photo/John Charles Monua

FN-styrkan UNAVEM hjälper till med minröjning i Huambo, Angola 1996. Foto: UN Photo/John Charles Monua

Source: Uppsala Conflict Database, Institutet för fredsforskning (PRIO), Aschehoug og Gyldendals stora lexikon, FN, OCHA, BBC, Rädda barnen, Flyktinghjälpen, Samrådet för Afrika, Ny tid, StatoilHydro, NORAD, UNDP

Inblandade länder

Svenska FN-förbundet © 2017