Hopp til innhold

Den arabiska våren

Under våren 2011 pågick stora folkliga uppror mot myndigheterna i många länder i Mellanöstern och Nordafrika. Proteströrelserna under det som kallas "Den arabiska våren" hade som främsta krav att den regerande diktatorn i de olika länderna skulle avgå. Upproren inspirerade varandra, men utvecklades var för sig.

Uppdaterat 08.09.2016

Den arabiske våren (Reuters)

Bakgrund

2011 var ett år präglat av demonstrationer, sammandrabbningar och stora förändringar i Nordafrika och Mellanöstern. Protesterna började i Tunisien men spred sig sedan till Egypten, Algeriet, Libyen, Marocko och senare till Syrien, Jemen, Bahrain och andra länder i regionen.

Bakgrunden till upproren är en önskan om att förändra styrelseskicket i Tunisien. Det handlade främst om demokratisering, mänskliga rättigheter och bättre levnadsvillkor. Orsakerna till upproren varierar från land till land, både på grund av olika historiska förutsättningar och skillnader i samhällsuppbyggnad och styrelseskick.

I alla upproren som sägs ha ingått i den arabiska våren var användningen av internet viktig. Demonstranterna använde sig särskilt mycket av sociala medier som Facebook och Twitter för att samordna och sprida information om protesterna. Användningen av sociala medier höll också internationella medier uppdaterade om händelserna, något som gav ökad internationell uppmärksamhet om upprorsmakarnas krav.

Folk samler seg i byen Nawa, nær Deraa i april 2011, i en av de første demonstrasjonene mot regimet. På skiltet står det "Ikke noe vann, ikke noe medisin, ikke noe mat." Foto: REUTERS/Handout

April 2011. Folk samlas i staden Nawa, nära Deraa, i en av de första demonstrationerna mot regimen. Skylten lyder "Inget vatten, ingen medicin, ingen mat." Foto: REUTERS / Handout

Namnet "Den arabiska våren"

Proteströrelsen har fått namnet ”Den arabiska våren”, främst i västerländsk media. Namnet har en hänvisning till tidigare uppror då också just ordet ”våren” har använts. Exempelvis revolutionerna i Europa 1848 som förknippas med våren (”Folkens vår”, i Sverige de så kallade ”Marsoroligheterna”) ”Pragvåren” 1968.

Namnet har blivit kritiserat eftersom det exkluderar alla icke-arabiska folkgrupper, såsom berber och kurder, som också deltog i protesterna. Vidare får även ordet ”vår” får protesterna att verka vackra när de snarare blev våldsamma och blodiga.  ”Vår” tidsbegränsar också protesterna. Protesterna har faktiskt pågått långt före våren 2011, och bör ses i samband med kolonialhistorien och de västerländska stormakternas fortsatta maktpositioner i regionen. Protesterna har dessutom fortsatt efter våren 2011.

Trots denna kritik är det likväl intressant att analysera protesterna som bröt ut i regionen i början av 2011 och på den vägen försöka förstå fenomenet som kännetecknas med ”Den arabiska våren”.

Tunisien

Startdatumet för den arabiska våren brukar sättas till den 17 december 2010, med en tragedi som inträffade i Tunisien. En ung grönsakshandlare, Mohammed Bouazizi, tände eld på sig själv och brann till döds i protest mot den styrande makten. Många tunisier kände igen sig i Bouazizis livssituation. Händelsen utlöste därför ett uppror som spred sig från småstaden Sidi Bouzid till flera andra delar av landet, inklusive huvudstaden Tunis. Hundratals människor miste sina liv i oroligheterna som följde demonstrationerna.

Upproret, som senare skulle bli kallat Jasminrevolutionen, hade sociala och ekonomiska orsaker. Utbred arbetslöshet (särskilt bland ungdomar), stigande matpriser och brist på respekt för de grundläggande mänskliga rättigheterna var några av dem. Upproren krävde demokratisering och att den sittande regimen skulle avgå. De tunisiska upproren organiserades till stor del med hjälp av sociala medier.

Presidenten i Tunisien, Zine el-Abadine Ben Ali, hade suttit vid makten sedan 1987. Opposition tilläts men hans regim blev trots detta uppfattad som mer och mer auktoritär och korrupt. Efter att först ha mött protesterna med att införa undantagstillstånd, något som ger staten mer makt, blev president Ben Ali och hans familj tvungna att lämna Tunisien. De gick i exil i Saudiarabien. Den tidigare presidenten Ben Ali blev i juni 2011 ställd inför domstol (fastän han inte befann sig i landet) och dömdes till 35 års fängelse för stöld av statlig egendom.

Ayat al-Qurmezi talte ut mot styresmaktene i Bahrain. Hun ble fengslet og torturert i 2011, men har fortsatt å holde sine appeller. Hun fikk Studentenes fredspris under ISFiT-festivalen i Trondheim 2015. Foto: ISFiT

Ayat al-Qurmezi kritiserade regimen i Bahrain offentligt i sina dikter. Hon fängslades och torterades 2011, bara 20 år gammal, men har fortsatt hålla sina protester. Hon fick ta emot norska Studenternas fredspris under ISFiT-festivalen i Trondheim 2015. Foto: ISFiT

Val av en grundlagsstiftande församling hölls i oktober 2011. Valet genomfördes fredligt och med ett valdeltagande på över 90 %. Den nya folkvalda församlingen skulle inom ett år utarbeta och anta en ny grundlag som ett underlag för val av president och parlament. I november 2011 valde den nya nationalförsamlingen människorättsaktivisten Moncef Marzouki som president i övergångsregeringen. Marzouki avvecklade undantagstillståndet (som rått sedan Ben Ali utlyst det 2011 för att kunna slå ned upproret) i mars 2014.

Tunisien klarade att ta sig igenom övergångsperioden utan att inbördeskrig bröt ut. Detta berodde till stor del på organiseringen av en bred, politisk dialog och offentlig debatt som sänts i nationell TV i nästan två år. Nyckeln var att inkludera representanter från både den gamla eliten och civilsamhället. Den här fredliga utvecklingen har gjort att Tunisien framstår som det enda positiva exemplet på ett land där den arabiska våren lett till mer fred och demokrati. Att den tunisiska nationella dialogen var så viktig för landet ledde till att den så kallade Kvartetten, som bestod av olika organisationer i det tunisiska civilsamhället, tilldelades Nobels fredspris 2015. 

Egypten

I Egypten tog upproret fart den 25 januari 2011 då tusentals demonstranter marscherade på Kairos gator i protest mot Hosni Mubaraks regim. Hosni Mubarak hade då suttit vid makten sedan 1981. Denna dag blev senare kallad Vredens dag. Demonstranterna marscherade till Tahrirtorget och slog läger. Inspirerade av upproret i Tunisien organiserades gatudemonstrationer och protester i januari och februari. Som det mest folkrika arabiska landet drog upproret i Egypten till sig mycket uppmärksamhet, och inspirerade många andra folk som levde under förtryck från auktoritära regimer.

De utlösande faktorerna till de egyptiska demonstrationerna var polisbrutalitet, undantagstillstånd i landet, misslyckad lagstiftning, arbetslöshet, en strävan för höjd minimilön i landet, bostadsbrist, korruption, brist på yttrandefrihet och dålig levnadsstandard. Det huvudsakliga målet för upproret var att störta Hosni Mubaraks regim. Även om demonstrationerna började fredligt, uppstod våldsamma sammandrabbningar mellan säkerhetsstyrkor och demonstranter. Minst 846 människor dödades och 6000 skadades under upprorets 18 första dagar.

En vecka efter Vredens dag samlades 250 000 demonstranter på Tahrirtorget. I likhet med Tunisiens president genomförde Mubarak flera förändringar för att tillfredsställa demonstranterna; han sparkade regeringen och lovade att han inte skulle ställa upp i nästa val. Detta räckte inte för att göra demonstranterna nöjda. I februari 2011 tvingades Mubarak avgå och överlät makten till Egyptens militära styrkor. Mubarak gick i exil med sin familj. Militärledningen utnämnde en ny statsminister och tillsatte en kommitté som skulle förbereda demokratiska val.

År 2011-2012 genomfördes val till nationalförsamlingen och presidentval. Islamistiska partier fick majoritet i nationalförsamlingen där Freedom and Justice Party (FJP) blev största parti. Partiet hade bildats av det Muslimska brödraskapet; en islamistisk politisk rörelse. Deras presidentkandidat, Muhammad Mursi, vann presidentvalet i juni 2012. Mursi blev då Egyptens första demokratiskt valda ledare i historien.

Nationalförsamlingens förslag till ny grundlag blev godkänd i en folkomröstning i december 2012. Men förslaget möttes av stora protester från den liberala oppositionen, sekulära, kristna och kvinnogrupper som menade att grundlagsförslaget inte ger någon garanti för yttrandefrihet och kvinnors rättigheter. Protesterna mot Mursi och Det muslimska brödraskapet ledde till nya protester i Egypten. Det nya upproret ledde till att egyptiska armén, med Abdel Fattah al-Sisi i spetsen genomförde en statskupp och avlägsnade Morsi och Det muslimska brödraskapet från makten den 3 juli 2013. Sisi valdes till president i Egypten 2014, men i ett val där varken Morsi eller hans parti (FJP) fick lov att delta.

Det är svårt att säga vad den så kallade arabiska våren har betytt för Egyptens framtid; om upproren har lett till förändring i folkets tro på sina möjligheter att förändra systemet. Svårt är också att säga om nya uppror kommer att uppstå igen, eller om upproren upplevdes som en förlorad kamp där en diktator bara byttes ut mot en annan. En sak är i alla fall säker, nämligen att upprorets målsättningar ännu inte har uppnåtts. I februari 2015 citerade en norsk tidning egyptiska organisationer och aktivister, som hade uttalat sig om att situationen för mänskliga rättigheter i Egypten är värre under Sisi än den var under Mubarak. Sisi-regimen inskränker yttrandefriheten genom de så kallade anti-terrorlagarna, vilka bland annat kan bestraffa journalister med böter på upp till en halv miljon kronor om de ifrågasätter regeringens officiella uppgifter om väpnade konflikter.

Demonstrasjon på Tahrir-plassen i Kairo i 2011 Foto: Lilian Wagdy via Wikimedia Commons

Demonstranter samlades på Tahrirtorget i Kairo i november år 2011. Foto: Lilian Wagdy via Wikimedia Commons

Algeriet och Marocko

Liknande demonstrationer som i Tunisien och Egypten förekom även i Algeriet och Marocko. Demonstrationerna började i januari 2011 och eskalerade i februari. De var inte lika omfattande som i grannländerna, bland annat på grund av att militären och kravallpolisen behöll sin lojalitet mot staten istället för att delta i upproret.

Demonstrationerna i Algeriet och Marocko ledde inte till regimändring, men till andra politiska förändringar. I Algeriet blev undantagstillståndet, som varit i kraft sedan 1992, upphävt. I Marocko lovade myndigheterna att minska kungens makt. En folkomröstning hölls i Marocko i slutet av juni 2011 och de föreslagna ändringarna i grundlagen blev antagna.

Libyen

Efter folkliga uppror i grannländerna utbröt även protester i Libyen den 16 februari 2011. Upproret började i östra Libyen, med centrum i landets näst största stad Benghazi, och spreds till andra delar av landet, inklusive huvudstaden Tripoli. I likhet med grannländernas protester krävde demonstranterna bättre levnadsvillkor och mer frihet, samt uttryckte sitt missnöje över den auktoritära regimen. Muammar al-Khadaffi, som hade styrt landet sedan 1969, slog våldsamt ner protesterna.

Dagen efter de första demonstrationerna stängdes internetuppkopplingen ned i hela landet. Detta förhindrade användningen av sociala medier, som varit en viktig del i organisationen av demonstrationerna. al-Khadaffi och hans familj gjorde det tydligt att de inte ville lämna ifrån sig makten.

al-Khadaffi-regimen satte in landets vapenmakt mot demonstranterna och civilbefolkningen, både från luften och på marken. Konflikten utvecklades till ett inbördeskrig när demonstranterna började organisera väpnat motstånd för att svara på angreppen från myndigheterna. FN:s säkerhetsråd gav därefter NATO tillåtelse att använda militära maktmedel för att skydda civila från Khadaffiregimens flyganfall. NATO bidrog till regimens fall hösten 2011.

Krig och konflikt har fortsatt efter Khadaffiregimens fall. Det slåss om makt och oljetillgångar, och situationen i Libyen har på nytt fått omvärldens uppmärksamhet på grund av libyska milisers stöd till den Islamiska Staten (IS).

Muammar Gadhafi, statsoverhode i Libya 1969-2011  Foto: US Navy Photo/Jesse B. Awalt via Wikimedia

Muammar al-Khadaffi hade makten i Libyen från år 1969 till 2011. Foto: US Navy Photo/Jesse B. Awalt via Wikimedia

Syrien

Det syriska upproret började med en protestmarsch i huvudstaden Damaskus i mars 2011 där krav om frigörelsen av politiska fångar ställdes. Regimen slog brutalt ner protesterna.  Det brutala svaret på de relativt fredliga demonstrationerna fick motståndet att spridas till fler delar av landet. Assadregimen bestämde sig därefter för att släppa extrema jihadister ur fängelse. The Daily Telegraph har rapporterat att enligt flera olika källor, som västliga underrättelsetjänster, syriska upprorsmakare och avhoppare från al-Qaida, släpptes jihadisterna fria för att bidra till att omforma det fredliga upproret till ett våldsamt uppror. Den sortens uppror är det lättare att rättfärdiga brutalt bekämpning av.

Assad-regimen beskyllde demonstranterna för att vara islamistiska terrorister och kunde därigenom legitimera det kraftiga våldet som regimen använde mot dem. Assad hade därför i sitt intresse att ”bevisa” att så var fallet och bidra till att skapa en sådan verklighet. Detta vara huvudorsaken till att den arabiska våren utvecklades till ett brutalt inbördeskrig. Framväxten av militanta islamister i samband med inbördeskriget i Syrien har haft stor påverkan på situationen i Irak och uppkomsten av terrororganisationen Den islamska staten (IS).

I den palestinske flyktningleiren Yarmouk i Damaskus har tilgangen til mat vært svært begrenset under krigen. Befolkningen står i kø for å få matforsyninger fra FN. (Januar 2014). Foto: Zuma Press/UNRWA

I det palestinska flyktinglägret Yarmouk i Damaskus har tillgången till mat varit väldigt begränsat under kriget. Befolkningen står i kö för att få mat från FN. (Januari 2014). Foto: Zuma Press/UNRWA

Jemen

Den 27 januari 2011 samlades 16 000 demonstranter på gatorna i Jemens huvudstad Sanaa och krävde president Ali Abduhllah Salehs avgång. Saleh meddelade att han inte ville ställa upp i nästa val 2013 eller överföra makten till sin son, något som många fruktade. Trots detta fortsatte demonstrationerna och efter en månads protester öppnade säkerhetsstyrkorna eld mot demonstranterna i Sanaa. Över 40 människor dog. President Saleh deklarerade att Jemen var i undantagstillstånd.

Saleh förlorade gradvis det stöd han från början haft. Efter ökad press, bland annat genom ett raketanfall mot presidentpalatset, gick Saleh med på ett avtal om att överlämna makten till sin ställföreträdare, Abdrabbuh Mansour Hadi, i november 2011. Så skedde också, och en samlingsregering bildades. Saleh lämnade landet och fick full immunitet av nationalförsamlingen, trots invändningar från tusentals gatudemonstranter

Tiden efter avsättandet av Saleh har krig och konflikt fortsatt i Jemen. Det finns flera grupper med motstridiga politiska intressen. Den viktigaste konflikten i Jemen idag står mellan rebeller från Huthirörelsen och de statliga myndigheterna. Huthirebellerna deltog i protesterna mot president Saleh och tog samtidigt tillfället i akt för att utvidga sin territoriella kontroll i maktvakuumet som uppstod under den arabiska våren. Konflikten med Huthirörelsen har lett till en internationell intervention med stöd till myndigheterna, lett av grannlandet Saudiarabien. Konflikten i Jemen kan leda till att landet återigen delas i två.  

Tawakkul Karman fra Jemen fikk Nobels Fredspris i 2011 UN Photo/Eskinder Debebe

Tawakkul Karman fick Nobels Fredspris år 2011 för sin insats för demokrati i Jemen. I fotot syns Karman tillsammans med FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon. UN Photo/Eskinder Debebe

Bahrain

Den 14 februari 2011 samlades folkmassor i den bahrainska huvudstaden Manama för att protestera mot korruption och arbetslöshet, och för att visa sitt missnöje över den regerande monarkin i Bahrain. Ett av huvudmålen med demonstrationerna var att uppnå större politisk frihet och inflytande för den shiamuslimska majoriteten, som var trött på att styras av den sunnimuslimska minoriteten.

Demonstranterna samlades vid Pearl Roundabout och den rondellen blev, precis som Tahrirtorget i Kairo, en symbolisk samlingspunkt för demonstranterna. Protesterna slogs ned och flera miste livet när regeringsstyrkorna öppnade eld mot demonstranterna vid Pearl Roundabout den 18 februari.

Den 15 mars 2011 deklarerade myndigheterna undantagstillstånd efter flera veckors demonstrationer. Under undantagstillståndet, som varade till juni samma år, blev tusentals demonstranter, människorättsaktivister och journalister arresterade. Många blev ställda inför rätta inför nyinrättade militärdomstolar. Det har också rapporterats om att shiamuslimska arbetstagare och studenter har förlorat sina jobb som en följd av demonstrationerna. Demonstrationer som krävde att de som fängslats skulle bli frisläppta fortsatte under hösten 2011. Protesterna i Bahrain fortsatte under 2012 med våldsamma sammandrabbningar mellan demonstranterna och myndigheterna. Bahrains myndigheter har försökt att stoppa protesterna genom att förbjuda demonstrationer och arrestera personer som organiserar protester mot landets styre, men protesterna fortsatte under 2013.

Demonstranter i Bahrain Foto: Al Jazeera English via Wikimedia Commons

Demonstranter i Bahrain kräver att politiska fångar blir frigivna. Foto: Al Jazeera English via Wikimedia Commons

Andra länder

Libanon, Jordan, Saudiarabien, Iran, Irak, Oman och Sudan har alla haft mindre proteströrelser som följt liknande mönster som ovan nämnda länder.  Påverkade av utvecklingen i regionen har de krävt demokratiska reformer, respekt för de mänskliga rättigheterna samt förbättring av levnadsvillkoren.

 

FN:s roll i konflikten

FN:s roll har varierat i de olika länderna. FN har haft ansvar för att skydda civilbefolkningen i de här länderna mot övergrepp från staten. Samtidigt måste fredliga medel prövas i första hand, och innan eventuella maktmedel används måste det finnas hopp om att det kan lyckas. Sådana värderingar, förutom egenintressen bland medlemsländerna, har präglat FN:s säkerhetsråds initiativförmåga.

Resultatet blev ett FN-mandat till militärt ingripande i Libyen, men inte ett FN-mandat för en intervention i inbördeskriget i Syrien. Båda ”lösningarna” ledde likväl till inbördeskrig och ett stort flyktingproblem. 

Source: Uppsala Conflict Database, Norsk Utenrikspolitisk Institutt (NUPI), Store Norske Leksikon, BBC News, International Crisis Group (ICG)

Svenska FN-förbundet © 2017