Introduktion

Flera hundra tusen människor har mist livet och miljoner är på flykt sedan våldet bröt ut i Darfur 2003. Konflikten är främst mellan Sudans regering och lokala rebellgrupper. Dessa tio år med krig har gjort Darfur i Sudan till ett av världens fattigaste områden. Konflikten präglas till stor del av att folkgrupper i Darfur inte känner att de respekteras av de centrala myndigheterna i Sudan. FN kallar konflikten för en humanitär katastrof.

Historisk bakgrund

Darfur är en region i västra Sudan, ungefär lika stor som Spanien. Regionen består av berg och slätter och var i slutet av 1800-talet ett självständigt kungarike. 1916 ockuperades regionen av brittiska och egyptiska styrkor och blev en del av Sudan. När Sudan blev självständigt 1956 förblev Darfur en del av den sudanesiska staten.

Konflikten i Darfur började sakta ta fart i början av 2000-talet. Vissa grupper, inklusive Zaghawa-folket, ansåg att de behandlades orättvist av de arabiskt dominerade myndigheterna i huvudstaden Khartoum. Många trodde att regimen i Khartoum diskriminerade icke-arabiska etniska grupper till förmån för den arabiska befolkningen.

Zaghawa-folket, som i huvudsak är svarta, icke-arabiska afrikaner, kände att både regionen de bodde i, och deras etniska grupp som helhet, trängdes ut ur alla beslutsprocesser i landet. Andra icke-arabiska folkgrupper i Darfur, såsom Fur-folket och Masaliterna, upplevde detsamma.

Den utlösande orsaken till kriget

2002 bildade en grupp rebeller, med bakgrund i de tre ovan nämnda icke-arabiska etniska grupperna, en väpnad motståndsgrupp. Deras mål var att avvärja vad de kallade militära räder mot sina byar. Motståndsgruppen kallades Sudanesiska befrielserörelsen (SLM).

2003 inledde SLM flera väpnade attacker mot militära utposter i Darfur. Myndigheterna i Khartoum förstod ganska tidigt vad som pågick. Deras problem var att de redan var indragna i två andra militära konflikter, inklusive ett utdraget krig mot en rebellrörelse i södra Sudan – en kamp som ledde till skapandet av staten Sydsudan 2011.

Regeringen, ledd av dåvarande presidenten Omar al-Bashir, hade få militära styrkor kvar. Rebellerna i Darfur gjorde därför stora framsteg i den första fasen av det som blev ett inbördeskrig i Darfur.

Bilden visar en konvoj av FN-fordon som kör genom en by i Darfur 2010. Konvojen är en del av UNAMIDs fredsbevarande styrka. Foto: UN Photo/Albert González Farran.
Bilden visar en konvoj av FN-fordon som kör genom en by i Darfur 2010. Konvojen är en del av UNAMIDs fredsbevarande styrka. Foto: UN Photo/Albert González Farran.

Inbördeskriget

I april 2003 lyckades Sudanesiska befrielserörelsen (SLM) erövra huvudstaden i norra Darfur, Al Fashir, där de dödade och arresterade hundratals regeringssoldater. De förstörde också många stora plan och helikoptrar. Attacken var en stor förödmjukelse för den sudanesiska armén, som aldrig hade upplevt något liknande.

Attacken mot Al Fashir var en vändpunkt i kriget. Regeringen i Khartoum beslutade nu att anta en ny militär strategi för att bekämpa SLM. Istället för att bara skicka in sina egna militära styrkor beslutade regeringen att stödja och alliera sig med milisgruppen Janjaweed. Janjaweed hade bekämpat Masaliterna i Darfur på 1990-talet, och soldaterna rekryterades från arabisktalande pastorala och nomadiska stammar.

Den sudanesisk-arabiska milisgruppen Janjaweed var känd för sitt hårda och rasistiska beteende på slagfältet. De hade många vapen, som de fick av den sudanesiska regeringen, och avancerade snabbt mot rebellerna. De utförde massakrer mot civilbefolkningen. De attackerade alla byar och städer som bebos av människor från de tre befolkningsgrupper som var representerade bland rebellerna, det vill säga Zaghawa-, Fur- och Masalit-folket. Syftet var bland annat att splittra rebellrörelsen.

Folkmord i Darfur?

Under våren 2004 hade tusentals av den icke-arabiska befolkningen dödats, kvinnor hade blivit våldtagna och över en miljon människor hade flytt från Darfur. De flyende människorna saknade mat och vatten, och många dog när de försökte nå flyktingläger i grannlandet Tchad.

Janjaweedens agerande hade en tydlig karaktär av etnisk rensning, det vill säga mord och fördrivning på grund av etnisk tillhörighet. Kriget kan nog också definieras som folkmord, det vill säga att attackerna hade för avsikt att delvis utplåna de etniska grupper de riktades mot. Byar med en arabisktalande befolkning lämnades i stort sett i fred, medan andra folks byar brändes ner till grunden.

Tchad deltar i krigföringen

Under 2004 och 2005 involverades Tchad i konflikten. Regeringen i Tchad gav militärt och diplomatiskt stöd till SLM och en ny rebellgrupp som kallade sig för Justice and Equality Movement (JEM). JEM rekryterade i huvudsak från det afrikanska Zaghawa-folket som var bosatta i både Darfur och Tchad. Bland annat är Tchads president zaghawa och det är troligt att det låg i hans intresse att hjälpa Zaghawa-folket i sin desperata situation i Darfur.

Förhållandet mellan de olika rebellgrupperna har med tiden blivit mer komplext. Oenighet om fredsavtal bidrog till att Sudanese Liberation Movement (SLM) delades i två, delvis längs etniska klyftor. Dessutom finns det flera mindre grupper som har brutit med SLM. Rebeller har också glidit över för att agera kriminella gäng.

Vissa rebellgrupper har också gått samman. De två största delarna av SLM slogs samman med Justice and Equality Movement (JEM) och Sydsudans rebellrörelse i Sudan, SPLM-North, i slutet av 2011. Denna allians tog namnet Sudans revolutionära front.

Sudans president Omar al-Bashir (till vänster) hälsar Sydsudans president Salva Kiir 2011 under en befrielseceremoni. Foto: FN-foto/Isaac Billy.
Sudans president Omar al-Bashir (till vänster) hälsar Sydsudans president Salva Kiir 2011 under en befrielseceremoni. Foto: FN-foto/Isaac Billy.

Parterna i konflikten

  • Den sudanesiska regeringen - ledd av Omar al-Bashir under perioden 1993-2019. Landets militär avskedade Bashir i april 2019 som ett resultat av stora folkliga protester mot regimen.
  • Janjaweed - en sudanesisk-arabisk milisgrupp som stöds av regeringen. Består särskilt av människor med bakgrund i att gissa kameler och kor.
  • Sudanes Liberation Movement (SLM) - en sudanesisk, icke-arabisk rebellgrupp som huvudsakligen består av svarta afrikaner, särskilt från folket Zaghawa, Fur och Masalit.
  • Rättvisa- och jämställdhetsrörelsen (JEM) - en rebellgrupp som huvudsakligen har rekryterat från Zaghawa-folket.
  • Sudans revolutionära front - är en allians av delar av flera rebellgrupper som slogs samman 2011.
  • Tchad - är ett grannland till Sudan och gränsar till Darfur-regionen. Har länge stött rebellgrupperna i Darfur.
  • UNAMID - en fredsbevarande styrka bestående av både FN-styrkor och styrkor från Afrikanska unionen (AU).

Underliggande orsaker till konflikten

Vissa representationer av Darfur-konflikten har betonat den som en religiös konflikt mellan kristna bönder och muslimska nomader. Det är ingen bra förenkling, bland annat för att befolkningen huvudsakligen är muslim, så muslimer är representerade på båda sidor.

En annan och bättre förenkling är att framställa konflikten som en etnisk konflikt mellan den arabiska delen av befolkningen å ena sidan, representerad av regeringen och Janjaweed-milisen, och den svarta afrikanska delen av befolkningen å andra sidan, representerad av rebellerna . Denna förenkling är långt ifrån korrekt, men inte tillräcklig. Etnicitet spelar en roll, men är kopplat till säkerhet, maktkamper och kontroll över mark och resurser som olja och vatten.

De bakomliggande orsakerna till konflikten handlar om en obalans i maktrelationen mellan centralregeringen i Sudan och de lokala etniska grupper som bor i Darfur. Detta har likheter med andra regioner i Sudan där rebellgrupper är i konflikt med regeringen. Det handlar om att de lokala folkgrupperna känner ojämlikhet, att de inte får en tillräcklig del av landets värderingar och att de inte är tillräckligt väl representerade i landets centralstyre

Den humanitära situationen

Sedan 2003 har det rått en humanitär kris i Darfur. Befolkningen har drabbats av två överlappande humanitära utmaningar. Den ena är skapad av krig och konflikter, vilket har lett till mord, övergrepp och fördrivning. I början av 2020 fanns det över 2 miljoner internflyktingar i Sudan.

Den andra humanitära utmaningen beror på klimatförändringar och fattigdom, som har lett till torka och osäker livsmedelsproduktion. Tillsammans har det lett till ökad fattigdom, sjukdomar, hunger och undernäring, med dödliga konsekvenser för tusentals människor. Sedan 2020 har den internationella coronapandemin också påverkat det humanitära arbetet i Sudan.

Darfur är den region i Sudan som har den största humanitära krisen, men är inte den enda. Det finns också stora utmaningar i de konfliktfyllda regionerna South Kordofan och Blue Nile. Landet har också befunnit sig i en politisk kris sedan al-Bashir störtades.

Den politiska situationen

Arméchefen Abdel Fattah al-Burhan tog makten i en kupp i oktober 2021. Det utlöste över ett år av protester på gatorna och dödade över hundra människor.

I december 2022 kom militärledningen överens med civila ledare om att en civil övergångsregering skulle bildas. Ändå vill många civila ledare inte förhandla med generalerna, motsätta sig det avtal som nåtts och i stället uppmana till nya folkliga demonstrationer.

Flyktingar i Labado återvänder hem. Foto: UN Photo/Evan Schneider|
Flyktingar i Labado återvänder hem. Foto: UN Photo/Evan Schneider|

FN: s roll i konflikten

Med godkännandet av FN:s säkerhetsråd hade Afrikanska unionen (AU) först omkring 150 styrkor inne i Darfur 2004. Den växande humanitära krisen i Darfur fick ökad internationell uppmärksamhet åt konflikten. 2005 gick AU in med en fredsbevarande styrka på 7 000 man. Styrkan visade sig fortfarande vara för liten för att kontrollera situationen. Flera försök till fredssamtal inleddes också, men lyckades inte.

När FN:s säkerhetsråd 2006 beslutade att gradvis ersätta AU-styrkorna protesterade Sudans regering. Resultatet blev en kompromiss; en styrka ledd av FN, men som också inkluderade soldater från AU.

I oktober 2007 flögs de första FN-trupperna i en total styrka på 26 000 man in för att samarbeta med den befintliga AU-styrkan i Darfur. Under 2009 ebbade de värsta striderna ut och den nya FN-AU-styrkan, Unamid, fick bättre kontroll över situationen. Unamid avbröts i december 2020.

FN-organ i Darfur

Bilden visar en militärövning i Darfur 2010. Övningen genomförs av den fredsbevarande styrkan UNAMID. Foto: UNPhoto/Albert González Farran.
Bilden visar en militärövning i Darfur 2010. Övningen genomförs av den fredsbevarande styrkan UNAMID. Foto: UNPhoto/Albert González Farran.

Flera FN-organ har varit inblandade i konflikten i Darfur nästan från början. FN:s flyktingkommissariat (UNHCR) driver för närvarande flyktingläger i både Tchad och Darfur. Dessutom finns FN:s världslivsmedelsprogram (WFP) i Darfur.

Under de värsta striderna 2003-2005 var det svårt för hjälporganisationer att få tillträde eftersom hjälparbetare hotades både av Janjaweed och av rebellerna.

Bashir åtalas för krigsförbrytelser

Sommaren 2008 inledde Internationella brottmålsdomstolen (ICC) en utredning av Sudans dåvarande sittande president Omar al-Bashir. ICC utfärdade arresteringsorder för honom både 2009 och 2010, men kunde inte gripa honom. Bashir svarade med att vräka 13 internationella humanitära organisationer från Darfur.

Bashir anklagas för att leda en kampanj där massmord, våldtäkter och plundring begås mot civilbefolkningen i Darfur. Några av rebellerna har också beordrats att gripas av ICC.

I februari 2020, efter att Bashir hade förlorat makten i en statskupp mot honom 2019, förklarade den nya regeringen att Bashir skulle överlämnas till ICC och åtalas där. Regeringen kom senare överens med ICC om att inrätta en separat krigsförbrytartribunal i Sudan, där al-Bashir och andra kommer att åtalas.