Hopp til innhold

Sudan - Darfur

Tio år med krig har gjort Darfur i Sudan till ett av världens fattigaste områden. Hundratusentals människor är på flykt och FN kallar konflikten en humanitär katastrof.

Uppdaterat 21.04.2016

Barn i flyktingläger

Barn i flyktingläger i december 2009. Foto:  UN Photo / Albert Gonzalez Farran.

Historisk bakgrund

Darfur är en region i västra Sudan som i slutet av 1800-talet var ett självständigt rike. År 1916 blev regionen ockuperad av brittiska och egyptiska styrkor och införlivad i Sudan. När Sudan blev självständigt år 1956 förblev Darfur en del av landet.

Några har försökt att framställa konflikten i Darfur som en religionskonflikt mellan kristna bönder och muslimska nomader. Den här bilden är dock för enkel. Även om delar av befolkningen i Darfur är kristen är majoriteten av befolkningen muslimer. Istället för att konflikten i Darfur handlar om religion är kriget mer en konflikt över vem som kontrollerar vatten, resurser och olja. Konflikten har i huvudsak stått mellan centralmyndigheterna i Sudan och rebellerna som strävar efter en större grad av oberoende.

Barn i Darfur

Flyktingar i Labado återvänder hem. Foto: UN Photo/Evan Schneider|

Etnisk diskriminering i Darfur

Kriget i Darfur började i början på 2000-talet. Några grupper, bland annat det afrikanska Zaghawa-folket, menade att de blev orättvist behandlade av det arabiska styret i huvudstaden Khartoum. Många menade att regimen i Khartoum särbehandlade de arabiska muslimerna. Andra har gått så långt att kalla styret för ett apartheidsystem. Zaghawa-folket menade att både regionen de bodde i och folkgruppen som helhet blev utesluten från alla beslutsprocesser. Andra folkgrupper i Darfur, som Fur-folket, hade samma uppfattning.

Befrielserörelsen vinner mark

År 2003 grundade en grupp rebeller, med bakgrund från alla nämnda folkgrupper, en väpnad motståndsgrupp kallad Darfur Liberation Front (DLF). Målet var att slå tillbaka mot de, vad DLF kallade, militära överfallen på sina byar. Motståndsgruppen bytte snart namn till The Sudanese Liberation Movement (SLM) och år 2003 påbörjade de flera väpnade attacker på militära utposter i Darfur. Regeringen i Khartoum förstod ganska snabbt vad som var på gång men var redan involverade i två andra militära konflikter, bland annat det långvariga kriget med rebeller i Sydsudan. 

President Omar al-Bashir hade därför få militära styrkor att skicka till Darfur och rebellerna uppnådde stora framgångar i början. I april 2003 lyckades SLM överraskande nog att inta huvudstaden i norra Darfur, Al Fashir, där de dödade och arresterade hundratals regeringssoldater och ödelade många flygplan och helikoptrar. Attacken var en stor förödmjukelse för den sudanesiska armén som aldrig upplevt något liknande under den långa konflikten i Sydsudan.

Ny strategi från Omar al-Bashir

Attacken på Al Fashir blev en vändpunkt i kriget. Regeringen i Khartoum bestämde sig för att införa en ny militär strategi för att bekämpa SLM. Istället för att skicka in sina egna militära styrkor bestämde sig regeringen för att bygga upp en paramilitär styrka som rekryterade från arabisktalande boskaps- och nomadstammar. Utgångspunkten var den så kallade Janjaweed gerillan som under 1990-talet hade kämpat mot Masalit-folket i Darfur.

Janjaweed var känt för en hård och rasistisk hållning på slagfälten. Attityder blev inte bättre. Tungt beväpnade med vapen från den sudanesiska regeringen vann Janjaweed snabbt mot rebellerna och utförde massakrer på civilbefolkningen. Janjaweed attackerade alla byar och småstäder där människor från de tre folkgrupperna bodde och som rebellerna hävdade att de representerade.

Folkmord i Darfur?

Under våren 2004 hade tusentals av den icke-arabiska befolkningen dödats och massakrerats. Över en miljon människor drevs på flykt från Darfur och den humanitära katastrofen var ett faktum. De flyende människorna saknade mat, vatten och andra nödvändigheter och många dog när de försökte nå flyktingläger i Tchad. Janjaweeds beteende hade tydlig karaktär av etnisk rensning och kan sannolikt definieras som ett folkmord. Byar med arabisktalande befolkning lämnades mestadels ifred medan byar och med andra folkgrupper brändes till marken.

Tchad deltar i krigföringen

Under 2004 och 2005 involverades Tchad i konflikten. Regeringen i Tchad gav militärt och diplomatiskt stöd till SLM och en ny rebellgrupp som kallade sig för Justice and Equality Movement (JEM). JEM rekryterade i huvudsak från det afrikanska Zaghawa-folket som var bosatta i både Darfur och Tchad. Bland annat är Tchads president zaghawa och det är troligt att det låg i hans intresse att hjälpa Zaghawa-folket i sin desperata situation i Darfur.

Internt fordrevne flyktninger i Sudan. Bilde: UN Photo/Oliver Chassot

Internflyktingar i Sudan har kommit till flyktinglägret Zam Zam. Foto: UN Photo/Oliver Chassot

AU-styrkor i Darfur

Den ökande humanitära krisen i Darfur gjorde att världssamfundet fick upp ögonen för konflikten. Den Afrikanska unionen (AU) fick mandat att rycka in i Darfur med en fredsbevarande styrka på 7000 man. Styrkan var dock för liten för att kunna kontrollera situationen.

Flera försök till fredssamtal blev också påbörjade och i maj 2006 lyckades USA förhandla fram ett avtal med de större fraktionerna innanför SLM och den ugandiska regeringen. Avtalet beredde vägen för en avväpning av Janjaweed och ökat självstyre i Darfur. Avtalet gav också SLM representanter en central plats i centraladministrationen i Khartoum. Trots detta lyckades avtalet inte stoppa konflikten på marken. Stora delar av SLM och JEM-nätverket godkände inte avtalet. Samtidigt blev den sudanesiska regeringen anklagad för att förhandla om fred samtidigt som man fortsatte kriget.

Oenigheter om FN-styrkan

År 2005 ingick regimen i Khartoum ett fredsavtal med Sydsudan. Detta frigjorde militära resurser som kunde sättas in i Darfur. Hösten 2006 och våren 2007 ökade stridernas intensitet och konflikten blev allt mer låst. Den humanitära situationen i Darfur-regionen var värre än någonsin och tusentals människor drevs på flykt i sitt eget land. Det internationella samfundet pressade för att få en FN-styrka på plats men Omar al-Bashir nekade och kallade dessa planerna för kolonialism. Hård press från Kina, som är en viktig handelspartner för Khartoum, bidrog emellertid till att få en FN-styrka på plats och i oktober 2007 blev de första soldaterna av 26 000 influgna.

ICC är ute efter al-Bashir

Sommaren 2008 började den internationella brottsdomstolen ICC i Haag med en förundersökning av president Omar al-Bashir. Al-Bashir var misstänkt för att vara ansvarig för allvarliga krigsförbrytelser i Darfur-regionen och domstolen utfärdade arrestorder för honom både 2009 och 2010 men har ännu inte fått tag på honom. Omar al-Bashir svarade med att kasta ut 13 internationella humanitära organisationer från Darfur. Samtidigt började några av rebellgrupperna att angripa mål utanför Darfur. År 2008 attackerade JEM huvudstaden Khartoum och storstaden Omdurman som bägge ligger i södra Sudan. Hundratals människor dödades i attacken. Trots detta började den nya FN/AU-styrkan att få kontroll över situationen och under 2009 ebbade de värsta striderna ut.

Nytt fredsavtal

I december 2010 påbörjades fredsförhandlingar mellan rebellerna i JEM och regeringen i Khartoum. Förhandlingarna ledde till ett nytt fredsavtal i juni 2011 (Dohaavtalet). Avtalet består av flera element. Främst ska avtalet säkra den ekonomiska kompensationen till befolkningen i Darfur som en följd av vad de har utsatts för. Dessutom ska det upprättas ett eget styrningsråd i Darfur som har både lagstiftande och utövande makt över regionen. Detta styrningsråd ska kontrolleras av tidigare rebeller innan en folkomröstning ska hållas om regionens framtid. I kontrast med fredsavtalet som ingicks mellan Sudan och Sydsudan år 2005 ska inte frågan om Darfurs självständighet tas upp i folkomröstningen. Istället handlar omröstningen om olika grader av regionalt självstyre. I februari 2012 tillträdde det nya styret, Darfur Regional Authority (DRA).

Förhållandet mellan de olika rebellgrupperna har emellertid blivit mer och mer komplext. Medan vissa var en del av det nya avtalet har andra inte accepterat det. SLM delades i två, där två olika etniska grupper dominerade. Dessutom finns det flera mindre grupper som har brutit med SLM. Med tiden har skiljelinjerna mellan rebellgrupper och kriminella gäng blivit mindre och mindre uppenbara. I slutet av 2011 gick de två största delarna av SLA/SLM samman med JEM och den sydsudanesiska rebellrörelsen i Sudan (SPLM-Nord). De skulle tillsammans utgöra Sudans revolutionära front.

Mänskligt lidande

Sedan 2003 har krig, svält och konflikt har drabbat civilbefolkningen i Darfur hårt. Många flyktingar är rädda för att återvända och mer än hälften av befolkningen på 6 miljoner är fortfarande beroende av hjälp utifrån. Något avslut på våldet ser inte ut att vara i närheten. Runt 450 000 människor har drivits på flykt under 2014 och bara i januari 2015 drevs ytterligare 100 000 människor på flykt. Dessa siffror adderas till de redan 2 miljoner internflyktingar i landet sedan 2003. 

Hur många som har dött som en följd av konflikten i Darfur är nästan omöjligt att fastslå men FN:s uppskattade siffra ligger på runt 300 000. Flera organisationer har efterlyst en formell utredning av krigets humanitära konsekvenser. De flesta av dödsfallen (nära 80 procent) kan kopplas till svält, sjukdom och undernäring, snarare än våldshandlingar. De flesta av konfliktens offer dog under de första åren av konflikten.

FN:s roll i konflikten

Olika FN-organisationer har varit engagerade i konflikten i Darfur sedan konflikten påbörjades. FN:s flyktingorgan, UNHCR, driver idag flyktingläger i både Tchad och Darfur. Dessutom är FN:s livsmedelsprogram, WFP, fortfarande i regionen. Under de värsta striderna 2003-2005 var det svårt att tillgång till Darfur eftersom hjälparbetarna blev hotade av både Janjaweed och rebellerna. Den Afrikanska Unionen (AU) var de första att placera fredsbevarande styrkor i Darfur.

Då FN:s säkerhetsråd år 2006 beslutade om att gradvis ersätta AU-styrkorna protesterade Sudans regering. Resultatet blev en kompromiss; idag är en kombination av FN- och AU-styrkor stationerade i Darfur. Operationen kallas för The African Union/UN Hybrid operation in Darfur (UNAMID). I juni 2013 hade UNAMID en styrka på runt 20 000 i Darfur. UNAMID, som är utstationerad över hela Darfur, har som huvuduppgift att beskydda civila samt säkra hjälporganisationers tillgång till området. I juli 2011 antog FN:s säkerhetsråd en ny resolution (resolution 2003/2011) där alla parter i konflikten uppmanades att lägga ned sina vapen och utarbeta ett fullständigt fredsavtal baserat på Doha-avtalet. Säkerhetsrådet har efter detta haft ökade svårigheter med att enas om vad som ska göras för att skapa fred i Sudan.

Source: Uppsala Conflict Database, Institutt for fredsforskning (PRIO), Aschehoug og Gyldendals store norske leksikon, FN, FN-sambandet, BBC, http://unamid.unmissions.org, www.sakerhetspolitik.se

Inblandade länder

Läs mer om konflikten i Uppsala Conflict Database (Engelska)

Svenska FN-förbundet © 2017