Hopp til innhold

Libanon

Konflikten i Libanon är ett resultat av den långvariga maktkamp som förekommit mellan olika religiösa grupper. Landet har även blivit ett krigsfält för andra regionala konflikter.

Uppdaterat 12.01.2016

Bakgrund

Libanon blev självständigt år 1946. Innan dess hade landet varit ett franskt mandatområde sedan fredsuppgörelsen efter första världskriget. Religiös tillhörighet är viktigt i libanesisk politik och det libanesiska samhället. Kristna libaneser har traditionellt haft mycket makt på bekostnad av sunni- och shiamuslimer och i grundlagen stod det att presidenten ska vara en kristen maronit, statministern sunnimuslim och parlamentspresidenten shiamuslim. Den här maktfördelningen är baserad på en folkräkning från 1932 då de kristna var i majoritet. I takt med att den muslimska befolkningen växte ökade missnöjet mot maktfördelningen i Libanon. Detta skapade konflikter mellan olika religiösa grupper.

Konflikten i Libanon är nära knutet till konflikten mellan Israel och Palestina. Efter kriget bröt ut i samband med att Israel upprättades år 1948 flydde många palestinier över gränsen till Libanon och blev boende i flyktingläger där. Den palestinska befrielseorganisationen PLO etablerade militärbaser i södra Libanon som användes som utgångspunkt för gerillaattacker mot Israel. År 1970 flyttade organisationen sitt högkvarter till Libanons huvudstad Beirut. Det var med andra ord en betydande palestinsk närvaro i landet och från slutet av 1960-talet förekom en ökad spänning mellan palestinier och libanesiska nationalistgrupper.

Aleye Al-Dor forteller hvordan borgerkrigen har forandret livet hennes . Foto: UN Photo/Mark Garten

Aleye Al-Dor berättar om klusterbomberna som slog ner tio meter från hennes hus. Foto: UN Photo/Mark Garten

Inbördeskriget 1975-1990

År 1975 utbröt ett inbördeskrig i Libanon. De kristna falangisterna angrep en buss med palestinier följt av angrepp på palestinska flyktingläger. PLO hämnades attackerna och striderna eskalerade snabbt. Samtidigt stred ett tiotal libanesiska miliser (med olika religiösa tillhörighet) mot varandra. Situationen var kaotisk och oöversiktlig.

Israel deltog både direkt och indirekt i det libanesiska inbördeskriget. För det första stöttade de falangisterna både materiellt och militärt. De två mest känd massakerna i palestinska flyktingläger, massakerna i Sabra och Shatila, utfördes av falangisterna medan israeliska styrkor vaktade utgången till lägren. Israel stöttade även gruppen South Lebanese Army (SLE) som stred mot PLO i södra Libanon. För det andra gick Israel själv in i Libanon med trupper första gången år 1978. Handlingen fördömdes av FN och israelerna fick dra sig tillbaka. FN etablerade en observationsstyrka i gränsområdet. Israel invaderade emellertid på nytt år 1982 och ockuperade Libanon. Ockupationen medförde ett massivt militärt motstånd och i södra Libanon upprättades bland annat den shiamuslimska gruppen Hizbollah för att bekämpa israelerna. Ockupationen medförde även att PLO flyttade sitt högkvarter till Tunisien. År 1985 drog sig Israel tillbaka men behöll kontrollen över södra Libanon.

Även Syrien och Iran engagerade sig i det libanesiska inbördeskriget. Syrien hade strategiska intressen i Libanon på grund av deras konflikt med Israel om Golanhöjderna. År 1976 invaderade syriska trupper Libanon och blev kvar fram till år 2005. Iran ville stötta den shiamuslimska delen av befolkningen och bidrog bland annat till grundandet av Hizbollah.

Inbördeskriget blev officiellt avslutat när Taifavtalet trädde i kraft år 1990. Avtalet säkrade en mer rättvis maktfördelning och att de många milisgrupperna skulle avväpnas. Man räknar med att runt 100 000 människor förlorade livet under det 15 år långa inbördeskriget. Lika många drabbades av bestående skador. 

Hizbollah - Israel

Även om stridshandlingarna slutade efter 1990 var vissa problem fortfarande olösta. Medan de andra milisgrupperna från inbördeskriget hade avväpnats förblev Hizbollah beväpnade. Under 1990-talet förekom mindre strider mellan Hizbollah och Israel och dessa fortsatte efter att Israel drog sig ur från södra Libanon år 2000. I juli 2006 kidnappade Hizbollah två israeliska soldater. Israel svarade med en motoffensiv som mötte mycket internationell kritik från världssamfundet och FN eftersom offensiven ansågs vara oproportionerligt stort. I mitten av augusti antog FN:s säkerhetsråd resolution 1701 som utökade FN-styrkan UNIFIL och gjorde att parterna ingick vapenvila.

Kriget år 2006 var inte ett krig mellan Libanon och Israel utan mellan Hizbollah och Israel. Emellertid var det den libanesiska civilbefolkningen som blev lidande av striderna och kriget skapade ett stort missnöje med Hizbollah bland många libaneser. Frågan om avväpning blev åter aktuell. Efter 2006 har det varit förhållandevis lugnt på gränsen mellan Libanon och Israel. Dock är läget fortsatt osäkert. Israel oroar sig över de nära banden mellan Hizbollah, Iran och Syrien. Ifall konflikten mellan Isreal och ett av dessa parter eskalerar kan våldet lätt sprida sig även till Libanon.

Hizbollah har de senaste åren blivit en maktfaktor i Libanon. Efter valet 2009 fick Hizbollah 12 platser i parlamentet och partiets militära gren antas idag att vara större än den libanesiska armén. Hizbollah stöttar Assad-regimen i Syrien och har hjälpt den syriska regeringen i kamper mot den syriska oppositionen.

Nära ett nytt inbördeskrig

Många var även missnöjda med den starka syriska närvaron i Libanon. Även om inbördeskriget var över blev syriska soldater kvar i landet och de hade nära kopplingar med flera libanesiska partier, inklusive Hizbollah. År 2005 blev Libanons sunnimuslimska statminister, Rafiq Hariri, dödad i ett attentat i Beirut. Många menade att Syrien stod bakom detta attentat eftersom Hariri hade uttalat sig negativt om deras engagemang i Libanon. Attentatet medförde stora protester som gjorde att Syrien valde att dra tillbaka sina soldater från området.

Efter Hariris död blev libanesisk politik indelade i två block; den västvänliga 14 mars-alliansen, ledd av Hariris son Saad, och den Syrienvänliga 8 mars-alliansen, med Hizbollah i spetsen. Bägge blocken bestod av partier från olika religiösa inriktningar. Den politiska oron i landet växte och år 2008 uppstod det sammandrabbningar mellan anhängare från de olika blocken. Libanon var ännu en gång på randen till ett nytt inbördeskrig men genom Dohaavtalet lyckades parterna att bli eniga.

Sedan dess har libanesiskt politik varit i obalans. Särskilt spänt har det varit på grund av Specialdomstolen för Libanon (STL) som FN upprättade i kölvattnet av attentatet mot Hariri. Inledningsvis förväntade sig många att Syrien skulle ta ansvaret för attentatet men i januari 2011 kom det fram att STL tänkte åtala medlemmar från Hizbollah. Hizbollah och 8 mars-alliansen anklagade domstolen för att föra en västlig kampanj för att försvaga Hizbollah.

Konflikten idag

Konflikten i Syrien,som startade 2011 har utvecklats till ett brutalt inbördekrig, har också fått följder för situationen i Libanon. Libanesiska supportrar till både oppositionen och till Assad-regimen har rest till Syrien för att kämpa i konflikten. Sedan 2012 har det förekommit våldsamma sammandrabbningar mellan sunnimuslimer och alawiter (gren av shiamuslimer) i Libanon, särskilt i Tripoli och Beirut.

Många flyktingar från Syrien har tagit sig till Libanon. Sedan konflikten startade i Syrien har över en miljon människor tagit sig över till grannlandet. Libanon är även mottagarland för många palestinska och irakiska flyktingar sedan tidigare. Flyktingarna utgör en stor andel av den libanesiska befolkningen.

Konflikten i Syrien har också haft inverkan på den ökade polariseringen som förekommer i den libaniesiska politiken. Partierna stöttar antingen Assad-regimen eller oppositionen i Syrien. 14 mars-alliansen har huvudsakligen stöttat oppositionen medan 8 mars-alliansen har stöttat Assad-regimen.

Det förekommer då och då våldsamma drabbningar vid gränsen mellan Israel och Libanon. Exempelvis utförde Hizbollah en attack mot en israelisk styrka i gränsområdet i början av januari 2016.

FN:s roll i konflikten

En officierare från UNIFIL mäter kordinaterna på en "Blue Barrel" i södra Libanon. De visar var "the Blue Line" är - en linje som varken Israel eller Libanon ska korsa. Foto: UN Photo/Pasqual Gorriz

FN har haft fredsstyrkor i Libanon sedan den 23 mars 1978, då de etablerade en neutral zon på gränsen mellan Israel och 

Libanon. Styrkan sattes i första omgången in för att säkerställa att Israel drog sig tillbaka från libanesiskt territorium som avtalat. FN-trupperna skulle också se till att Libanon fick suveränitet över den södra delen av landet. Israel trotsade dock avtalet med FN då de år 1982 gick rätt igenom styrkans område och invaderade Libanon på nytt. FN-styrkans roll reducerades då till att beskydda lokalbefolkningen så gott det gick. Dessutom jobbade FN:s generalsekreterare för att få Israel att lämna de ockuperade områdena och organisationen valde under hela perioden att bli kvar i landet, trots den svåra situationen.

Innan Israels storoffensiv sommaren 2006 hade FN dragit ut den största delen av personalen och hade bara kvar en liten grupp observatörer i landet. Nu är situationen dock radikalt förändrad och FN har skickat en ny fredsbevarande styrka till området. Styrkan, UNIFIL, består idag av 15 000 personer.

Efter attentatet på Rafiq Hariri antog FN:s säkerhetsråd resolution 1757 som upprättade en undersökningskommissions (UNIIIC). Kommissionen avslutade sitt arbete med att efterforska vem som stod bakom attentatet år 2009 och Specialdomstolen åt Libanon (STL) i Haag öppnade samma år.

Source: Uppsala conflict database, Institutt for fredsforskning (PRIO), Aschehoug og Gyldendals store norske leksikon, Wikipedia, FNs fredsbevarende operasjoner, BBC, International Crisis Group, Landinfo.no

Inblandade länder

Läs mer om konflikten i Uppsala Conflict Database (Engelska)

Svenska FN-förbundet © 2017