Hopp til innhold

Den demokratiska republiken Kongo

"Det afrikanska världskriget", där åtta afrikanska länder och över 25 väpnade grupper kämpade, avslutades formellt år 2003. Åren efter krigets slut har dock kampen om naturresurser och etniska spänningar medfört blodiga strider och allvarliga övergrepp mot civilbefolkningen.

Uppdaterat 31.05.2015

Den demokratiska republiken Kongo

 

Bakgrund

DR Kongos tidligere diktator Mobuto Foto: UN-PhotoSaw-Lwin-Mobuto

DR Kongos tidigare diktator Mobuto ville afrikanisera landet. Foto: UN Photo/Saw Lwin.

Den demokratiska republiken Kongo (hädanefter kallad DR Kongo) var fram till år 1908 den belgiska kungen Leopold II:s personliga egendom. År 1908 tog den belgiska staten över och styrde landet fram tills det fick sin självständighet år 1960. Kung Leopold och den belgiska staten var ansvariga för en av världens mest brutala koloniala regimer och då belgierna drog sig ur landet lämnade de efter sig ett mycket förändrat land med stora interna konflikter och dålig infrastruktur.

Joseph-Désiré Mobuto tog makten genom en statskupp år 1965 och styrde landet i 32 år. Som en del av Mobutos afrikaniseringspolitik bytte landet namn till Zaire, storstäderna fick afrikanska namn och han själv tog namnet Mobutu Sese Seko.

Mobutus regim var korrupt och våldsam vilket ledde till missnöje och ständiga uppror i olika delar av landet. År 1996 bröt ett stort uppror ut i de östra delarna av landet. Detta kallas ofta för det första kongolesiska kriget.

Hutu- och tutsikonflikt

Det var inte av ren tillfällighet som upproret startade i de östra delarna. Området gränsar till Uganda, Rwanda och Burundi och den politiska situationen har präglats av rivalitet mellan de två grupperna hutu och tutsi. Rivaliseringen har orsakat allvarliga inbördeskrig i både Rwanda och Burundi.

Brukte våpen og ammunisjon Foto: UN-Photo John-Isaac

800 000 människor dödades under folkmordet i Rwanda. Folkmordet fick stora konsekvenser för DR Kongo.

Under folkmordet i Rwanda 1994 dödades över 800 000 tutsier och moderata hutuer. Därefter flydde en miljon hutuer från Rwanda till DR Kongo. Bland dessa var hutu-milisen Interhamwé som hade i högsta grad varit delaktiga i massakern. Interhamwé använde flyktinglägerna som en utgångspunkt för att genomföra räder in i Rwanda och angrep även tutsier i DR Kongo.

Kongolesiska tutsier kallas för banyamulenger. Banyamulengerna var samtidigt under press från lokala myndigheter som försökte landsförvisa hela befolkningen på 400 000 personer. Denna etniska grupp hade hållit till i området i över 200 år. När de blev ombedda att lämna landet inom en vecka reagerade banyamulengerna med att ta upp vapen och attackera både regeringsmilitären och den rwandiska hutumilisen Interhamwé.

Gruppen grundade l'Alliance des Forces Démocratiques pour la Libération du Congo-Zaïre (AFDL) under ledning av Laurent-Désiré Kabila. AFDL fick stöd från den rwandiska armén och ugandiska tutsier och störtade Mobuto år 1997. Kabila utnämndes till president och landet upptog sitt gamla namn, DR Kongo.

1998-2003: Det afrikanska världskriget

Kabila visade sig vara lik Mobuto och blev snabbt ovän med sina tidigare allierade i AFDL. Anti-banyamulensk retorik gjorde att Kabila förlorade stöd från banyamulengerna, Uganda och Rwanda. Detta ledde till att striderna blossade upp igen i augusti 1998 vilket blev starten på det så kallade afrikanska världskriget. Åtta länder och minst 25 väpnade grupper deltog i kriget.

Mennesker på flukt Foto: IRIN/Sigfried Modola

Tusentals människor drevs på flykt under krigen. Foto: IRIN/Sigfried Modola

Även denna gång började upproret i östra DR Kongo. Det fanns många paralleller med upproret Kabila själv hade deltagit i 1996-1997 men den här gången var upproret riktat mot honom. Uganda och Rwanda spelade ännu en gång en central roll men nu involverades även flera andra afrikanska länder. Striderna spred sig snabbt till stora delar av DR Kongo.

Grannländerna blir involverade

DR Kongo samt Rwanda, Burundi, Angola, Namibia, Tchad, Uganda och Zimbabwe var inblandade i det afrikanska världskriget. De använde sin egen nationella säkerhet som huvudargument för att bli en del av konflikten.

Angola ville ödelägga UNITA:s baser i södra DR Kongo. UNITA var en rebellgrupp som stred mot de angolanska myndigheterna i Angolas egna inbördeskrig.

Namibia stod på Angolas sida eftersom UNITA samarbetade med namibiska rebellgrupper. De båda länderna samt Zimbabwe och Tchad stred tillsammans med DR Kongos regeringsmilitär.

Uganda och Rwanda valde efter år 1998 att strida mot DR Kongo (regimen som de tidigare hade stöttat). Regeringen i Rwanda argumenterade för att Kabilas regim inte klarade av att stoppa hutumilisen Interhamwé som fortfarande angrep civila i Rwanda från baser i DR Kongo. Uganda använde rebellgrupperna som en ursäkt för att intervenera, något som även Burundi gjorde.

Kampen om naturresurser

Arbeider i DR-Kongos diamantgruver Foto: Guy Oliver IRIN

DR Kongos diamantgruvor är en viktig orsak till krigen. IRIN/Guy Oliver

Mycket tyder på att kontrollen över naturresurserna var en viktig orsak till varför grannländerna involverades i konflikten.

DR Kongo har Afrikas största förekomster av diamanter och stora mängder av coltan, kobolt, guld och koppar har hittats på kongolesisk mark, särskilt i den oroliga östregionen i DR Kongo. Stora mängder ädelstenar och mineraler utvanns olagligt i östra DR Kongo under kriget.

År 2005 dömdes Uganda att betala skadestånd för att ha drivit gruvverksamhet i den östra delen av DR Kongo under kriget. FN har även lagt fram rapporter där det slås fast att även angolanska, rwandiska och zimbabwiska företag har deltagit i olaglig mineralutvinning.

DR Kongo och freden

Det gjordes många försök att komma fram till ett fredsavtal för DR Kongo men det var inte förrän Kabilas son Joseph övertog makten som fredsförhandlingarna tog fart. Han ingick i ett avtal om maktfördelning mellan de olika parterna samt tillsatte en övergångsregering. Detta gjorde att utländska soldater officiellt drog sig ur landet under år 2002. År 2003 antog FN:s säkerhetsråd en resolution om att sätta in en franskledd, multinationell styrka som komplement till sin egen FN-ledda styrka. Samma år antogs ett avtal med alla stridande grupper och kriget var officiellt slut.

Under år 2005 genomfördes en folkomröstning om landets nya grundlag. För första gången sedan landet blev självständigt från Belgien år 1960 hölls ett presidentval. Joseph Kabila vann presidentvalet sommaren 2006.

I östra DR Kongo har oroligheterna fortsatt trots fredsavtalet. Detta gäller speciellt regionerna Nord-Kivu och Syd-Kivu. Kärnan i konflikten är än idag spänningar mellan hutuer och tutsier samt vem som har rätt till regionens naturresurser. Rwanda och Uganda har upprepade gånger blivit beskyllda för att åter beblanda sig i konflikten.

Parterna i konflikten 

Det finns en rad väpnade grupper i konflikten i östra DR Kongo. Detta är några av dem:  

  • FLDR: Hutumilis med flera medlemmar som deltog i folkmordet i Rwanda.
  • CNDP: Tutsimilis från DR Kongo.
  • FARDC: Den kongolesiska regeringsstyrkan.
  • M23: Utbrytargrupp från CNDP.
  • Lords Resistance Army (LRA): Rebellgrupp från Uganda

DR Kongo anklagar Rwanda för att stötta CNDP. Rwanda beskyller samtidigt FLDR för våldsamma räder på deras sida av gränsen. CNDP anklagar FARDC för att samarbeta med FLDR. De olika påståendena stöttas av FN-rapporter men Rwanda nekar att de är involverade.

Även Ugandas konflikt med LRA har spridit sig över gränsen till DR Kongo. LRA upprättade baser i DR Kongo för att bekämpa Ugandas regering. År 2008 genomförde DR Kongo, Uganda och sydsudanesiska regeringsstyrkor en gemensam offensiv mot gruppen.

I tillägg till hutu-titsi-aspekten är det tydligt att konflikterna mellan de olika grupperna handlar om vem som ska kontrollera gruvorna i området. De miliser som kontrollerar gruvorna har möjlighet att tjäna mycket pengar på svarta marknaden.

Här kan du läsa mer om de väpnade grupperna.

Försök till avväpning

En soldat fra opprørsgruppen M23. Foto: IRIN/Kate Holt

En soldat från M23. Rebellgruppen startade ett våldsamt angrepp under våren år 2012. Foto: IRIN/Kate Holt

Våren 2012 förvärrades åter situationen i östra DR Kongo. En utbrytargrupp från CNDP med namn”Upprorsgruppen M23” inledde våldsamma angrepp som drev tiotusentals människor på flykt. M23 består huvudsakligen av tutsier. Flera av ledarna i M23 är efterlysta av den internationella krigsförbrytardomstolen ICC för att använt barnsoldater, gjort övergrepp och torterat. Både FN och kongolesiska myndigheter har beskyllt Rwanda och Uganda för att ha stöttat M23. Efter misslyckade försök till fredsförhandlingar bröt det igen ut strider mellan M23 och regeringsstyrkor.

Myndigheterna i DR Kongo har försökt avväpna grupperna, dels militärt men också genom politiska förhandlingar. Än så länge har försöken misslyckats. Hutu-milisgruppen FLDR fick en tidsfrist att genomföra avväpningar innan den 2 januari 2015. Endast 300 av runt 1700 medlemmar kapitulerade innan tidsfristen. Dessutom höll FLDR på med ny medlemsrekrytering och gjorde sig skyldiga till brott mot mänskliga rättigheter under den här perioden. Detta ledde till att DR Kongos president Joseph Kabila meddelade att FLDR ska avväpnas med makt, ett uttalande som fick stöd av FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon.

Våldtäkt och humanitär kris

Fler decennier av krig och vanstyre hindrar utvecklingen i DR Kongo. Därför har befolkningen fortsatt att vara fattig trots att landet är rikt på naturresurser.

Flera miljoner människor har omkommit sedan år 1998. Några har dödats i strider men de flesta har dött på grund av sjukdomar och andra problem som kriget har skapat. Drygt 2,7 miljoner människor är interna flyktingar (2014).

Våldtäkt används systematiskt som vapen för att skrämma och kontrollera civilbefolkningen. Nästan alla väpnade grupper har begått grova övergrepp. Över 250 000 människor har blivit våldtagna under kriget i DR Kongo.

Även FN:s fredsbevarande styrka har begått sexuella övergrepp, något som uppdagades under sommaren 2015.

 

FN:s roll i konflikten

FN har varit närvarande i DR Kongo med fredsstyrkan United Nations Organization Stabilization Mission in the Democratic Republic of the Congo (MONUC) sedan år 1999. Styrkan har följt upp fredsavtalet Lusakaavtalet och deltagit i avväpningen av östra DR Kongo. Med en styrka på ungefär 20 000 soldater är FN:s fredsstyrka i DR Kongo den största fredsoperationen i FN:s historia.

Styrkan har uppmärksammats i media flera gånger på grund av att FN-soldater har begått sexuella övergrepp på kongolesiska kvinnor och barn. Efter den nya offensiven i hösten 2008 förlorade MONUC mycket av sitt stöd från lokalbefolkningen eftersom styrkan inte klarade att förhindra CNDP:s attack mot gränsbyn Goma.

Hösten 2008 försökte CNDP att inta byn Goma som ligger på gränsen mellan Rwanda och DR Kongo. Goma huserar ett av FN-styrkans huvudkvarter men styrkan stod utan möjlighet att skydda civilbefolkningen. Minst 250 000 människor flydde från byn. CNDP misslyckades trots det att överta kontrollen över byn.

En FN-soldat holder vakt ved en flykningleir.Foto: Zahra Moloo IRIN

En FN-soldat håller vakt utanför Linakofo, ett läger med 1359 internflyktingar som flytt från Lord's Resistance Army.

I maj 2010 antog FN:s säkerhetsråd att MONUC skulle fortsätta under det nya namnet United Nations Organization Stabilization Mission in the Democratic Republic of the Congo (MONUSCO). Mandatet inriktades mer mot stabiliseringsprocesser i efterspelet av konflikten. Ett särskilt fokus för MONUSCO är att stabilisera de oroliga provinserna i öst.

MONUSCO ska stötta regeringssoldater mot miliser och beskydda lokalbefolkningen. I början hade dock MONUSCO inte fullmakt att slå tillbaka mot miliser. Efter det att M23 påbörjade sina operationer bestämdes det att en "interventionsbrigad" skulle upprättas inom MONUSCO. Brigaden består av 4000 soldater som har mandat att ingripa med väpnat våld på eget initiativ eller i samarbete med den kongolesiska militären. Styrkan påbörjade sitt arbete våren 2013.

Efter att tidsfristen för avväpning av hutu-milisen FLDR gick ut 2 januari 2015 kommer regeringsstyrkorna att trappa upp kampen mot FLDR i samarbete med MONUSCO.

Source: Uppsala Conflict Database, Institutt for fredsforskning (PRIO), Aschehoug og Gyldendals store leksikon, FNs fredsbevarende styrker, BBC, Involveyourself, Amnesty, Flyktninghjelpen

Svenska FN-förbundet © 2017