Hopp til innhold

Burundi

Det är först och främst konflikten mellan hutuerna och tutsierna som gör Burundi till ett svårt land att bo i.

Uppdaterat 21.04.2016

En gruppe flyktninger som returnerer til Burundi fra DR Kongo holder landets flagg mens de hører på en velkomsttale på grensen. IRIN/Judith Batusama

En grupp flyktingar som återvänder till Burundi från DR Kongo håller landets flagga medan de lyssnar på ett välkomsttal vid gränsen. Foto: IRIN/Judith Batusama

Bakgrund

I Burundi tillhör cirka 85 procent av befolkningen den etniska gruppen hutuer medan cirka 14 procent är tutsier. Tutsierna favoriserades av den belgiska kolonialmakten som satte olika folkgrupper mot varandra för att stärka sin egen position. När landet blev självständigt 1962 var det tutsierna som kontrollerade krigsmakten och därför övertog den regerande makten. Detta ledde till missnöje bland hutuerna. De organiserade sig därför i olika motståndsgrupper, varav de två viktigaste var CNDD-FDD och PALIPEHUTU. Det förekom våldsamma sammandrabbningar mellan landets militärmakt och motståndsgrupperna under åren som följde, bland annat 1972 och 1988. Civilbefolkningen drabbades hårt.

Inbördeskriget

Våldet tilltog i Burundi efter landets första demokratiska val år 1993. Hutupolitikern Melchior Ndadaya blev då landets första folkvalda president. Efter endast ett par månader blev han och flera andra högt uppsatta politiker mördade av den tutsidominerade militären. Tutsierna återtog den politiska makten i landet. Den här händelsen utlöste en rad blodiga attacker på både hutuer och tutsier. Det uppskattas att ungefär 300 000 människor dödades och att 2 miljoner drevs på flykt under det 12 år långa inbördeskriget. Stora massaker på civila (både hutuer och tutsier) utfördes både av militären och av de olika hutugrupperna.  

Barn plukker bønner i en åker utenfor Burundis hovedstad Bujumbura. IRIN/David Gough

Väpnade konflikter drabbar barn hårdast. Dessa pojkar plockar bönor på ett fält utanför Burundis huvudstad Bujumbura. IRIN/David Gough

Våldets omfattning i Burundi bör ses i sammanhang med den generella situationen i Centralafrika under dessa år (se konfliktprofilen för DR Kongo). I början var konflikten i Burundi ett inbördeskrig men det förändrades under mitten av 1990-talet då andra aktörer anslöt sig till konflikten. Den burundiska regeringen allierade sig då med den tutsidominerade ledningen i Rwanda för att tillsammans bekämpa rebellgrupper (främst hutuer) i de båda länderna. Dessutom samarbetade Burundiregimen med den tutsidominerade upprorsrörelsen RCD i DR Kongo och med Ugandas armé. Hutugrupperna allierade sig på samma sätt med upprorsgrupper i andra länder. I striden mellan alla allianser och fronter kämpade lokalbefolkningen för att överleva.

Första demokratiska valen

Tack vare internationell press undertecknade tutsiregeringen och hutugrupperingarna ett fredsavtal år 2000. Med stöd från bland annat FN, blev tutsiern Pierre Buyoya utnämnd till president i en övergångsregering. 2003 skrev också den burundiska presidenten och den största hutuiska oppositionsgruppen under ett avtal som skulle innebära att konflikten upphörde. Samma år gick presidentämbetet vidare till hutun Domitien Ndayizeye. I presidentvalet år 2005 segrade den tidigare upprorsledaren Pierre Nkurunziza.

Nelson Mandela var med på å legge til rette for fredsprosessen i Arusha. Her møter han FNs generalsekretær Kofi Annan i 2000. UN Photo/Milton Grant

Nelson Mandela var involverad i fredsprocessen i Arusha. Här träffar han FN:s generalsekreterare Kofi Annan 2000. Foto: UN Photo/Milton Grant

Stabilitet

Mellan åren 2005-2010 var landet inne i en förhållandevis stabil fas. Regeringen lyckades upprätthålla en skör balans av etnisk representation i det politiska systemet och i militären. Myndigheternas behandling av oppositionen var emellertid oroväckande.

Trots att fredsavtalet hade medfört stora framsteg i fredsprocessen i Burundi var situationen svår för oppositionspartierna. Flera oppositionspolitiker arresterades och valmöten förhindrades. Precis innan presidentvalet 2010 beskylldes regeringen för att planera att rigga valresultatet. Detta gjorde att oppositionen bojkottade valet.

President Pierre Nkurunziza taler for FNs generalforsamling. UN Photo/Lou Rouse

Pierre Nkurunziza har varit president i Burundi sedan 2005. Här talar han i FN:s generalförsamling. Foto: UN Photo/Lou Rouse

Oro och misstro

Efter att Pierre Nkurunziza blev omvald år 2010 förekom flera oroligheter i landet. Det utfördes flera politiskt motiverade mord på både regerings- och oppositionsanhängare. Även olagliga arresteringar och tortyr förekom. Regeringen har också infört lagar som begränsar pressfriheten i landet samt gett polisen rätt att avbryta eller påverka politiska möten. Detta hotar yttrandefriheten och den politiska organisationsfriheten i Burundi, vilket har ökat konfliktnivån och risken för att ett nytt inbördeskrig bryter ut.

Nytt presidentval och ny kris

Efter flera år utan kriser och har Burundi åter drabbats av en våldsam kris. Det som utlöste krissituationen var att president Nkurunziza klargjorde att han skulle ställa upp för en tredje period i valet 2015. Detta strider mot Burundis grundlag och har mött kraftiga protester från oppositionen, civilsamhället och landets dominerande katolska kyrka. Polisen har slagit ner demonstrationer och flera människor har dött till följd av händelserna. Nkurunziza vann ändå det omstridda valet i juli 2015.

I en rapport tilL FN:s säkerhetsråd i februari 2016 beskylldes Rwanda för att ha rekryterat och tränat burundiska flyktingar till att bekämpa Nkurunzizas regim. 

Risk för folkmord

Sedan Nkurunzizas tillkännagivande i april har den efterföljande krisen lett till att över 240 personer har dödats och över 200 000 har flytt landet. Missnöje och våld har ökat risken för ett nytt inbördeskrig, och FN befarar att krisen snabbt kan utvecklas till ett folkmord. President Nkurunziza vägrar att tillåta varken FN eller AU att upprätta en fredsbevarande styrka i landet.

Utvecklingen har skrämmande likheter med folkmordet i grannlandet Rwanda 1994, där det främst var tutsiminoriteten som drabbades. Dagens Burundi har samma etniska sammansättning som Rwanda hade, med cirka 85 procent hutuer och 14 procent tutsier. Läs mer om Rwanda här.

Et bål bestående av våpen samlet inn fra ulike opprørsstyrker. UN Photo/Martine Perret

Flera upprorsgrupper gick frivilligt med på att avväpnas, här under övervakning av FN-styrkan. Foto: UN Photo/Martine Perret

FN:s roll i konflikten

FN:s fredsbevarande styrkor kom till Burundi i juni 2004. De tog då över efter en styrka som skickats av den Afrikanska Unionen (AU). FN-styrkan har sett till att fredsavtalet från 2000 har följts och de har bland annat avväpnat upprorsgrupper och förhindrat vapensmuggling från Burundis grannländer. I februari 2007 avslutade FN sitt fredsbevarande uppdrag i Burundi (ONUB) för att koncentrera insatsen på uppbyggnad av landet.

Burundi blev 2006 utvalt av FN:s fredsbyggnadskommission (PBC), som upprättades i början av 2007, som ett av två länder man vill börja bistå i en postkonfliktfas. År 2006 beslutade FN att det skulle etableras ett kontor för FN:s integrerade verksamhet i Burundi (BINUB) med start i januari 2007. BINUB fokuserade på att bidra med stöd i samband med valet 2010 samt att bekämpa korruption, straffrihet, att stärka säkerhetsstyrkor och polis samt att öka respekten för mänskliga rättigheter.

Den 1 januari 2011 ersattes BINUB av United Nations Office in Burundi (BNUB). BNUB skulle bidra med att stötta utvecklingen i landet genom uppbyggnad av nationella institutioner samt genom att främja mänskliga rättigheter och dialog. BNUB’s mandat avslutades 31 december 2014. Ansvaret för att följa upp valprocessen 2015 överläts till FN:s landgrupp i Burundi som består av olika FN-organisationer och program. Dessa är baserade på ett ramverk för utvecklingsbistånd, FN:s Development Assistance Framework (UNDAF).

Den 1 januari 2015 påbörjade FN:s valobservatörer i Burundi sitt uppdrag (MENUB) med ett mandat från Säkerhetsrådets resolution 2137 från 2014. Deras uppdrag handlade om att följa och rapportera kring presidentvalet, parlamentsvalet och de olika lokala valen mellan maj och september 2015.

I samband med det upptrappade våldet under 2015 har FN uttryckt farhågor för att situationen i Burundi ska utvecklas till ett folkmord. Frankrike anser att säkerhetsrådet bör hota Burundis regering med sanktioner, som syftar till att stoppa krigisk retorik och samtidigt tvinga parterna till förhandlingsbordet.

Den 17 december år 2009 antog FN:s säkerhetsråd enhälligt att utvidga mandatet för BINUB med ett år. Foto: UN Photo

Source: Uppsala Conflict database, Institutet för fredsforskning (PRIO), Aschehoug og Gyldendals stora lexikon, FN, Samrådet för Afrika, BBC Burundi Country Profile, BBC News

Svenska FN-förbundet © 2017