Hopp til innhold

Libyen

2011 utbröt uppror och inbördeskrig i Libyen. FN:s säkerhetsråd gav därefter NATO tillåtelse att använda militärmakt för att beskydda civila mot Gaddafi-regimens luftvapen. NATO bidrog till Gaddafi-regimens fall, men kampen om makt och oljeresurser i Libyen fortsätter. Situationen i Libyen har på nytt fått omvärldens uppmärksamhet på grund av libyska milisers stöd till den Islamiska Staten (IS).

Uppdaterat 18.05.2016

Kamp om den libyske byen Sirte i slutten av Gaddafis tid ved makten, 19. oktober 2011. Foto: NTB Scanpix/AFP photo/ Ahmad al-Rubaye

Kamp om den libyska staden Sirte i slutet av Gaddafis tid vid makten, den 19 oktober 2011. Foto: NTB Scanpix/AFP photo/ Ahmad al-Rubaye

Bakgrund

Libyerna har en lång historia bakom sig som ett koloniserat och förtryckt folk. De nordliga delarna av Libyen var från 1551 till 1911 en del av det Osmanska riket. 1911 invaderades Libyen av Italien som gjorde landet till en italiensk provins. Under andra världskriget var det brittiska styrkor som tog kontrollen over landet. Libyen blev en självständig stat först 1951. Då var staten ett kungadöme under kung Idris.

Gaddafi kommer till makten

Redan 1969 tog överste Muammar Gaddafi makten genom en statskupp. Gaddafi ville bygga en ny social och politisk ordning från grunden. Statskuppen fick legitimitet eftersom den var en del av en större gemensam arabisk, socialistisk och anti-kolonialistisk revolutionsrörelse i regionen. Befolkningen var dessutom missnöjd med kung Idris sedan landets nya oljeintäkter inte kom det libyska folket till godo. Statskuppen ledde emellertid till att Libyen bytte ut en diktatur mot en annan. Förtrycket av det libyska folket fortsatte.

FN inför sanktioner mot Libyen

Gaddafi styrde Libyen med järnhand i 42 år. All makt låg hos honom och en grupp släktingar och säkerhetschefer. Landet blev på kort tid ett av Afrikas rikaste, mätt i BNP, tack vare de stora oljeresurserna. Regimen hade ett dåligt förhållande till USA och Israel, och stöttade anti-västliga militanta grupper runt om i världen. FN införde sanktioner mot Libyen, något som särskilt drabbade landets ekonomi. Länge var Libyen mycket isolerat från resten av världen.

Gaddafis anti-kolonialism och revolutionsretorik tappade så småningom en hel del stöd från befolkningen som en gång gynnat honom. Efter 42 år sa delar av det libyska folket tydligt ifrån att de inte ville ha Gaddafi vid makten längre. 

Muammar Gaddafi som en ung revolusjonsleder i Libya. Foto: NTB Scanpix/KEYSTONE Pictures

Muammar Gaddafi som en ung revolutionsledare i Libyen. Foto: NTB Scanpix/KEYSTONE Pictures

Den arabiska våren leder till oroligheter

Den 16 februari 2011 utbröt uppror mot Gaddafi-regimen. Upproret var inspirerat av liknande uppror i grannländerna och var en del av ”Den arabiska våren”. Upproret började i östra Libyen, med sitt centrum i landets näst största stad Benghazi. Sedan spreds det till andra delar av landet, inklusive huvudstaden Tripoli i väst. Oroligheterna slogs snabbt ned av myndigheterna i den västra delen av landet, där regimen var som starkast. Upproret fick däremot snabbt stöd i de östra delarna. I grannländerna krävde demonstranter bättre levnadsvillkor och mer frihet, och uttryckte sitt missnöje med den auktoritära regimen. Gaddafi-regimen var tydlig med att den inte skulle ge upp makten.

Inbördeskriget bryter ut

Gaddafis regim satte in vapenmakt mot demonstranter och civilbefolkningen, både från luften och från marken. Konflikten utvecklade sig till ett inbördeskrig då rebellerna började organisera väpnat motstånd mot angrepp från regeringen. Flera officerare och andra medlemmar av regimen anslöt sig gradvis till rebellerna.

Libyen är ett stort land med en relativt liten befolkning. Det bidrog till att rebellerna kunde etablera ett eget maktcentrum i den östliga delen av landet. Den västliga delen av landet blev kontrollerad av Gaddafi-regimen. Denna öst/väst-delning gjorde rebellerna mer sårbara för Gaddafi-regimens luftvapen, något som utgjorde den viktigaste militära skillnaden mellan statsmakten och oppositionsstyrkorna.

Kriget är ett hot mot befolkningen

Gaddafi höll ett tal den 22 februari 2011, i vilket han lovade att rensa Libyen "hus för hus”. Det tolkades av flera internationella observatörer som att Gaddafi hade för avsikt att massakrera delar av den libyska befolkningen. Gaddafis tal påverkade därmed FN:s säkerhetsråds värdering om vad som måste göras. Situationen i Libyen tydde nämligen på att det var en överhängande fara för libyska rebeller och andra civilas säkerhet. Detta ledde till att säkerhetsrådet tillät en internationell militär intervention (ingripande) i Libyen.

Muammar Gaddafi hadde makten i Libya fra 1969 til 2011. Foto: US Navy Photo/Jesse B. Awalt via Wikimedia

Muammar Gaddafi hade makten i Libyen från 1969 till 2011 (Foto: US Navy Photo/Jesse B. Awalt via Wikimedia)

FN tillåter en militär intervention i Libyen

Den 17 mars 2011, en månad efter den första dagen med demonstrationer i Libyen, antog FN:s säkerhetsråd resolution 1973 som bestämde att en flygförbudszon skulle upprättas över Libyen. I praxis betydde det att det libyska luftvapnet inte längre skulle få lov att flyga i libyskt luftrum. För att driva igenom denna bestämmelse gav FN ett mandat för användandet av internationell militärmakt i Libyen. Grunderna för ett sådant militärt ingripande var att skydda civila. Tio av de 15 länderna i säkerhetsrådet röstade för resolutionen, medan fem länder avstod från att rösta (Brasilien, Indien, Kina, Tyskland och Ryssland).

NATO tog ansvaret för flygförbudsoperationen där 15 länder deltog. NATO angrep också Gaddafi-regimens militärstyrkor på marken. Dessa angrepp hade för avsikt att beskydda de libyska rebellerna, men operationen saknade ett tydligt definierat slutmål. NATO släppte runt 7 700 precisionsbomber över Libyen inom loppet av de sju månader operationen pågick.

Upprorsstyrkor tågade in i den sista av de Gaddafi-kontrollerade städerna, Sirte, den 20 oktober 2011. Gaddafi dödades i angreppet och den 23 oktober avslutades det libyska inbördeskriget officiellt. Då hade striderna medfört allvarliga förluster på bägge sidor, och stora materiella ödeläggelser.

Libyen efter Gaddafis fall

Efter en period med övergångsstyre hölls det i juni 2012 val till nationalförsamlingen. Detta var landets första fria val på över sex årtionden. Sedan dess har landet varit i kaos. Det har varit mycket politiskt våld och konflikt mellan den nya, internationellt erkända regeringen som håller till i Tobruk i öst, och resten av den gamla statsmakten som har utgångspunkt i huvudstaden Tripoli i väst. Dessutom finns det en rad olika milisgrupper som kämpar om olika områden, där kontrollen över oljeresurser står i centrum.

IS-miliser får fotfäste i Libyen

Bland de mest extrema grupper som fått fotfäste i Libyen är miliser som har anslutit sig till terrororganisationen IS. Dessa IS-miliser har kontroll i områden runt staden Sirte längs Medelhavskusten. Detta har skapat nytt internationellt intresse för situationen i Libyen. Vissa menar att det är behov av en ny internationell intervention. Problemet med en eventuell ny västlig intervention är att det kan stärka effekten av IS’ propaganda om att väst bara bombar muslimer.     

•             Läs mer om IS på konfliktprofilen Den islamiska staten (IS).

En soldat løper i dekning under kampen om byen Sirte i slutten av Gaddafis tid ved makten, 19. oktober 2011. Foto: NTB Scanpix/AFP photo/Ahmad al-Rubaye

En soldat söker skydd under striden för staden Sirte i slutet av Gaddafis tid vid makten, den 19 oktober 2011. Foto: NTB Scanpix/AFP photo/Ahmad al-Rubaye

NATO får kritik för militäroperationen

Den internationella NATO-styrkan har kritiserats för att spela en för aktiv roll i inbördeskriget och for att utnyttja FN-mandatet. Mandatet var att upprätthålla en flygförbudszon, men resultatet blev att NATO hjälpte till att störta Gaddafi-regimen. Missnöje gentemot NATO:s ingripande i Libyen var en av anledningarna till att Kina och Ryssland röstade emot ingripandet i inbördeskriget i Syrien.

FN:s råd för mänskliga rättigheter upprättade en självständig granskningskommission (The International Commission of Inquiry on Libya) som skulle undersöka potentiella brott mot folkrätten under Libyen-kriget. Granskningskommissionen konkluderade att både Gaddafi-regimen och lokala anti-Gaddafi-styrkor hade begått krigsförbrytelser, och att dessa pågick också efter att Gaddafi-regimen hade fallit.
Granskningskommissionen, och andra utredningar som gjorts av olika människorättsorganisationer, drog slutsatsen att NATO:s bombningar i Libyen ledde till ett relativt lågt antal civila offer, i förhållande till mängden bomber som användes. Ändå fann granskningskommissionen att minst 60 civila dödats på grund av NATO:s bombningar. Human Rights Watch (HRW) konstaterade att minst 72 civila dödats. HRW kritiserar NATO för dåden och har undersökt dessa fall själva, delvis på grund av att den internationella rätten kräver att överlevande kompenseras.

Libyen-konfliktens påverkan på andra kriser och konflikter

Libyen har blivit en viktig destination för flyktingar och andra migranter som försöker resa till Europa över Medelhavet. Detta har lett till en uppblomstring av människohandel och andra former av utnyttjande av sårbara människor på flykt.

Oljeproduktionen, som tidigare utgjorde 96 % av landets intäkter, har havererat på grund av rivalisering om kontrollen över oljeresurserna. Konflikten är i färd med att skapa en ekonomisk kris som kommer att förvärra den humanitära krisen ytterligare.

Konflikten i Libyen har också bidragit till att skapa eller förstärka andra konflikter i regionen, speciellt sydväst om Libyen där terrorgruppen Boko Haram är aktiv, samt konflikten i Mali där franska styrkor har intervenerat.

FN:s roll i konflikten

FN:s roll i konflikten

Den 17 mars 2011 enades FN:s säkerhetsråd om resolution 1973 som tillät en militär intervention i Libyen. Huvudmålet med interventionen var att beskydda civila. Libyen-krigen anses därför vara det första fallet där Säkerhetsrådet auktoriserar maktbruk utifrån principen om ”Skyldighet att skydda” (Responsibility to Protect).  

Många olika FN-organ har varit på plats i Libyen sedan 1960-talet. Det finns runt 15 FN-organ, program och fonder i Libyen i dag. Dessutom har FN ett politiskt, fredsbyggande uppdrag i Libyen (United Nations Support Mission in Libya, UNSMIL).

FN står i spetsen för att få till stånd förhandlingar mellan de olika parterna i konflikten i Libyen. Målet är fred och en gemensam regering som kan etablera ro och ordning i landet. 

Source:

Svenska FN-förbundet © 2017