Hopp til innhold

Etiopien och Eritrea

Etiopien och Eritrea är länder som har konflikter innanför sina landgränser, men den största och mest långvariga konflikten har pågått mellan de två länderna. Särskilt gäller konflikten ett litet gränsområde som de båda staterna gör anspråk på.

Uppdaterat 26.01.2016

Flygtninge vender tilbage til byen Tesseney

Flyktingar återvänder till staden Tesseney i Eritrea år 2001 efter flera års uppehälle i grannlandet Sudan. Foto: UN Photo/Jorge Aramburu

Bakgrund

Eritrea styrdes av åtskilliga stormakter tills Italien ockuperade landet 1885. Under andra världskriget jagade britterna italienarna ur landet och gjorde Eritrea till ett brittiskt protektorat tills FN beslutat att marken skulle vara en del av en federation med Etiopien 1952. Då eritreanska nationalister revolterade i början av 60-talet, omfattades landet till fullo av Etiopien. Detta var början på ett 30-årigt långt krig mellan Etiopiens regering och befrielsegrupper, vilket är bakgrunden till konflikten mellan Eritrea och Etiopien idag.

Eritrea blir självständigt

The Eritrean People’s Liberation Front (EPLF) kämpade för självständighet från Etiopien under 30 år. Rörelsen växte sig stark och drev en militär motståndskamp mot den hårdhänta etiopiska Mengisturegimen. Mengistu störtades 1991 och den etiopiska rebellrörelsen EPRDF tog makten i Etiopien och tackade EPLF genom att möjliggöra Eritreas självständighet. Efter en folkomröstning år 1993 blev Eritrea deklarerat som självständigt.  

De första åren efter Mengistus fall var relationen mellan de tidigare allierade EPLF och EPRDF förhållandevis god. De nya statshuvudena blev omtalade av Väst som en ny typ av samarbetsorienterade afrikanska ledare och stor optimism uttalades om regionens framtida utveckling.

Konflikten trappas upp

Samarbetsklimatet blev trots detta gradvis sämre. Situationen förvärrades när Eritrea år 1997 införde sin egen valuta vilket gjorde att handeln med Etiopien försvårades. Samtidigt blossade en annan konflikt upp. Efter självständigheten år 1993 hade Etiopien förlorat åtkomsten till havet genom hamnstaden Assab som var en central stad för intäkter från fartyg och handel. Etiopien slog tillbaka genom att omdirigera all import till Djibouti, något som resulterade i att Assab stod öde och konfliktnivån mellan länderna ökade.

Badme är ett gränsområde som har varit centralt under hela konflikten. Området förblev under etiopisk administration efter uppdelningen av länderna men den 6 mars 1998 marscherade Eritreas militära styrkor in i Badme. Inom kort utbröt ett fullskaligt krig. En tillfällig vapenvila förhandlades fram av USA, Rwanda och afrikanska enhetsorganisationen OAU men i februari 1999 bröt nya strider ut.

För etiopier som motsatt sig Eritreas utbrytning skulle förlusten av Badme även betyda förlusten av Eritrea som helhet. Även för många eritreaner handlar kontrollen över Badme om den framtida säkerheten för Eritrea som en självständig stat. Därmed förefaller ägandet av Badme vara lika viktigt för båda parter. Att förlora Badme kommer samtidigt göra de mänskliga förlusterna på båda sidor under kriget 1998-2000 svårare att motivera.

Flyktninger returnerer til hjemmene sine i Eritrea i 2001. Foto: UN Photo/Jorge Aramburu

Flyktingar återvänder till staden Tesseney i Eritrea år 2001 efter flera års uppehälle i grannlandet Sudan. Foto: UN Photo/Jorge Aramburu

Nytt fredsavtal – FN blir involverade

OAU försökte på nytt mäkla fred mellan parterna och Eritrea accepterade villkoren. Detta gjorde inte Etiopien som inte var särskilt intresserade av fred efter att de genomfört flera lyckade offensiver och ockuperade mycket av Eritrea. Det var först när Eritrea meddelade att de var villiga att dra tillbaka sina trupper från de omstridda områdena som de två länderna ingick ett fredsavtal i Alger i juni 2000.

Det var Etiopien som fick mest ut av från fredsförhandlingarna och etiopiska styrkor blev stationerade i de delar av Eritrea som var under etiopisk kontroll när avtalet inrättades. Dessa blev i juli 2000 avlösta av en FN-styrka. De två parterna accepterade även att en oberoende kommission skulle avgöra gränskonflikten, men när gränskommissionen lade fram sitt förslag år 2002 vägrade Etiopien att godkänna kommissionens avgörande om att gränsområdet Irob och staden Badme skulle tillhöra Eritrea. Etiopien krävde fortsatta förhandlingar - något som Eritrea vägrade gå med på.

Under julen 2005 skickade både Etiopien och Eritrea soldater till det FN-kontrollerade gränsområdet. Eritrea ville att FN skulle verka för en etiopisk reträtt och förlorade gradvis förtroendet för FN i området. De eritreanska myndigheterna nekade FN att flyga med helikoptrar i eritreanskt luftrum och beordrade alla FN-soldater stationerade i väst bort från landet. FN drog sig tillbaka 2008 efter en resolution i säkerhetsrådet. Situationen vid gränsen är fortfarande relativt stabil men konflikten är ett faktum. Det pågår knappt någon dialog mellan länderna, delvis på grund av att ländernas sittande presidenter (Meles Zenawi i Etiopien och Isaias Afewerki i Eritrea) inte är på god fot med varandra. 

Andra relaterade konflikter

Utöver konflikten länderna emellan befinner sig länderna i konflikt även med andra grannländer (Etiopien med Somalia och Eritrea med Djubouti). Det hävdas att dessa konflikter är "proxy wars", alltså att konflikten fortfarande utkämpas mellan Eritrea och Etiopien men att det sker på något annat lands territorium. I Somalia gick Etiopien in för att stötta regeringen mot islamisterna som hade tagit kontrollen över huvudstaden Mogadishu. Eritrea däremot beskylldes för att stötta islamisterna med vapen.

Förutom konflikter med andra länder så förekommer det i de båda länderna interna etniska konflikter. I Etiopien kämpar oromoene, en etnisk grupp som utgör 30 procent av landets befolkning, för en egen stat i sydvästra Etiopien. Oromerna samarbetade med EPLF och EPRDF för att störta Mengistu, men blev besvikna när EPRDF skapade en ny etiopisk regering med endast ett fåtal oromoer. I många år kämpade oromoerna för sina rättigheter genom det politiska systemet fram tills de år 1997 bestämde sig för att påbörja ett gerillakrig med den etiopiska regeringen. Konflikten pågår fortfarande. 

Ingen lösning i sikte

Myndigheterna i Etiopien och Eritrea har inte haft ett tillräckligt starkt intresse för att lösa gränstvisten. Regimerna i båda länderna har snarare använt konflikten som en ursäkt för att stärka sin position i landet, på bekostnad av demokrati och ekonomisk tillväxt. Trots att ett fredsavtal etablerades år 2000 har båda länderna stöttat rebellgrupper i motståndarens land fram till idag, och varje regim är övertygad om att det andra landets regim kommer att kollapsa snart och att det endast är där lösningen på gränskonflikten ligger.

Utvisningen av FN-styrkan UNMEE har gjort konflikten ännu farligare än tidigare. Möjligheterna till dialog har minskat och sannolikheten för krig har ökat. Ett nytt krig mellan Etiopien och Eritrea skulle skapa kaos i regionen och sannolikt leda till att förvaltningen av båda länderna förlorar makten.

FN:s roll i konflikten

FN involverades i konflikten redan 1945 då FN arbetade för en lösning åt Eritrea som då var en italiensk koloni. Eritrea fick en grundlag och begränsad självständighet.

FN blev åter involverade år 2000 när de uppförde full vapenbojkott mot både Eritrea och Etiopien. Samma år blev en fredsstyrka skickad för att bevaka gränsområdet mellan länderna (UNMEE). Det förekom inga direkta stridshandlingar i gränsområdet under FN:s kontroll men det förekom inte heller någon framgång i förhandlingarna. Säkerhetsrådet avslutade FN-operationen i juli 2008.

Source: Uppsala Conflict Database, Institutt for fredsforskning (PRIO), Aschehoug og Gyldendals store leksikon, FN, FN-sambandet, BBC

Inblandade länder

Läs mer om konflikten i Uppsala Conflict Database (Engelska)

Svenska FN-förbundet © 2017