Hopp til innhold

Elfenbenskusten (Côte d'Ivoire)

Elfenbenskusten var fram till slutet av 1980- talet ett av de mest välfungerande och rika afrikanska länderna. Dessvärre varade det inte i längden.

Uppdaterat 24.10.2015

Elfenbenskusten (Côte d'Ivoire)

Bakgrund

Elfenbenskusten blev självständigt år 1960 efter att ha varit en fransk koloni sedan 1917. Efter självständigheten behöll landet ett nära politiskt och ekonomiskt samarbete med Frankrike och fransmän satt i viktiga positioner både i statsförvaltningen och i olika privata franska företag i Elfenbenskusten. Félix Houphouët- Boigny, som var ledare för partiet PDCI (Parti Démocratique de la Côte d'Ivoire), blev landets första statsminister. Andra politiska partier förbjöds omedelbart.

Afrikas rikaste land

De kommande trettio åren var Elfenbenskusten ett av Afrikas rikaste länder, främst till följd av kakaoexporten (landet var världens största producent av kakao). Det var lätt att få jobb i Elfenbenskusten och gästarbetarna strömmade in från hela regionen. Mot slutet av 1980-talet sjönk dock priserna på bland annat kakao, något som ledde till lågkonjunktur. Missnöjet bland befolkningen riktades mot regeringen, som såg sig tvungna att öppna upp för fria val och flerpartisystem. 

Konflikten börjar

Landsfadern Houphouët- Boigny avled i december 1993. I den politiska maktkampen som följde valde flera av partierna att utnyttja nationalistiska strömningar för att öka sitt stöd. Detta var i skarp kontrast till Houphouët- Boigny som hade varit inställd på att inte sätta olika etniska grupper mot varandra. Flera politiker betonade kravet att vara ivorian både för att kunna äga och rösta i landet. De hävdade även att den stora muslimska befolkningen i norr inte kunde kalla sig ivoriansk och inom kort förlorade både muslimerna och gästarbetarna ägande- och rösträtt.

Spänningarna mellan olika etniska och religiösa grupperingar ökade därefter. Många gästarbetare valde att vända tillbaka till sina tidigare hemländer. Detsamma gällde flyktingar, främst liberiska, som hade kommit till Elfenbenskusten för att slippa undan inbördeskriget i sitt egna land (se Liberia).

Mennesker på en busstasjon i Abidjan flykter fra kampene i byen. Foto: Alexis Adélé/IRIN

Mars 2011. Människor på en busstation i Abidjan flyr från striderna i staden. Foto: Alexis Adélé/IRIN

Statskupp

Landets första stadskupp skedde år 1999 och markerade slutet på Elfenbenskustens långa tradition av en stabil regering. Kuppmakaren Robert Gueï gick med på att hålla val året efter vilket genomfördes. Efter några rundor med oroligheter och försök till en militärkupp blev vinnaren i valet år 2000 Laurent Gbago, han blev Elfenbenskustens president. Det politiska missnöjet präglade dock fortfarande landet och hösten 2002 utbröt ett inbördeskrig. Muslimer i norra Elfenbenskusten valde att ta till vapen för att återfå sina rättigheter. 

Frankrikes inblandning

Elfenbenskusten har haft ett försvarssamarbete med Frankrike sedan år 1961. Samarbetet går ut på att Elfenbenskusten har varit garanterade franskt stöd mot att Frankrike får ha trupper stationerade i landet. Då inbördeskriget bröt ut år 2002, sattes dessa trupper in för att beskydda de många fransmän som var bosatta i Elfenbenskusten.

Året efter, 2003, skickade även ECOWAS (organisationen för ekonomiskt samarbete i Västafrika) in en västafrikansk fredsstyrka för att få kontroll över situationen. Detta skedde i samband med att regeringen och de muslimska upprorsmakarna i norr undertecknade ett fredsavtal som Frankrike hade tagit fram.

President Laurent Gbago skrev motvilligt under eftersom han menade att avtalet favoriserade upprorsmakarna. Han hävdade också att man inte kunde se den tidigare kolonimakten Frankrike som en neutral part i förhandlingen. Tiden som följde beskyllde både upprorsmakarna och den ivorianska regeringen franska styrkor för att ha deltagit aktivt på motståndarnas sida. Från flera håll kom kritik gällande att de franska styrkorna uppförde sig som en ockupationsmakt och inte uppfyllde kravet om neutralitet. En anti-fransk stämning spred sig.

Under 2004 blev fransk egendom utsatt för omfattande vandalisering och de flesta franska medborgarna lämnade landet. Samma år drog ECOWAS tillbaka sin styrka när en FN-styrka sattes in.

Internt fordrevne

Det finns många internt fördrivna flyktingar i Elfenbenskusten, här 2011 under ett besök av Ban Ki-moon. Foto: UN Photo / Eskinder Debebe.

Regeringen vägrar förhandla

Under senare år utnyttjade Gbago och hans partikamrater medvetet den anti-franska stämningen för att behålla makten och fördröja de pågående fredsförhandlingarna. Detta påverkade också Frankrikes allierade, FN.

Efter att internationella fredmedlare i januari 2006 bad om att parlamentet skulle upplösas, drog sig Gbago och hans parti ur förhandlingarna. De talade om fredsförhandlingarna som en re-kolonialiseringsprocess och vägrade samarbeta med FN. Militanta anhängare till Gbago har förstört flera FN-byggnader och FN-organisationer har blivit tvungna att lämna den västra delen av landet.

Fem år efter krisens start blev parterna, under sommaren 2007, eniga om ett fredsavtal. Upprorsledaren, Guillaume Soro, blev utnämnd till premiärminister och upprorsmakarna fick amnesti. Dessutom var parterna överens om rättigheter i samband med medborgarskap och valregistrering.

Efterlängtat val

I maj 2008 startade en omfattande avväpning av rebellstyrkorna. Tusentals upprorsmän lämnade ifrån sig vapnen mot en ersättning, men redan månaden efter uppstod det vid flera tillfällen oroligheter i de norra provinserna. Den före detta upprorsmakaren menade att de inte hade fått vad de hade rätt till enligt fredsavtalet. Dessutom blev presidentvalet som varit planerat under en längre tid, uppskjutet igen. Sedan år 2006 har det varit planerat att genomföra fria och rättvisa val i landet. Att valet aldrig genomfördes var en av orsakerna till att konflikten blossade upp igen.

I februari 2010 upplöste president Gbagbo både regeringen och valkommissionen. Presidenten anklagade valkommissionen för fusk eftersom de hade tillåtit medlemmar från de norra provinserna. Detta försvagade presidentens möjligheter att bli omvald. I slutet av februari var en ny regering och en ny valkommission på plats. Planen var då att valet skulle hållas i april eller maj 2010 men det hölls inte förrän i oktober. 14 kandidater ställde upp i valet, däribland den sittande presidenten Gbagbo och den tidigare statsministen Alassane Ouattara. Både Gbagbo och Ouattara fick över 30 av rösterna (Gbagbo 38 %, Ouattara 32 % enligt Crisis Group) och därmed hölls den andra valomgången den 28 november. Före den andra valomgången blev genomförd rapporterades det om politiskt motiverade våldsamma sammandrabbningar i landet.

Innsamlet ammunisjon i Elfenbenskysen

Ammunition från milisgrupper som avväpnades i Guiglo, Elfenbenskusten. Foto: UN Photo/Ky Chung

Efter valet 2010

Alassane Ouattara utnämndes till vinnare i valet 2010 av landets oberoende valkommission (IEC). Kort därefter deklarerade ledaren för landets grundlagsråd valresultatet som ogiltigt. Därefter deklarerade han Gbagbo som den rättmätiga vinnaren efter att han först annullerade röster från landets norra regioner, där Quattara hade starkt stöd.

Det internationella samfundet erkände Ouattara som valets vinnare och bad Gbagbo att avgå efter valförlusten, men Gbagbo vägrade. Förhandlingar för att komma fram till en lösning misslyckades vilket ledde en upptrappning av våldsamma sammandrabbningar mellan anhängare till Gbagbo och Ouattara. Runt 3000 människor dödades i dessa sammandrabbningar och minst en miljon människor drevs på flykt, huvudsakligen från landets största stad Abidjan.

Laurent Gbagbo

Tidigare presidenten i Elfenbenskusten, Laurent Gbagbo, lägger fram sitt försvar i Den internationella brottmålsdomstolen (ICC) i Haag 2011. Foto: UN Photo / ICC / AP Pool / Peter Dejong.

I loppet av några månader hade Ouattaras styrkor vunnit kontroll över majoriteten av landet och i mars och april förekom hårda strider i Abidjan där Gbagbo och hans militär höll sig fast. Den 11 april 2011 arresterades Gbagbo och Ouattara tillträdde formellt som president i maj 2011. Gbagbo blev senare utlämnad till den internationella domstolen i Haag och anklagades för brott mot mänskligheten.

Elfenbenskusten påverkades starkt av stridigheterna som valet förde med sig. Återuppbyggnaden tar tid och president Ouattara har ett krävande arbete med att få igång ekonomin och ena folket.

Situationen är fortfarande spänd och landet präglas av oro mellan de olika grupperingarna. Det har bland annat förekommit attacker mot polisstationer och militäranläggningar samt våldsamma sammandrabbningar mellan regeringsstyrkorna och anhängare till Gbagbo. Upproret i grannlandet Mali gör påverkar också situationen i regionen.

Valet 2015

Val av president hölls i Elfenbenskusten den 25 oktober 2015, Alassane Ouattara valdes för en ytterligare mandatperiod. Han har lyckats stabilisera landets ekonomi och utmaningen är nu att behålla den positiva trenden och att fördela resurserna jämnt i det splittrade landet. Något som Ouattara blivit kritiserad för att inte arbeta med är försoning av olika grupper och rättvisa, något som han nu har sagt ska prioritera.

Det var ett fredligt val men valdeltagandet var lågt, endast 55 % av befolkningen röstade jämfört med 80 % i valet 2010. Flera av Ouattaras opponenter bojkottade valet. Många människor exkluderades också från att rösta på grund av att röstlistorna inte uppdaterats sedan konflikten 2011.

FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon med Elfenbenskustens president Alassane Ouattara, 2014. Foto: UN Photo/Evan Schneider

FN:s roll i konflikten

FN upprättade sin första politiska operation i Elfenbenskusten år 2003 (United Nations Mission in Côte d’Ivoire, MINUCI) men utvidgade mandatet till en fredsbevarande styrka (United Nations Operation in Côte d'Ivoire, UNOCI) år 2004. Grundandet av UNOCI var för att underlätta genomförandet av fredsavtalet från 2003, övervaka gränserna samt bistå franska trupper i landet. Mandatet har ändrats flera gånger och perioden för styrkan blir ständigt förlängd. En mandatperiod varar i regel mellan ett halvt år och ett år. Den sista förlängningen av mandatet är fram till juni 2016

Uppgiften för UNOCI består nu också i att hjälpa till med återuppbyggandet av landet och upprätta program för nedrustning, demobilisering och återintegration efter inbördeskrigen. Styrkorna bistår även vid registrering av väljare, vid val, med att bygga upp en säkerhetssektor, statsapparaten och polisen. De ska beskydda FN-personal i landet och se till att hjälparbetarna får genomföra sitt arbete. Att hjälpa till med att beskydda och främja de mänskliga rättigheterna i landet samt övervaka vapenembargot mot landet ingår också i styrkans mandat.

Den fredsbevarande operationen i landet samarbetar mycket med FN:s fredsbevarande operation i Liberia (UNMIL) om bosättning och hjälp för flyktingar. Samarbete sker även med de regionala organisationerna ECOWAS ochden Afrikanska Unionen i återuppbyggandet av landets strukturer och statsapparat.

Source: Uppsala Conflict Database, Institutt for fredsforskning (PRIO), Aschehoug og Gyldendals store leksikon, FN, BBC

Inblandade länder

Läs mer om konflikten i Uppsala Conflict Database (Engelska)

Svenska FN-förbundet © 2017