Hopp til innhold

Västsahara

Både FN:s säkerhetsråd och generalförsamling har fördömt Marockos ockupation av Västsahara men Marocko vägrar dra sig ut ur landet efter att ha haft styrkor där i över fyrtio år.

Uppdaterat 25.05.2015

Portrait of a man inside the "27 February" Saharawi refugee camp near Tindouf, Algeria.

Porträtt av en sharawi-flykting i "27 februari"-lägret nära Tindouf, Algeriet. Foto: UN Photo/Martine Perret

Bakgrund

Västsahara var en spansk koloni ända fram till mitten av 70-talet och hette då Spanska Sahara. När Spanien lämnade landet år 1975 gjorde både Marocko och Mauretanien anspråk på Västsahara. Båda grannländerna menade att Västsahara hade vart en del av deras land innan Spanien koloniserade landet och gick in med styrkor och ockuperade huvudstaden. Samtidigt förklarade separationsrörelsen Polisario Västsahara som självständigt. Den internationella domstolen i Haag avvisade kraven från Marocko och Mauretanien år 1975. Detta ledde till att Mauretanien övergav sitt krav men Marocko fortsatte ockupationen. Även om FN och domstolen i Haag krävde att det skulle hållas en folkomröstning i frågan, ignorerade den marockanska regeringen detta. 

Sahrawier i flyktningeleiren Dakhla i Vest-Saharas naboland Algerie. Foto: UN Photo/Evan Schneider

Sahrawier i flyktingslägret Dakhla i Västsaharas grannland Algeriet. Foto: UN Photo/Evan Schneider

Ockupation och gerillakrig

Ockupation och gerillakrig

Till en början förde Polisario krig från en fast militärbas i södra delar av landet, men gick så småningom över till gerillakrigföring, då detta visade sig vara mer effektivt i strid mot den marockanska militären. Vänsterorienterade länder, däribland Algeriet, Libyen, Nordkorea, Kuba och Jugoslavien, stöttade Polisario. Marocko fick istället stöd av sina allierade Frankrike och USA. På den afrikanska kontinenten blev ännu en gång en lokal konflikt en del av det kalla kriget, så som Östtimor och Angola (Läs mer här).

Efter ett antal sammandrabbningar med gerillan, vilka orsakade stora förluster, valde Marocko att koncentrera sig på den strategiskt viktigaste delen av Västsahara. Området omfattar Västsaharas viktigaste städer och landets stora och värdefulla fosfor- och fisketillgång. Detta är naturresurser som Marocko gärna vill ha och som också finansierar ockupationen. Marockanerna byggde därför murar av sand runt hela området, satte upp taggtråd och la ut landminor. Under årens lopp har murar och taggtråd flyttats ett antal gånger och området har blivit större. Detta har lett till stora protester och anfall från befolkningen och Polisario. Idag är landet så gott som delat av en 2200 km lång mur och ett av världens största landminfält. 

Vapenvila

I slutet av 1980-talet började man, med hjälp av FN:s specialutsände, med förhandlingar mellan parterna. År 1991 klarade man av att ingå ett avtal gällande vapenvila och man bestämde att det skulle hållas en folkomröstning 1992 om Västsaharas självständighet. FN:s fredsstyrka, MINURSO, skulle övervaka vapenvilan och genomföra folkomröstningen. Det har inte vart några sammanstötningar mellan Polisario och den Marockanska militären efter 1991. Likväl genomfördes aldrig folkomröstningen.

Västsaharas ursprungsfolk, Sahrawarierna, har lidit mycket till följd av konflikten mellan Polisario och Marocko. 160 000 människor bor fortfarande i flyktingläger i Algeriet, i ett område som räknas som obeboeligt. Flyktingarna är beroende av hjälp utifrån för att överleva. Situationen har blivit värre de senaste åren på grund av ett minskat bistånd, och frustrationen är stor bland flyktingarna och saharawibefolkningen i de ockuperade områdena. 

Nya protester

Hösten 2010 ökade spänningen mellan regeringsstyrkorna och befolkningen i Västsahara. 12 000 saharawier satte i protest upp ett provisoriskt läger i Gdem Izik, utanför huvudstaden El Aaiún i det ockuperade Västsahara. De menade att de var förtryckta. Efter att protesten pågått en månad grep marockansk polis in med helikopter och vattenkanoner för att tvinga demonstranterna att lämna området. Då hade det skett en rad våldsamma sammandrabbningar mellan demonstranter och regeringsstyrkorna med döda och skadade på båda sidor.

I dagarna som följer hålls stora demonstrationer i El Aaiún. Demonstranterna kastar stenar på polisen, satte fyr på bilar och byggnader, bland annat en TV-station. Marockanska myndigheter anklagar Algeriet för att stötta Gdem Izik-lägret ekonomiskt, och spansk press blev beskylld för att stötta saharawierna och felinformera om situationen i Västsahara. Detta gjorde att utländska journalister hindrades från att resa i områden.

Mellan februari och maj 2011 ägde nya demonstrationer rum som en reaktion på händelserna i Gdeim Izik, och demonstrationerna spred sig till fler städer i landet. Protesterna fick möjligen också inspiration av Den arabiska våren som pågick i flera nordafrikanska länder. Ostabilitet och terroraktivitet i regionen och den internationella finanskrisen har gjort situationen i flyktinglägren svårare de sista åren. Lägren är beroende av bistånd men de har reducerats. Organisationer som arbetar för rätten till självbestämmelse i de ockuperade områdena har förbjudits av marockanska myndigheter.

 

FN:s roll i konflikten

FN:s säkerhetsråd och generalförsamling fördömde direkt den marockanska och mauritanska invasionen av Västsahara 1975. Den internationella domstolen i Haag ansåg att Marockos och Mauretaniens krav på landområdet saknade grund. Enda sedan 1957 har FN krävt att rätten till självbestämmelse för saharawierna respekteras. Västsahara är det enda kvarvarande området på den afrikanska kontinenten som FN fortfarande behandlar som en olöst kolonialfråga.

Ett avtal om vapenvila och folkomröstning skrevs under av båda parter 1991 och FN upprättade den fredsbevarande styrkan MINURSO samma år. Styrkan skulle bevaka vapenvilan och fick i uppdrag att genomföra den avtalade folkomröstningen. Vapenvipan hölls men på grund av oenighet om hur fredsavtalet skulle tolkas blev inte folkomröstningen av.

Problematiken med folkomröstningen handlade länge om vilka som skulle ha rösträtt. MINURSO slutförde listan över de röstberättigade 2000 men Marocko vägrade acceptera den. Marocko hävdade länge att också de inflyttade marockanerna borde ha rätt att rösta. När Polisario gick med på detta tog Marocko helt avstånd från att hålla folkomröstning överhuvudtaget.

FN har ett särskilt sändebud för Västsahra som idag arbetar med att underlätta för fredssamtal. Polisario vill ha en lösning som respekterar saharawiernas rätt till självbestämmelse och de har accepterat avtalet om en folkomröstning. Marocko vill enbart ha en lösning som innebär att landområdet som de har ockuperat ska bli en del av Marocko och vill inte gå med på en lösning som handlar om att folket själva ska bestämma vilken status landområdet ska ha.

Även om den väpnade konflikten har upphört har FN valt att behålla MINURSO i landet. FN:s kommissionär för mänskliga rättigheter och FN:s generalsekreterare kritiserar Marocko för brott mot de mänskliga rättigheterna och beordrar myndligheterna att respektera både flyktingars och invånarnas mänskliga rättigheter. MINURSO är den enda FN-ledda operation i världen som inte har mandat att rapportera om brott mot de mänskliga rättigheterna.

Source: Uppsala Conflict Database, Institutt for fredsforkning (PRIO), Aschehoug og Gyldendals store leksikon, FN, FN-sambandet, BBC

Svenska FN-förbundet © 2017