Hopp til innhold

Västsahara

Både FN:s säkerhetsråd och generalförsamling har fördömt Marockos ockupation av Västsahara men Marocko vägrar dra sig ut ur landet efter att ha haft styrkor där i över fyrtio år.

Uppdaterat 30.01.2017

Portrait of a man inside the "27 February" Saharawi refugee camp near Tindouf, Algeria.

Porträtt av en sharawi-flykting i "27 februari"-lägret nära Tindouf, Algeriet. Foto: UN Photo/Martine Perret

Bakgrund

Västsahara var en spansk koloni ända fram till mitten av 70-talet och hette då Spanska Sahara. När Spanien lämnade landet år 1975 gjorde både Marocko och Mauretanien anspråk på Västsahara. Båda grannländerna menade att Västsahara hade varit en del av deras land innan Spanien koloniserade landet och gick därför in med styrkor och ockuperade territoriet. Samtidigt förklarade separationsrörelsen Polisario Västsahara som självständigt. Den internationella domstolen (ICJ) i Haag avvisade anspråket av Västsahara från Marocko och Mauretanien år 1975. Detta ledde till att Mauretanien övergav sitt anspråk men Marocko fortsatte ockupationen. Även om både FN och ICJ krävde att det skulle hållas en folkomröstning i frågan så blev det ignorerat av den marockanska regeringen. 

Sahrawier i flyktningeleiren Dakhla i Vest-Saharas naboland Algerie. Foto: UN Photo/Evan Schneider

Sahrawier i flyktingslägret Dakhla i Västsaharas grannland Algeriet. Foto: UN Photo/Evan Schneider

Ockupation och gerillakrig

Till en början förde Polisario krig från en fast militärbas i södra delar av landet, men gick så småningom över till gerillakrigföring, då detta visade sig vara mer effektivt i strid mot den marockanska militären. Medans Polisario fick stöd från vänsterorienterade länder, däribland Algeriet, Libyen, Kuba och Jugoslavien, så fick Marocko stöd av sina nära allierade Frankrike och USA. Återigen blev konflikten om avkolonialiseringen en del av det kalla kriget, så som Östtimor och Angola (Läs mer här).

Efter några sammandrabbningar med gerillan som gav stora förluster valde Marocko att koncentrera sig på den mest strategiskt viktigaste delen i Västsahara. Området omfattar Västsaharas viktigaste städer samt landets stora och värdefulla fosfor- och fisketillgång. Detta är naturresurser som Marocko gärna vill ha och som också finansierar ockupationen. Marockanerna byggde därför murar av sand runt hela området, satte upp taggtråd och la ut landminor. Under årens lopp har murarna och taggtråden flyttats ett antal gånger och området har blivit större vilket har lett till stora protester och anfall från befolkningen och Polisario. Idag är landet så gott som delat i två av en 2200 km lång mur och ett av världens största landminfält. 

Vapenvila

I slutet av 1980-talet började man, med hjälp av FN:s specialutsände, med förhandlingar mellan parterna. År 1991 klarade man av att ingå ett avtal gällande vapenvila och man bestämde att det skulle hållas en folkomröstning 1992 om Västsaharas självständighet. FN:s fredsstyrka och MINURSO skulle övervaka vapenvilan och genomföra folkomröstningen. Det har inte vart några sammandrabbningar mellan Polisario och den Marockanska militären efter 1991. Likväl så genomfördes aldrig folkomröstningen.

Västsaharas ursprungsbefolkning, Sahrawierna, har lidit mycket till följd av konflikten mellan Polisario och Marocko. 160 000 människor bor fortfarande i flyktingläger i Algeriet, i ett område som räknas som obeboeligt. Flyktingarna är beroende av hjälp utifrån för att överleva. Situationen har blivit värre de senaste åren på grund av ett minskat bistånd, och frustrationen är stor bland flyktingarna och sahrawibefolkningen i de ockuperade områdena. 

Nya protester

Under hösten 2010 ökade spänningen mellan regeringsstyrkorna och befolkningen i Västsahara. 12 000 sahrawier satte upp ett tillfälligt läger i Gdem Izik, utanför huvudstaden El Aaiún i det ockuperade Västsahara, i protest för vad de menade var förtryckning. Efter att den stilla protesten pågått i en månad grep marockansk polis in med helikopter och vattenkanoner för att tvinga demonstranterna att lämna området. Då hade det skett en rad våldsamma sammandrabbningar mellan demonstranter och regeringsstyrkorna, med döda och skadade på båda sidor.

I dagarna som följer hålls stora demonstrationer i El Aaiún. Demonstranterna kastar stenar på polisen, satte fyr på bilar och byggnader, bland annat en TV-station. Marockanska myndigheter anklagar Algeriet för att stötta Gdem Izik-lägret ekonomiskt, och spansk press blev beskylld för att stötta sahrawierna och felinformera om situationen i Västsahara. Detta gjorde att utländska journalister hindrades från att resa i områden eller blev utvisade därifrån.

Mellan februari och maj 2011 ägde nya demonstrationer rum som en reaktion på händelserna i Gdeim Izik, och demonstrationerna spred sig till fler städer i landet för att sedan sina ut. Protesterna fick möjligen också inspiration av Den arabiska våren som hade startat i flera nordafrikanska länder. Ostabilitet, terroraktivitet i regionen och den internationella finanskrisen har gjort situationen i flyktinglägren svårare de sista åren. Lägren är beroende av bistånd men de har reducerats. Organisationer som arbetar för rätten till självbestämmelse i de ockuperade områdena har förbjudits av marockanska myndigheter.

 

FN:s roll i konflikten

FN:s säkerhetsråd och generalförsamling har varit väldigt tydliga med att fördömda den marockanska och mauritanska invasionen av Västsahara 1975. Den internationella domstolen i Haag (ICJ) ansåg att Marockos och Mauretaniens krav på landområdet saknade grund. Enda sedan 1957 har FN krävt att rätten till självbestämmelse för saharierna ska respekteras. Västsahara är det enda kvarvarande området på den afrikanska kontinenten som FN fortfarande behandlar som en olöst kolonialfråga.

Ett avtal om vapenvila och folkomröstning skrevs under av båda parter 1991 och FN upprättade den fredsbevarande styrkan MINURSO samma år. Styrkan skulle bevaka vapenvilan och fick i uppdrag att genomföra den avtalade folkomröstningen. Vapenvipan hölls men på grund av oenighet om hur fredsavtalet skulle tolkas blev inte folkomröstningen av.

Problematiken med folkomröstningen handlade länge om vilka som skulle ha rösträtt. MINURSO slutförde listan över de röstberättigade år 2000 men Marocko vägrade att acceptera listan. Marocko hävdade länge att också de inflyttade marockanerna borde ha rätt att rösta. När Polisario gick med på Marockos krav så har de sedan dess vägrat att genomföra en folkomröstning oavsett vem som deltar.

FN har ett särskilt sändebud för Västsahara som idag arbetar med att underlätta för fredssamtal. Polisario kommer bara acceptera en lösning som respekterar sahariernas rätt till självbestämmelse och det de har accepterat i avtalet folkomröstning. Marocko vill enbart ha en lösning som innebär att landområdet som de har ockuperat ska bli en del av Marocko och vill inte gå med på en lösning som handlar om att folket själva ska bestämma vilken status landområdet ska ha.

Även om den väpnade konflikten har upphört har FN valt att behålla MINURSO i landet. MINURSO är den enda FN-ledda operation i världen som inte har mandat att rapportera om brott mot de mänskliga rättigheterna.

I mars 2016 krävde Marocko att ett av MINURS:s kontor i Västsahara skulle läggas ner. Grunden till det var att Ban Ki-moon hade använt ordet "ockupation" för att beskriva Marockos ockupation i Västsahara, något som inte ansågs vara tillräckligt neutralt för Marocko. FN:s generalsekreterare hävdade att valet av ordet var en olycka och att FN inte har tagit sida i konflikten. Ban Ki-moon och MINURSO fick bara en ofullständig uttalande från Säkergetsrådet, och därför bestämdes det att följa Marockos krav om att lägga ner FN-kontoret i byn Dakhla i Västsahara.

Source: Uppsala Conflict Database, Institutt for fredsforkning (PRIO), Aschehoug og Gyldendals store leksikon, FN, FN-sambandet, BBC, Reuters.

Svenska FN-förbundet © 2017