Hopp til innhold

Avtal

Vad är skillnaden på ett protokoll och en konvention? Var behövs för att ratificera ett avtal? Här kan du läsa mer om hur de internationella avtalen fungerar.

Internationella avtal

De internationella avtalen som presenteras på Globalis skiljer sig från varandra. Två gemensamma drag kan dock nämnas; alla avtal innebär en viss grad av förpliktelse från de som skriver under och det är folkrätten som bestämmer vilka förpliktelser avtalen kan innehålla.

Folkrätten är en form av "grundlag" för de internationella avtalen på det sättet att alla avtal har sin utgångspunkt i förhållandena som regleras av folkrätten. På samma sätt som stater regleras av olika rättssystem regleras förhållandet mellan stater av folkrätten. I kontrast till de statliga rättssystemen har dock inte folkrätten ett enhetligt, sammanhängande system som övervakar och upprätthåller dessa regleringar. Detta beror huvudsakligen på staternas självständighet, alltså deras möjlighet att råda över sina egna förhållanden.

Fram till 1800-talet bestod folkrätten huvudsakligen av principer och regler i avtal som ingåtts mellan mindre grupper av självständiga stater, särskilt i form av bestämmande över gränser och ingående av fredsavtal. På 1800-talet började man att utarbeta större avtal mellan flera länder. Fredskongressen i Paris (år 1856) och den första Genèvekonventionen om skydd av sårade och sjuka i fält (år 1864) var viktiga steg mot etableringen av internationella regler.

FN:s roll

Utvecklingen av folkrätten tog fart efter de två världskrigen. Upprättandet av de Förenta Nationerna (FN) år 1945 har särskilt varit avgörande i hur folkrätten ser ut idag. Artikel 102 i FN-stadgan kräver att alla medlemsstater rapporterar till sekretariatet om vilka internationella avtal de ingår så att FN kan hålla koll på vilka länder som ingår i de olika avtalen.

Förutom denna löpande registreringen utvecklade FN år 1969 ett eget avtal,Wienkonventionen om traktaträtten, som reglerar vilket förhållande andra avtal kan innehålla. Denna konvention var ett försök att systematisera etablerandet av internationella regler, både i form av existerande avtal samt de vanliga sätten avtal kan tolkas. Trots att endast 109 stater har anslutit sig till villkoren i Wienkonventionen anses konventionen vara ett av de viktigaste regelverken för internationella avtal. Detta beror på att de viktigaste punkterna i avtalet bekräftar existerande uppfattningar om vad folkrätten ska innehålla.

Sverige skrev under konventionen den 23 april 1970 och ratificerade avtalet den 4 februari 1975.

Internationella avtal

De internationella avtalen kan delas in i några huvudtyper:

  • Stadgar/pakter är grundläggande dokument som beskriver både generella och specifika rättigheter och skyldigheter. Stadgar används idag väldigt sällan och när de åberopas sker detta oftast som symboliska deklarationer om en värdegrund och principiella ståndpunkter.
    Exempel: FN-stadgan, The Earth Charter
  • Deklaration är besläktad med stadgar/pakter, men är oftast mer specifika. De flesta deklarationer kan betraktas som icke-bindande löften om konkreta åtgärder. Deklarationer kan också vara bindande enligt folkrätten, men detta är mycket sällsynt.
    Exempel:FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, EU:s deklaration om grundläggande rättigheter
  • Traktat och konventioner är den vanligaste beteckningen på avtal mellan stater. Enligt Wienkonventionen om traktaträtten måste ett avtal uppfylla fyra kriterier för att anses vara ett traktat/konvention; den måste vara juridiskt bindande, den måste ingås mellan stater eller organisationer, den måste regleras av internationell rätt och den måste vara skriftlig.
    Exempel: FN:s konvention om barns rättigheter, Traktatet om icke-spridning av kärnvapen
  • Ett avtal kan vara två olika saker. Det kan röra sig om ett samlingsnamn på alla former av överenskommelser mellan stater. Ett avtal kan dock också vara en mindre omfattande form av ett traktat/konvention, gärna i anknytning till ett avgränsat tema.
    Exempel: Avtal om upprättande av Världshandelsorganisationen, Avtal om Det europeiska ekonomiska
  • Protokoll och tillägg er delar av större avtal. Protokoll/tillägg kan antingen vara en del av ett avtal när avtalet undertecknas eller så kan protokollet/tillägget läggas till vid en senare tidpunkt. Fördelen med protokoll/tillägg är att de möjliggör för stater att välja vilka delar av ett större avtal de accepterar samt gör det möjligt att nyansera de ofta vaga stora avtalen under ett senare tillfälle.
    Exempel: Kyotoprotokollet

Förhandlingar om internationella avtal

Hur internationella avtal kommer till stånd är lika varierat som avtalen i sig. Vissa avtal ingås av stater och företag på grund av delade näringsintressen medan andra avtal ingås av stater och ideella organisationer för att förhindra brott mot de mänskliga rättigheterna. Gemensamt för dem alla är att de innehåller en förhandlingsprocess som leder fram till en slutgiltig text. Denna process kallas ibland för adaption och när texten är färdigförhandlar kallar man den adopterad. En färdig adopterad text innehåller en rad avsnitt som reglerar avtalet tidsperiod.

Vanligtvis är en underskrift steget efter adoptionen. De flesta avtal har en tidsavgränsad period där de som vill ansluta sig kan skriva under. När denna period är över kan man i de flesta fallen ansluta sig genom att uttrycka ett formellt godkännande av villkoren i avtalet.

Det finns två olika typer av underskrifter. I vissa fall kan man acceptera villkoren i ett avtal genom ett definitivt underskift. Detta betyder att underskriften förbinder staten till villkoren i avtalet direkt. Den vanligaste formen av underskrift är en tillfällig underskrift som ger staten en möjlighet att anpassa sina lagar och regler till villkoren i avtalet. En tillfällig underskrift är inte bindande och staten måste ratificera (förbinda sig) avtalet för att de ska bli bundna av villkoren. En ratificering är med andra ord en definitiv underskrift med betänketid.

Mycket få avtal träder i kraft omedelbart efter att avtalet är underskrivet (eller ratificerad). Vanligtvis innehåller avtalen bestämda villkor som måste uppfyllas för att avtalet ska träda i kraft. Det vanligaste kravet är att ett bestämt antal stater måste skriva under. Vissa avtal träder i kraft efter ett par år medan vissa avtal aldrig träder i kraft eftersom för få stater har skrivit under.

När avtalet är underskrivet (eller ratificerat) och har trätt i kraft beror det på medlemsstaterna och villkoren i avtalet hur avtalet ska genomföras. En del avtal överlåter hela ansvaret till medlemsstaterna, men oftast upprättas en form av sekretariat eller övervakningsmekanism som assisterar och övervakar hur staterna genomför villkoren i avtalet.

Svenska FN-förbundet © 2017