Hopp til innhold

Afghanistan

Det har varit krig i Afghanistan i över 30 år vilket har gjort landet till ett av världens fattigaste länder. USA invaderade landet 2001, utländska styrkor finns fortfarande kvar men trupperna har minskat i antal. Konflikten mellan talibanerna och väststödda regimen fortgår.

Uppdaterat 08.12.2015

Barn följer med ett bepansrat fordon genom Arghandab Valley

Afghanska barn följer med ett bepansrat fordon genom Arghandab Valley. Foto: Jason Gutierrez/IRIN

Bakgrund: statskupp och ockupation

Afghanistan har en historia som ett oberoende kungadöme som sträckte sig fram till 1700-talet. Landet var länge en regional stormakt men blev marginaliserat i en maktkamp mellan Storbritannien och Sovjetunionen. Dagens konflikt har ett samband med att kungadömet avsattes på 1970-talet.

Konflikterna under 1970-talets Afghanistan liknar situationen idag. En politisk elit i Kabul strävar efter att reformera och modernisera landet men den konservativa majoriteten på landsbygden ställer sig likgiltig eller skeptisk till reformerna.

År 1973 blev kungen avsatt i en kupp där den relativt liberale Mohammed Daoud Khan utnämnde sig själv som president. Under Daoud Khan ökade emellertid konflikten mellan den borgerliga makthavande eliten och det afghanska kommunistpartiet (PDPA). Genom att avsätta kungen hade Khan också tagit bort den sista instansen som hade någon form av legitimitet och respekt i Kabul. Genom detta banade han också vägen för ännu en statskupp 1978 då kommunisterna mördade Daoud Khan.

Unge indbyggere i en lejr for internt fordrevne

Unga interna flyktingar i Maslakh-lägren i västra Afghanistan. Foto: Eskinder Debebe/UN Photo

I likhet med Doud Khan hade inte PDPA något brett folkligt stöd. De många reformer som PDPA genomförde ansågs som antireligiösa och icke-afghanska hos stora delar av befolkningen som inte ansåg att partiet var legitima maktinnehavare. PDPA svarade med att arrestera och tortera tusentals oppositionella. Oroligheterna ledde även till interna konflikter inom PDPA.

Länge såg det ut som hela PDPA-regeringen skulle falla. Sovjetunionen invaderade 1979 Afghanistan genom att skicka 25 000 soldater till landet. Detta blev startskottet till ett 10 år långt brutalt krig. De sovjetiska styrkorna ökade snabbt i storlek, till 100 000 soldater, och var militärt överlägsna det afghanska motståndet.

Islamistisk framväxt

Den sovjetiska invasionen bidrog till att stabilisera kommunistregimen men den var inte populär bland befolkningen. Regeringen blev inte bara ansedd som odemokratisk utan också som ett hot mot Afghanistans kulturella och religiösa identitet. En rad upprorsgrupper började organisera sig på landsbygden och kämpade mot den sovjetiska ockupationen. Många av rebellerna var religiösa fundamentalister medan andra var mer demokratiskt orienterade. I övriga världen sågs dessa rebeller som en enda stor rörelse, den så kallade Mujaheddin.

Den sovjetiska invasionen spred skräck och ilska i resten av världen. Särskilt USA som strävade efter att bekämpa kommunismen var förargade över invasionen och bestämde sig för att stötta upproren. Tillsammans med Saudiarabien beviljade de under en tioårsperiod nästan 40 miljarder dollar i pengar och vapen till rebellerna i landet. Pakistan och Kina stöttade rebellgrupperna med militär träning. Därmed var det upplagt för ett långvarigt krig mellan kommunisterna och internationellt stöttade Mujaheddin.

Inom Mujaheddin växte det fram en bred fundamentalistisk och konservativ religiös rörelse kallad Hizb-e Islami, ledd av Gulbuddin Hekmatyar. Denna rörelse blev beväpnad till tänderna av USA och dess allierade i ett försök att bekämpa Sovjetunionen. Radikaliserade av kriget förde de en fanatisk kamp mot ockupationsmakten, men också mot andra fraktioner inom Mujaheddin. Konflikten blev alltmer blodig. Antalet människor som har mist livet i samband med konflikten finns det inte helt säkra uppgifter på. Uppskattningsvis har mellan 800 000 och 2 miljoner människor dött, 90 % av dessa är civila. Dessutom har mellan 5-10 miljoner förlorat sina hem och tvingats på flykt till grannländerna Iran och Pakistan.

Inbördeskrig

År 1989 drog sig Sovjetunionen ut från Afghanistan. Kvar fanns ett land i total upplösning. De olika upprorsgrupperna lyckades till slut att besegra kommunisterna i Kabul men blev inte eniga om den fortsatta maktfördelningen. Istället fortsatte konflikten internt.

Sovjetiske soldater har pyntet tanksene med roser når de trekker seg ut av Afghanistan i mai 1988. Foto: V. Kiselev/Creative Commons

Sovjetiska soldater drar sig ut ur Afghanistan i maj 1988. Foto: V. Kiselev/Creative Commons

Särskilt kompromisslös var Gulbuddin Hekmatyar och Hizb-e Islami, som strävade efter att behålla en stor del av makten. Tillsammans med andra islamistgrupper, stöttade av Saudiarabien och Pakistan, påbörjade de ett långvarigt artilleriangrepp mot huvudstaden Kabul där de andra rebellerna försökte etablera ett nytt styre. Resultatet blev ett nytt inbördeskrig.

Inbördeskriget varade fram till att den islamistiska talibanrörelsen tog kontroll över landet mellan 1996-1997. Viktigt i detta sammanhang är stödet från den pakistanska underrättelsetjänsten ISI. De strävade efter ett framtida Afghanistan som skulle alliera sig med Pakistan i deras konflikt med Indien. Samtidigt fruktade ISI att Afghanistan skulle alliera sig med väst och Indien. Därför stöttade ISI de skiftande sidorna i kriget och när talibanerna växte sig starka på mitten av 1990-talet fick de stöd av ISI.

Talibanerna hade sitt ursprung bland unga Mujaheddin-krigare i Kandahar, ledda av bondesonen och pashtunen Mullah Mohammer Omar. Med brett militärt stöd från Pakistans underrättelsetjänst tog talibanerna gradvis kontroll över landet och intog Kabul 1996.

Som mest kontrollerade talibanerna nästan 90 procent av Afghanistan. Bara en liten del av landet styrdes av den så kallade Norra alliansen som var förenade i opposition mot talibanerna. I resten av landet styrde talibanerna med hård hand; kvinnor nekades arbete och studier, stöld blev straffat med stympning och oppositionella blev systematiskt förföljda och dödade.

Talibanregimen blev enbart erkänd av Saudiarabien, Pakistan och Arabiska emiraten och inte av resten av det internationella samfundet men talibanerna styrde de facto i nästan fem år. Trots att talibanerna hade ett hårt styrelsesätt representerade talibanerna för många en välkommen period av fred och stabilitet. Under talibanernas styre upphörde nästan all korruption, kriminalitet och opiumanvändning i landet. Priset var en politisk och kulturell diktatur. Talibanregimen varade ända fram till oktober 2001 då den militära Nordalliansen, med hjälp av USA och NATO, åter tog militär kontroll över majoriteten av Afghanistan.

Talibanernas fall

Osama bin Laden under et intervju med journalist Hamid Mir.

Osama Bin Laden ledde Al Qaida från Afghanistan. Foto: Hamid Mir/Canada Free Press/CC

Under talibanregimen hade terrornätverket Al-Qaida både träningsläger och sin huvudbas i Afghanistan. Efter det att al-Qaida genomfört terrorattentaten mot USA i New York och Washington 11 september 2001krävde USA att al-Qaidas ledare, Osamba bin Laden, skulle utlämnas omedelbart. USA hotade annars med att angripa Afghanistan. Talibanregimen mötte aldrig det amerikanska kravet. Den 7 oktober 2001 började USA bomba Afghanistan. Några veckor senare inledde Norra alliansen och amerikanska styrkor framryckningar mot Kabul vilket ledde till att talibanregimen till slut föll.

De nya makthavarna i Kabul representerade en brokig samling av krigsherrar och tidigare Mujaheddinkrigare. Med ekonomiskt och militärt stöd från NATO, USA och många andra västerländska länder etablerades det emellertid ett styrelseråd där Hamid Karzai, son till en tidigare politiker och känd antikommunist, blev tillsatt som president.  

År 2004 genomfördes de första fria valen i Afghanistan och Karzai blev formellt vald till president med över 50 procent av rösterna. Mer än en tredjedel av landets 12 miljoner valberättigade invånare ska ha röstat. De valde också en ny nationalförsamling och förhandlade fram en ny grundlag.

Nya konflikter med talibanerna

Trots talibanregimens fall var kriget inte över. Efter att ha undvikit ett fullständigt nederlag år 2002 omgrupperade sig de kvarvarande talibanerna i gränsområdet mot Pakistan. Härifrån återupptog de år 2005 ett omfattande gerillakrig mot de federala myndigheterna och de internationella styrkorna. Striderna ökade i antal år efter år och under 2007-2008 hade talibanerna återvunnit mycket av kontrollen över södra och östra Afghanistan.

I ett försök att återfå det militära övertaget bestämde sig USA:s president Barack Obama år 2008 att öka antalet soldater i Afghanistan dramatiskt. Under 2009-2010 ökade antalet amerikanska soldater i landet från 50 000 till mer än 130 000 soldater. Samtidigt intensifierades det amerikanska arbetet med att bygga upp den federala afghanska armén. Samtidigt sattes ett officiellt mål upp som innebar att USA senast 2014 ska ha dragit tillbaka sina trupper från landet.

Afghanske kvinner i burqa bærer et nyfødt barn. Foto: Salma Zulfiqar/IRIN

En nyfött barn ska hem från sjukhuset. Konflikten i Afghanistan har lett till att sjukvården för gravida kvinnor är bland världens sämsta. Foto: Salma Zulfiqar/IRIN

USA:s militära offensiver drev tillbaka talibanerna på flera fronter men kontrollen över landsbygden återtogs inte. När de amerikanska soldaterna drog sig tillbaka dominerade åter talibanerna i områden som de tryckts tillbaka från bara månader innan. Att den afghanska armén förstärktes möjliggjorde genomförandet av ett nytt presidentval i Afghanistan år 2009, där Hamid Karzai blev omvald som president. Valet var dock inte så fritt och oberoende som man hade hoppats på. Oro och fruktan medförde ett lågt valdeltagande och flera undersökningar pekar på att valet var präglat av fusk och korruption. Karzais huvudmotståndare i valet, Abdullah Abdullah, drog sig ur valet i protest, och därmed utsågs Karzai till vinnare.

Under 2010 genomförde talibanerna nya angrepp i söder, bland annat mot Kandahar. Karzai-regeringen påbörjade försök med att skapa en dialog om fred med talibanerna men talibanerna vägrade att förhandla så länge utländska soldater var stationerade i Afghanistan.

I september 2011 blev Karzais chefsförhandlare, Burhanuddin Rabbani, dödad i ett självmordsattentat när han skulle möta representanter från talibanerna för samtal. Abdullah Abdullah menade att angreppet var ett uttryck för att talibanerna inte ville ha fred.

Förhållandet till grannlandet Pakistan blev värre efter ett antal NATO-ledda angrepp i gränsområdet till Pakistan i oktober 2011 då pakistanska soldater blev dödade. I november 2011 hölls en internationell konferens om Afghanistan i Bonn. På konferensen medverkade deltagare från 85 länder, FN samt 15 internationella organisationer. Det som diskuterades på konferensen var överföring av makt från NATO-styrkorna till den afghanska militären, det internationella samfundets roll i Afghanistan efter överföringen och den framtida politiska processen för att stabilisera Afghanistan. Konferensen bojkottades av talibanerna och Pakistan. Pakistans bojkott kom som en följd av NATO-angreppen i oktober.

Utländska trupper börjar dra sig tillbaka

Tillbakadragningen av amerikanska soldater påbörjades 2011. I maj 2012 skrev Afghanistans president Karzai och USA:s president Barack Obama under ett samarbetsavtal. Avtalet innehöll riktlinjer för samarbetet mellan Afghanistan och USA efter nedtrappningen av amerikanska soldater i Afghanistan. När avtalet signerats lade Obama fram en plan för att avsluta kriget och överföra makten till Afghanistan. Innan 2014 är slut ska merparten av de amerikanska soldaterna vara ute ur landet. De som då får vara kvar är de som tränar upp den afghanska armén. Även en liten amerikansk styrka som har som uppgift att delta i specifika operationer riktade mot al-Qaida får stanna i landet. Det är inte klart hur stor den amerikanska styrkan i Afghanistan ska vara efter 2014.

I maj 2012 möttes ledarna för NATO-länderna och skapade en strategi för tillbakadragningen av NATO-styrkorna. Efter att gradvist överfört ansvaret för säkerhets- och militära operationer till den afghanska armén överlämnades de sista distrikten till afghanska styrkor den 18 juni 2013. Efter detta har nu den afghanska armén ansvaret för säkerheten i landet. Den internationella styrkans roll är nu att stötta den afghanska armén i operationer, utbilda armén och polisen samt ha en rådgivande funktion. De olika NATO-länderna styr till viss grad själva vilken tidpunkt de vill dra tillbaka sina trupper. Franska och kanadensiska soldater är redan borta från landet.

Politimann patruljerer valmueåker, Mian Poshteh. Foto: Kate Holt/IRIN

Afghansk polisman patrullerar på en tulpanåker i Mian Poshteh. Foto: Kate Holt/IRIN

Konflikten idag

Säkerhetssituationen i Afghanistan är långt ifrån stabil. Talibanerna rekryterar nya gerillakrigare och attackerar nya mål. Det är osäkert om den afghanska armén klarar av att bära ansvaret för landets säkerhet på egen hand.

Förhållandet till grannlandet Pakistan är i förbättring. I februari 2013 blev Karzai och Pakistans president Asif Ali Zardari eniga om att samarbeta för ett fredsavtal med talibanerna. Karzai vill själv styra samtalen med talibanerna och har reagerat negativt på de uttalande som USA gjort om att de vill föra fredssamtalen direkt med talibanerna. Talibanerna, å andra sidan, önskar att förhandla med USA då de menar att USA är den makt som har den reella kontrollen av Afghanistan.

I början på januari utför talibanerna en självmordsattack på en restaurang i Kabuls diplomatiska kvarter vilken är den värsta attacken på utrikescivila sedan 2001. I april 2014 hölls presidentval utan tydliga resultat vilket innebar en andra valomgång mellan Abdullah Abdullah och Ashrap Ghani, Karzai kunde inte ställa upp i valet igen eftersom en president i Afghanistan endast kan sitta två mandatperioder. Under den andra valomgången i juni rapporteras flera incidenter och dödsfall i samband med omröstningarna. Valet blir utdraget men i september 2014 går de två kandidaterna med på att skriva under ett avtal som innebär att de delar på makten. Ashraf Ghani blir titulerad president.

I oktober 2014 avslutar USA och Storbritannien sina stridsoperationer I Afghanistan. I december avlutar NATO formellt sitt 13-år långa uppdrag. I januari 2015 drar NATO igång ett nytt uppdrag som handlar om att stötta de afghanska säkerhetsstyrkorna med träning, 12 000 NATO-anställda finns idag i landet. I mars meddelar Barak Obama att USA:s tillbakadragning av trupper kommer att försenas efter det att president Ghani begärt detta. I maj håller representanter från talibanerna och den afghanska regimen informella fredssamtal i Qatar. Båda sidor kommer överens om att fortsätta samtalen senare, talibanerna understryker dock att de inte kommer att sluta strida förrän utländska styrkor har lämnat landet.

Talibanerna har under 2015 tagit på sig flera attentat. Den 8 december utfördes en attack mot Kandahars flygplats där över 50 människor, hälften civila, dog och nästan lika många skadades.

FN:s roll i konflikten

USA hade inte något uttalat mandat från FN när de i oktober 2001 påbörjade militära aktioner mot Afghanistan. USA åberopade sig rätten att angripa talibanerna som självförsvar, förankrat i FN-stadgan artikel 51. Artikel 2 (4) i stadgan förbjuder användandet av militärt våld mot en territoriell och politisk oberoende stat. Undantag gäller om ett behörigt FN-organ (i praxis FN:s säkerhetsråd) godkänner det eller om det är självförsvar i enlighet med artikel 51 i stadgan. USA åberopade alltså rätten att angripa i självförsvar med hänvisning till artikel 51. FN:s säkerhetsråd hade emellertid antagit två olika resolutioner som med starka ord fördömde angreppen mot USA den 11 september, och som höll talibanerna i stort sett ansvariga. I sina resolutioner hade säkerhetsrådet uppmanat talibanerna att sluta bistå al-Qaida och att hjälpa världssamfundet att bekämpa terrornätverket. Talibanerna mötte inte kraven. Därför kan USA:s brott mot Afghanistans suveränitet anses som legitimt även om många folkrättsexperter är oeniga om tolkningen av självförssvarsrätten.

Efter invasionen och efter att ett interimsstyre hade etablerats i Kabul gavs NATO mandat av FN för att upprätta en säkerhetsstyrka (International Security Assistance Force, ISAF) för att skydda Kabul och de omkringliggande områdena. Fram till 2013 har NATO gett ISAF ansvar för att driva militära operationer i stora delar av Afghanistan, något som många länder idag menar är i strid mot det mandat som NATO gavs av FN.

Från 2002 har FN haft ett eget uppdrag i Afghanistan; UN Assistance Mission in Afghanistan (UNAMA). UNAMA har ca 1500 civilt anställda och 14 militära rådgivare som ska bistå valprocesser och observera de FN-organ, exempelvis FN:s flyktingorgan (UNHCR) och FN:s barnrättsorganisation (UNICEF), som verkar i Afghanistan. I mars 2015 förlängdes UNAMA:s mandat med ytterligare 12 månader.

FN hade olika uppdrag i Aghanistan redan på 1950-talet. Under den sovjetiska ockupationen drev UNHCR flyktingläger för afghaner både i Pakistan och i Iran. FN har också satt in stora resurser när det gäller minröjning.

I april 2011 blev syv FN-ansatte dræbt

I april 2011 blev sju FN-anställda dödade i en attack mot FN-styrkans (UNAMA) bas i Aghanistan. Foto: UN Photo/Eric Kanalstein

Source: Uppsala Conflict database, Institutet för fredsforskning (PRIO), FN- sambandet, Aschehoug og Gyldendals stora norska lexikon, Wikipedia, BBC

Inblandade länder

Läs mer om konflikten i Uppsala Conflict Database (Engelska)

Svenska FN-förbundet © 2017