Hopp til innhold

Cypern

Cypern har varit delat i två av den så kallade gröna linjen sedan år 1974. Grekcyprioter och turkcyprioter har problem med att leva tillsammans och enas om öns framtid.

Uppdaterat 20.01.2016

En britisk soldat fra FNs fredsbevarende styrke på Kypros, sjekker identitetspapirene til en kypriotisk bonde på en gammel traktor

Brittisk FN-soldat kontrollerar en cypriotisk bondes identitetshandlingar. Foto: FN, John Isaac

Cypern blev en del av det Osmanska riket år 1570 och det var då den turkiska invandringen till ön började. Turkarna bosatte sig primärt i den norra delen av landet, där bland annat 30 000 turkiska soldater tilldelades mark. Resten av ön var befolkat av grekcyprioter.

Storbritannien etablerade sig på Cypern år 1878, men ön var formellt fortfarande en del av det Osmanska riket. Britterna blev då eniga med turkarna om att de skulle få ha bas på Cypern i utbyte mot att de hjälpte turkarna i ett eventuellt ryskt angrepp. I krigsuppgörelsen efter första världskriget, då segerherrarna delade det tidigare Osmanska riket mellan sig, blev Cypern tilldelat Storbritannien.

Cypern blir självständigt

Motståndet mot Storbritanniens administration var starkt hos den cypriotiska befolkningen. Fram på 1930- och 1940-talet önskade ständigt fler grekcyprioter att Cypern hellre skulle tillhöra Grekland, men Storbritannien var inte intresserad av att dra sig ut. Inte heller en folkomröstning år 1950, då merparten av öns befolkning röstade för att ön skulle bli grekisk, fick Storbritannien att ge upp Cypern. Först efter flera år med våldsamma sammandrabbningar mellan den så kallade Enosis- (unions) rörelsen och brittiska soldater, drog sig britterna ut, och Cypern blev självständigt 1960.

Republiken Cyperns självständighet utropades och 16 augusti 1960 halades den brittiska flaggan ned. Cypern blev medlem av FN i september samma år, och året därpå i Samväldet. Makarios III valdes den 13 december 1959 till president.

Självständigheten skapade nya utmaningar. Grekcyprioterna och turkcyprioterna fick snabbt samarbetsproblem. Oroligheterna tilltog från 1963 och under 1964 utvecklade sig konflikten till regelrätt inbördeskrig. Våldet drabbade den turkcypriotiska minoriteten hårdast. FN skickade in en fredsbevarande styrka och de har varit i landet sedan dess. Fredsoperationen på Cypern är en av de äldsta FN-operationerna.

Rauhanturvaaja tarkkailee tilannetta syystäkin tarkkaan: kuvattu Marathan alue oli vuoden 1974 elokuussa synkän turkinkyprosinlaisten joukkosurman tapahtumapaikka.

Fredsbevarer overvåkar med Marathon-området på Cypern i 1974 (Foto: UN Photo / Yukata Nagana).

Ön delas

Den grekiska militärjuntan hade flera fingrar med i spelet då den cypriotiska presidenten Makarios störtades 1974. Makarios, som hade arbetat för ett självständigt, förenat Cypern, ersattes av Nikos Sampson, som myndigheterna i Aten kunde kontrollera. Detta gillade inte de turkiska myndigheterna och de bestämde sig därför för att ingripa. Den turkiska invasionen utlöste en massflykt i landet: Cirka 180 000 grekcyprioter rymde från den norra delen av landet och söder ut, medan ungefär 45 000 turkcyprioter flydde från söder till norr. Militärjuntan i Aten avgick dock kort tid efter, något som också fick Sampson att avgå som president.

Den turkiska invasionen och massflykten ledde till att ön i praktiken delades i två delar både etniskt och geografiskt. Ungefär 30 procent av Cypern administreras av turkcyprioterna, 70 procent av grekcyprioterna, medan FN administrerar en neutral zon som går tvärs över hela ön. I november 1983 förklarade sig den turkiska delen av Cypern som självständig, och tog namnet Den turkiska republiken Nord-Cypern. De har regelbundet organiserade val för både president och parlament. Detta är dock en statsbildning som bara erkänts av Turkiet.

Annan-planen och EU

Under de senare åren har förhållandet mellan grek- och turkcyprioterna varit stabilt, men man har inte kommit något närmare en lösning. Flera omgångar med fredsförhandlingar har inte lett någon vart. Många litade på FN-planen som öns invånare röstade fram i april 2004, den så kallade ”Annan-planen”, som blev utarbetad av FN:s generalsekreterare Kofi Annan. Planen innehöll lösningar på maktfördelning, gemensamt styre och egendomsförhållanden. Både de grekcypriotiska och turkcypriotiska ledarna uppmanade till bojkott av planen och folkomröstning. Turkcyprioterna valde dock ändå att rösta ja, något som förklarades med att det var deras enda möjlighet att komma med i EU.

Cyperns status och interna konflikter är nära kopplat till frågan om EU-medlemskap. EU öppnade för cypriotiskt medlemskap från maj 2004 men bara för de internationellt erkända delarna av republiken, det vill säga att bara de grekcypriotiska delarna av Cypern. När grekcyprioterna sa nej till Annan- planen, förhindrade de därmed samtidigt att den nordliga delen av landet, där flertalet hade röstat ja, fick vara med i EU. Efter folkomröstningen fick Cyperns politiska ledare omfattande kritik av det internationella samfundet för sättet de hanterade folkomröstningen.

Dialog och förhandlingar

År 2008 började nya samtal mellan de två fraktionerna och under våren öppnas en gångväg (Ledra-Lokmaci) tvärs igenom den delade huvudstaden Nicosia. Denna symboliska handling gav hopp om att konflikten skulle kunna lösas. Den dåvarande ledaren för Nord-Cypern, Mehmet Ali Talat, var anhängare till ett enat Cypern liksom den grekcypriotiske presidenten Demetris Christofanes.

Samtalen resulterade inte i något nytt avtal, mycket på grund utav segern för det högerextrema nationalist partiet Ulusal Birlik Partisi (UBP) i riksdagsvalet på norra Cypern år 2009. De representerar starka krafter i det turkcyprioterna samfundet som ville ha en förening med Turkiet. Ledaren för UBP, Dervis Eroglu, vann presidentvalet i Nord-Cypern år 2010.

Sedan år 2010 har det genomförts en rad förhandlingar mellan Christofanes och Eroglu utan att de lyckats enas om kärnfrågorna och en modell för ett samlat Cypern. FN har varit en central aktör i förhandlingarna och mötena har letts av FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon.

År 2012 blev Cypern drabbad av en finanskris och arbetet med att lösa konflikten hamnade i skuggan av landets ekonomiska problem. I februari 2013 blev Nicos Anastasiades vald till ny president på Cypern med löften om att få ordning ekonomin. Anastasiades var en förkämpe åt Annan-planen år 2004 och vill fortsätta förhandlingarna med Nord-Cypern.

Norges tidigare utrikesminister och försvarsminister Espen Barth Eide utsågs till FN:s särskilda sändebud till Cypern i augusti 2014. Barth Eide ledde de efterföljande fredssamtalen på Cypern, samtal som övergavs redan i oktober 2014 på grund av oenighet mellan parterna gällande prospektering av olja och gas. Nya försök till fredssamtal under ledning av FN:s sändebud Barth Eide gjordes i maj 2015.

Februar 2010. FNs generalsekretær Ban Ki-moon besøker Ledra-Lokmaci-gaten i Nicosia. Foto: FN, Eskinder Debebe

Februari, 2010. FN:s generalsekreterare  Ban Ki-moon besöker Ledra-Lokmacigatan i Nicosia. Foto: FN/ Eskinder Debebe

FN:s roll i konflikten

FN har varit på Cypern sedan år 1964. Fredsoperationen på Cypern är en av de äldsta FN-operationerna. FN har fört och främst en viktig roll som administratör av den så kallade gröna linjen som delar ön i två delar. Här ser FN till att parterna hålls ifrån varandra och övervakar säkerhetssituationen i landet. Utöver detta har FN en viktig roll som diskussionspartner i fredsförhandlingar och med att komma på förslag på lösningar i konflikten.

Source: Aschehoug og Gyldendals Store norske leksikon, Norsk Utenrikspolitiske institutt, FNs fredsstyrker, BBC

Inblandade länder

Svenska FN-förbundet © 2017