Hopp til innhold

Colombia

Efter 50 år av inbördeskrig finns det nu hopp om fred i Colombia. Konflikten står främst mellan den colombianska staten och den vänsterinriktade gerillagrupperna FARC och ELN. De colombianska myndigheterna har haft USA och olika paramilitära grupper bakom sig.

Uppdaterat 25.08.2016

Colombia
Internt fordrevne barn leker ved elven i byen Rio Sucio. UN Photo/Mark Garten

Flyktingar i Colombia leker vid älven i staden Rio Sucio. Folkgrupper som berörs av konflikten flyttar till städer där de kan få trygghet, arbete och dit barnen kan gå i skolan. Foto: UN Photo/Mark Garten

Bakgrund

Mellan åren 1948 och 1958 pågick krig i Colombia och med över 300 000 dödsoffer. Perioden kallas ofta för ”La Violencia” (”Våldet”). La Violencia var främst ett krig mellan landets konservativa och liberala elit, men även lokalbefolkningen drabbades hårt. På landsbygden organiserade sig bönderna i egna militära styrkor för att skydda sig. De stöttades av kommunistpartiet som fick allt starkare fotfäste på den colombianska landsbygden.

La Violencia slutade 1958 med en förlikning mellan de konservativa och liberala där de enades om att dela på positionerna inom statsapparaten och styra landet gemensamt. Samtidigt förbjöd de all opposition och skapade på så sätt en gemensam front mot landets radikala krafter, och höll kommunisterna och bönderna borta från makten.

Gerillagrupper och paramilitära grupper växer fram

Flagget til FARC.

FARC-gerillans flagga.

Åren efter maktfördelningen i Colombia 1958 växte starka, radikala vänsterorienterade krafter fram i stora delar av Latinamerika. Delvis inspirerade av den socialistiska revolutionen på Kuba 1959. I Colombia bildades snabbt flera militariserade vänsterorienterade grupper, några med rötter på landbygden och andra i radikala studentmiljöer. De kallades gerillan eftersom att de drev krigsföring mot statsmakten.

De mest framträdande gerillagrupperna var Colombias revolutionära väpnade styrkor, den så kallade Folkets Armé (FARC) och Nationella Frihetsarmén (Ejército de Liberación Nacional, ELN). De kämpade för regimskifte och ett mer demokratiskt styre. Inbördeskriget mellan regeringsarmén och gerillan startade 1964 och har därefter fortgått. Kriget har kostat över 200 000 människoliv och miljoner människor har förlorat sina hem.

Utöver regeringsarmén och gerillan etablerades olika paramilitära grupperingar i Colombia på 1980-talet. En paramilitär grupp är en inofficiell styrka som är strukturerad på ett sätt som liknar den officiella militärstyrkan men likväl inte är en del av den. De olika paramilitära grupperna upprättades av markägare och drogkarteller för att bekämpa gerillan och vänstersidan generellt. 1997 slog de sig samman i en styrka som de kallade De Förenade Självförsvarsstyrkorna (Autodefensas Unidas de Colombia, AUC).

AUC var en förening av högerorienterade styrkor med stöd av regeringsarmén och delar av den politiska ledningen. De ansåg sig vara beskyddare av staten och systemet. AUC har stått för de mest omfattande övergreppen i Colombia. Men också armén och gerillan ligger bakom många allvarliga övergrepp och brott mot de mänskliga rättigheterna.

AUC la ner sina vapen 2003 och lät sig avväpnas med löfte om lägre straff för de som hittas skyldiga till övergrepp. Likväl har många av gruppens anhängare fortsatt sin verksamhet i rena kriminella grupper. De representerar idag det största säkerhetshotet idag, enligt myndigheterna. Dessa grupper har nära koppling till produktion av och handel med narkotika.

USA:s intressen och drogproblematiken

Utöver den våldsamma rivaliteten mellan vänster- och högerkrafter i colombiansk politik har landet haft allvarliga problem med narkotikahandel. Dessa problemområden hänger tätt samman eftersom en stor del av pengarna från narkotikahandeln har gått till att finansiera både gerillagrupperna och de paramilitära grupperna. Narkotikabaronerna har länge varit inflytelserika aktörer i colombiansk politik. Politiska motståndare blir ofta mördade och då man i valkampanjer år 1990 ville strama åt narkotikahandeln blev tre presidentkandidater mördade innan valet genomfördes. USA har engagerat sig starkt i kampen mot colombiansk narkotikaproduktion och handel.

USA har länge varit inblandat i konflikten i Colombia. USA har försökt att legitimera sin Colombia-politik med att Colombia är en av huvudleverantörerna av olagliga droger, cannabis och kokain, till USA. Ett av antidroginitiativen kallas Plan Colombia där USA bidragit med militärt bistånd. Det amerikanska intresset i Colombia fick en ytterligare dimension efter al-Qaidas terrorangrepp mot USA den 11 september. USA satte då upp både FARC och ELN på sin lista över terrororganisationer och definierade kampen mot dessa organisationer som en del av det internationella ”kriget mot terror”. USA:s plan var att dels bekämpa gerillan militärt men också att förstöra narkotikaplantagen med hjälp av spraymedel.

USA:s engagemang i den colombianska konflikten har dock mött stark internationell kritik. Bland annat har det spraymedel som använts mot drogproduktionen även ödelagt annat växtliv. Detta har lett till att det som redan fattiga bönder försörjer sig på har förstörts. Dessutom beskylls USA för att ha en dold agenda, att insatserna handlar mer om tillgång till olja än kampen mot narkotika. I Amazonas-området i Colombia, som gerillan kontrolleras, antas det nämligen finnas stora oljeresurser.

USAs utenriksminister besøker Colombia for å støtte opp om Plan Colombia i 2003. Foto: PD-USGOV.

USA:s utrikesminister besöker Colombia för att stötta Plan Colombia, 2003. Foto: PD-USGOV.

Kampen mot gerillagrupperna

President Álvaro Uribe Vélez tog över makten i Colombia år 2002. Han var vänligt inställd till USA och hade en hård politik mot FARC och ELN. Fredsavtalet med AUC år 2003 imponerade dock inte på landets vänster som såg AUC och regeringen som två sidor av samma sak. I kölvattnet efter fredsavtalet från år 2003 övervägdes ett förslag i parlamentet om amnesti mot avväpning av de paramilitära grupperna. Förslaget mötte dock omfattande kritik eftersom detta skulle omöjliggöra straff för de paramilitära soldaterna. Dessa soldater anses ha begått allvarliga övergrepp mot den colombianska civilbefolkningen.

Jakten på gerillagrupper ledde de colombianska militära interventionerna över gränsen till grannländerna Ekvador och Venezuela. Det medförde en diplomatisk kris för Colombias relation med länderna. Efter det att Juan Manuel Santos blev president 2010 förbättrades relationerna. 

Ingrid Betancourt Pulecio, en colombiansk politiker och anti-korruption-aktivist, talar vid en presskonferens i samband med ett möte om att stötta offer för terrorism. Ingrid kidnappades av FARC 2002 och hölls som gisslan i drygt sex år. Foto: UN Photo/Paulo Filgueiras

Fredsförhandlingar

Strax efter valet år 2010 svarade Santos, på ett initiativ från FARC om att påbörja förhandlingar om ett fredsavtal, att FARC måste frige sina gisslan. Samma år mördades Mono Jojoy, FARCs militära ledare. Trots (eller kanske på grund av) detta släppte FARC många i gisslan i februari 2011 och beskrev detta som en fredshandling.

Fredssamtalet mellan FARC och regeringen började i Norge och fortsatte på Kuba. Viktiga teman i fredsförhandlingarna var markfördelning, hur kriget i praktiken ska ta slut, FARC:s framtida politiska deltagande, landsbygdsutveckling och hur landet ska få bukt med narkotikaproduktionen.

Fredsavtal

Fredsförhandlingarna har dragit ut på tiden och stött på flera bakslag, men verkar ändå ha nått fram. Ett genombrott rapporterades den 23 september 2015 då regeringen och FARC gjorde ett gemensamt uttalande om att ha passerat förhandlingarnas sista hinder för ett fredsavtal. De blev då eniga om hur den långa konfliktens offer ska bli kompenserade och hur de som bevisats skyldiga för brott mot de mänskliga rättigheterna ska bli bestraffade eller slippa bestraffning. I december samma år enades de också om hur offrens rättigheter ska kunna garanteras. I januari 2016 kom de överens om att be FN:s säkerhetsråd etablera en politisk FN-styrka i landet för att se till att

Tre män sitter i skrivbordsstolar vid ett bord. De två längst till höger är vända och framåtlutade mot varandra, till synes upptagna i ett samtal. Mannen längst till vänster tittar mot dem.

FN:s generalsekreterare Ban Ki-Moon (mitten) pratar med Juan Manuel Santos Calderón, Colombias president, vid en ceremoni undertecknandet av en vapenvila mellan Colombias regering och FARC-guerillan. Till vänster syns Bruno Rodríguez Parrilla, Kubas utrikesminister. Ceremonin hölls i Havanna den 23 juni 2016 Foto:UN Photo/Eskinder Debebe

vapenvilanrespekteras. Detta önskemål välkomnades av FN:s generalsekreterare Ban Ki-Moon. 24 juni 2016 skrev parterna under ett avtal om att krigshandlingarna skulle upphöra, och fredsavtalet i sin helhet skrevs under 25 augusti. Avtalet ålägger FARC att lämna ifrån sig vapnen.

De här dokumenten har varit avgörande för en efterlängtad fred som gör slut på den över 50 år långa konflikten. En av utmaningarna framöver blir att få folkets stöd till fredsavtalet genom en folkomröstning, och samtidigt få med Den nationella befrielsearmén (ELN) i en fredlig lösning som består, något ELN hittills inte varit intresserade av.

Fred är en viktig förutsättning för att förbättra levnadsvillkoren för det colombianska folket. Colombia är idag ett av de länder i världen som har flest interna flyktingar. Runt 6 av landets 48 miljoner invånare är på flykt i sitt eget land.

FN:s roll i konflikten

En stor del av urbefolkningen i Colombia har tvingats lämna sina hem på grund av konflikten. Foto: UN Photo/Mark Garten

FN:s säkerhetsråd har valt att inte ingripa militärt i Colombia utan att det varit en del av en lösning som regeringen och FARC-guerillan förhandlat fram. Colombia har även mottagit begränsat ekonomiskt stöd från FN. Huvudorsaken till detta är att landet trots alla oroligheter är förhållandevis rikt, och det därför är mer naturligt att arbeta med fred och beskydd än med direkt ekonomiskt bistånd.

Det finns dock flera FN-organisationer på plats som arbetar kring konflikten. FN:s flyktingorgan, UNHCR, arbetar för att förbättra situationen för de många interna flyktingarna. FN:s livsmedelsprogram, WFP, har också engagerat sig i Colombias flyktingsituation och man hjälper stora delar av befolkningen som på grund av konflikten inte har tillräckligt med mat och vatten. UNICEF, som arbetar för barns rättigheter, har arbetat med frigivning och åteanpassning av barnsoldater i Colombia. 

Source: Uppsala Konflikt databas, institutet för fredsforskning (PRIO), Aschehoug og Gyldendals stora lexikon, Ny Tid, Involve yourself, Dagsavisen, forsvarsforum, Institutionen för freds- och konfliktforskning, Uppsala universitet., BBC

Inblandade länder

Svenska FN-förbundet © 2017