Hopp til innhold

Liberia

Liberia skrevs 2005 in i historien som det första afrikanska landet med en kvinnlig president. Ellen Johnson-Sirleaf har en enorm uppgift i att bygga upp ett land som härjats av inbördeskrig mellan olika grupper och på senare år även ebola.

Uppdaterat 29.09.2015

Liberia

Bakgrund

Liberia har en lite speciell historia. Landet blev koloniserat och grundat av amerikanska och karibiska slavar år 1822. Amerikanska myndigheter menade att de frigivna slavarna skulle få det bättre i Afrika än i Amerika och skickade dem till landet som de döpte till Liberia (liberty=frihet). Tanken var att det skulle bli svårt att integrera dem i den vita amerikanska befolkningen, men det visade sig att det var lika svårt att integreras i den afrikanska befolkningen. Liberia är också speciellt eftersom det är ett av mycket få länder i Afrika som aldrig koloniserades av europeiska makter och eftersom det har en stark koppling till USA.

Konflikt mellan olika grupper

Liberia hade redan en befolkning med egen kultur och samhällsstruktur, men de frigivna slavarna skapade en elit som styrde landet och deklarerade att Liberia var en republik 1847. Detta skapade stora sociala problem, eftersom de amerikanska liberianerna tog med sig amerikansk kultur till Liberia och ansåg att de infödda var för ”primitiva”. De amerikanska liberianerna var en klar minoritet men fram till år 1980 var det de som styrde landet, efter en modell byggt på amerikanska demokratiska principer.

När Samuel Doe tog makten i en militärkupp var det slut på det amerika-liberianska styret: Doe satte in en militärjunta bestående av medlemmar från Liberias ursprungliga etniska grupper. Under åttiotalet fick landet ekonomiska problem, samtidigt som Does korrupta regim blev alltmer opopulär. Julen 1989 bröt uppror ut. Ett hundratal medlemmar från den liberianska upprorsgruppen NPLF invaderade Liberia från sina baser i Elfenbenskusten. Ledaren var amerika-liberianen Charles Taylor och upproret blev totalt nedslaget av regeringsmilitären. Detta ledde dock endast till att rebellerna fick sympati hos befolkningen och att upproret spred sig till nya områden. På mycket kort tid var inbördeskriget igång.

Barn köar få att få mat i ett flyktingläger i Liberia, 1998. Foto: UN Photo/John Isaac

Inbördeskrig

NPLF delades i två fraktioner redan år 1990. Taylor fortsatte som ledare för NPLF medan Prince Yormine Johnson blev ledare för det nyupprättade INPLF (Independent National Patriotic Front of Liberia). Senare följde nya splittringar som skapade ett antal nya upprorsgrupper som dels kämpade mot varandra och dels mot regeringsstyrkan. Innan inbördeskriget förekom mycket lite fientlighet mellan de olika etniska grupperna i Liberia men detta ändrade sig under krigsåren.

I Liberia var civilbefolkningen extra utsatt eftersom det inte fanns någon statlig regeringsstyrka som beskyddade de från upproren. Stridshandlingarna utfördes däremot av milisgrupper från olika etniska grupperingar vilket ledde till en omfattande etnisk rensning. Många förskräckliga händelser inträffade i det liberiska inbördeskriget också till följd av att soldaterna fick droger för att mista sina hämningar. Man lutade sig mot religion och spiritualism och kannibalism förekom. Att äta motståndares hjärta och dricka deras blod skulle ge soldaterna ökad styrka. I perioden mellan 1989-1996 blev fler än 200 000 liberianer dödade och en miljon människor fördrevs på flykt till flyktingläger i grannländerna.

ECOWAS, ett samarbetsorgan för Västra Afrika, lyckades först inte att få de olika aktörerna att sätta sig ner vid förhandlingsbordet. De beslutade därför att sätta in styrkan ECOMOG 1990 för att stabilisera situationen och inrätta en övergångsregering. Ungefär vid samma tid fick INPLF tag i landets president Samuel Doe och torterade honom till döds. Både Taylor och Johnson hävdade då att de vara landets nya ledare och ingen av dem accepterade övergångsregeringen som ECOMOG hade inrättat. Konfliktbilden blev än mer komplicerad eftersom inte heller Samuel Does anhängare godtog den temporära regeringen och bildade en egen väpnad grupp. Därefter följde ytterligare ett år med hårda strider fram till att INPFL upplöstes 1992. En ny vapenvila undertecknades 1993 och FN skickade en observatörsstyrka för att bistå ECOMOG. Tiden därefter undertecknades flera fredsavtal men NPFL bröt vapenvilan gång på gång. 1996 tecknades ett fredsavtal som höll tillräckligt länge för att det skulle gå att hålla val.

Här köar befolkningen i Liberia för att lägga sina röster i president- och parlamentsvalen 1997 som observerades av UNOMIL. Foto: UN Photo/John Charles Monua

Taylor som president

Charles Taylor valdes till president 1997 och därmed la även NPFL ner sina vapen. De första åren med Taylor som president var relativt stabila men när millennieskiftet närmade sig uppstod oroligheter åter på flera håll i landet. Samtidigt beskylldes Liberia av Ghana och Nigeria för att stötta upproren i Sierra Leone. Storbritannien och USA hotade med att dra in sitt bistånd till landet. Stabiliteten i landet vacklade och i juli 2000 kom det första angreppen från en upprorsgrupp som kallade sig för Liberians United for Reconciliation and Democracy (LURD).

Nytt inbördeskrig

Upprorsgruppen LURD tog till vapen i norra Liberia och upproret spred sig snabbt till andra delar av landet. Efter hårda strider som ledde till att 50 000 människor drevs på flykt i Liberia och Sierra Leone förklarade Taylor i februari 2002 undantagstillstånd. LURD krävde nya fredsförhandlingar och Taylor gick med på att avgå som president med kravet att nya fredsstyrkor sattes in. Både ECOWAS och FN skickade fredsstyrkor till landet och Taylor landsförvisades till Nigeria. En ny övergångsregering inrättades 2003 och hösten 2005 hölls ett nytt val. Ellen Johnson-Sirleaf valdes till president efter en hård kamp mot huvudopponenten Georg Weah (internationellt känd fotbollsspelare).

Ellen Johnson-Sirleaf

Efter presidentvalet 2005 började Ellen Johnson-Sirleaf med att få landet på fötter igen efter de brutala inbördeskrigen. En process med att avväpna upprorsgrupperna påbörjades. 2006 upprättade regeringen en sannings- och försoningskommission som skulle undersöka brott mot mänskliga rättigheter under inbördeskrigen i landet och arbeta med åtgärder som skulle förbättra landets ekonomi.

Ellen Johnson Sirleaf, Liberias president, i FN:s generalförsamling, september 2015. Foto: UN Photo/Cia Pak

Situationen i Liberia stabiliserades åren efter att Johnson-Sirleaf tillträdde som president. Tidigare handelsbojkotter upphävdes, utlandsskulden raderades och avväpning av upprorsgrupper fortsätter. Strax före presidentvalet 2011 vann Johnson-Sirleaf Nobels fredspris tillsammans med liberiska Leymah Gbowee och jemenitiska Tawakkul Karman. De fick priset för deras icke-våldsamma kamp för kvinnors säkerhet och kvinnors rätt att delta i fredsarbete. Tilldelningen av fredspriset blev kritiserat av Johnson-Sirleafs opponent som menade att priset var oförtjänt och att var ett sätt för det internationella samfundet att blanda sig i Liberias politik.

Ellen Johnson-Sirleaf vann ett fredligt presidentval 2011.

En kvinna röstar i Liberias presidentval 2011. Foto: UN Photo/Staton Winter

Rättegången mot Taylor

Som första afrikanska ledare är f.d. presidenten Charles Taylor anklagad inför den internationella krigsförbrytardomstolen i Sierra Leone för brott mot mänskligheten. Av rädsla för att en rättssak mot honom skulle kunna destabilisera hela regionen förflyttades rättegången till Haag. Rättegången mot Charles Taylor öppnar 2007, först 2012 blir han fälld för krigsbrott och dömd till 50 år i fängelse. 2013 flyttades Taylor till ett fängelse i Storbritannien.

FN:s roll i konflikten

FN har deltagit på flera sätt för att försöka få ett slut på inbördeskriget i Liberia. 1992 uppmanade säkerhetsrådet till vapenbojkott mot Liberia och mellan 1993 till 1997 befann sig FN:s fredsobservatörer i landet (UNOMIL). FN var också involverade i arbetet med de olika fredsavtalen som förhandlades fram under första halvan av nittiotalet och hade sina observatörer på plats vid valet 1997. När fredsavtalet mellan regeringen och rebellerna i norr blev klart år 2003 skickade FN fredsstyrkor till landet (UNMIL). År 2007 satte FN in en särskild stabiliseringsstyrka som skulle bistå polisen i sitt arbete för att behålla ordningen och förhindra sexuella övergrepp.

Sedan 2009 har UNMIL:s mandat blivit förlängt årligen. Styrkan har reducerats från runt 15 000 personer till strax under 10 000 idag, 2015. Styrkans mandat löper ut i september 2016.

Olika FN-organ är också på plats i Liberia, bland annat FN:s flyktingorgan som har bistått många flyktingar i att återvända till sina hem. Andra organ har även bistått landet när det drabbades av ebola-epidemin 2014.

Säkerhetsrådet antar en ny resolution som förlänger UNMIL:s, FN:s fredsbeverande styrka, mandat i Liberia till 30 september 2016. Foto: UN Photo/Eskinder Debebe

Source: Uppsala Conflict Database, Institutt for fredsforskning (PRIO), Aschehoug og Gyldendals store leksikon, FN, BBC

Inblandade länder

Läs mer om konflikten i Uppsala Conflict Database (Engelska)

Svenska FN-förbundet © 2017