Hopp til innhold

Kosovo

Serbien vill att Kosovo ska vara en del av Serbien medan Kosovo strävar efter att bli en självständig stat.

Uppdaterat 03.02.2016

En kø av flyktninger langs en toglinje ut fra Blace-området i den tidligere joguslaviske republikken Makedonia

Kosovoiska flyktingar från Blace-området 1999. Foto: UN Photo/UNHCR/R LeMoyne

Bakgrund

Det tidigare Jugoslavien upprättades efter första världskriget när det tidigare Österrike-Ungern slogs samman med delar av det tidigare Osmanska riket. Resultatet blev ett land som fick Europas mest sammansatta befolkning, ingen folkgrupp utgjorde majoriteten. Efter andra världskriget tog Josip Broz Tito makten och organiserade landet efter en sovjetisk, kommunistisk modell. Jugoslavien blev en förbundsstat med sex republiker och två autonoma provinser, Kosovo och Vojvodina, som var underställda Serbien.

Jugoslavien upplöses

Kosovoalbanerna tycke inte om att Kosovo inte fick status som republik. De var även missnöjda med att serberna fick en privilegierad ställning i folkrepubliken i förhållande till resten av befolkningen som bland annat bestod av albaner, makedonier, ungrare och bosniaker.

Tito var en kraftfull statsledare som höll ihop Jugoslavien trots de underliggande etniska motsättningarna i landet. När Tito avled år 1980 blossade dessa motsättningar upp.

Slobodan Milošević valdes till president av Serbien år 1989 och under hans styre växte den serbiska nationalismen. Serbien slog hårt ned flera försök till självständighet men under 1990-talet blev trots allt Kroatien, Slovenien, Bosnien-Hercegovina och Makedonien internationellt erkända som självständiga stater.

 

Kosovo kräver självständighet

Under 1990-talet förvärrades situationen i området. Kosovoalbanerna strävade efter ett självständigt land medan de serbiska myndigheterna höll fast i områdena. Kosovo har en speciell roll i serbisk historia. Den 28 juli år 1389 förlorade den serbiska fursten Lazar på kosovoslätten ett slag mot turkarna i det Osmanska riket. Det Osmanska riket växte och år 1459 hade hela Serbien under turkiskt styre. Detta ledde till att albanerna kom att bli majoritet i området eftersom många serber lämnade regionen.

Konflikten mellan den serbiska myndigheten och den albanska UCK-gerillan blev akut efter att gerillan bombade flera flyktingläger med serbiska flyktingar år 1996. Serbiska styrkor skickades till Kosovo år 1998. De serbiska soldaterna kämpade mot UCK-gerillan men begick även övergrepp mot den kosovoalbanska civilbefolkningen. Även paramilitära serbiska grupper och serbisk polis skickades till regionen och stod bakom omfattande övergrepp och massaker på lokalbefolkningen. Upptäckten av en rad massgravar med civila albaner avslöjade att serberna hade gått hårt mot civilbefolkningen i Kosovo. Hämndlusten bland kosovoalbanerna var stor och bristen på polisstyrkor gjorde att det förekom omfattande övergrepp också mot den serbiska befolkningen i Kosovo.

NATO och OSSE

Både NATO och organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE) engagerade sig med att försöka stoppa övergreppen. OSSE skickade en observationsstyrka och NATO genomförde luftangrepp mot Serbien i mars 1999 och bombade både militära och civila mål. Serberna tog inte upp kampen mot de utländska angreppen men intensifierade istället krigsföringen mot kosovoalbanerna. I juni undertecknade serberna ett tillbakadragningsavtal och NATO stoppade sina bombangrepp. Många flyktingar återvände hem och FN övertog det administrativa ansvaret för regionen. Samtidigt blev en NATO-ledd styrka, KFOR-styrkan, insatt för att stabilisera situationen.

Kosovo förklarar sig självständigt

Kosovo förklarade sig självständig den 17 februari 2008. Utbrytandet orsakade omedelbart kravaller i norra Kosovo, där de flesta kosovoserberna bor, och i Belgrad. Serberna protesterade mot utbrytandet och hävdade att detta beslut stred mot folkrätten. Några länder gick omedelbart ut och erkände Kosovos självständighet (bland annat Frankrike, Storbritannien, USA, Norge och Sverige) medan Serbien och Ryssland fortsätter att inte erkänna Kosovo som en självständig stat. Många länder som inte erkänner Kosovos självständighet är länder som ofta har etniska spänningar och separatiströrelser inom sina egna gränser. De fruktar att fler kommer att kräva, i likhet med Kosovo, självständighet. Eftersom Ryssland har vetorätt i FN:s säkerhetsråd kommer Kosovo förmodligen att få problem med att bli erkänd som en självständig stat trots att över 90 av FN:s medlemsstater erkände Kosovos suveränitet under hösten 2012.

Det är fortsatt spänt mellan albanerna och serberna i Kosovo. NATO-styrkan KFOR är därför fortfarande i landet. Serbien och Kosovo började år 2011 sina första dialoger efter kriget och har kommit överens om gränsregler.

KFOR-operaation valvomalla leirillä asuvia romanilapsia. Kuva: UNHCR / P Deloche

Två flickor vid ett KFOR-övervakat läger som rymmer runt 5000 människor, i närheten av Pristina 1999. Foto: UN Photo/UNHCR/P Deloche

Normalisering av förbindelserna mellan länderna

Serbien och Kosovo startade 2011 sin första dialog efter kriget, i EU:s regi, och nådde en överenskommelse om gränskontroller. Dialogen fortsatte under 2013 där länderna kom överens om att normalisera förbindelserna mellan sig, vilket uttrycktes av den serbiska majoriteten i norra Kosovo försäkrades en hög grad autonomi (självstyre), medan båda parterna kommit överens om att inte blockera varandras försök till att ansöka om EU-medlemskap.
Förutom denna typ av normalisering mellan Serbien och Kosovo, har olika problem uppstått i samband med valen i Kosovo. Kosovo höll ett lokalt val 2013, som var det första valet Serbien erkände sedan självständigheten 2008. Delar av valet saboterades av maskerade män i ett område som dominerades av etniska serber. År 2014 gav parlamentsvalet i Kosovo oklara resultat, vilket ledde till ett politiskt dödläge i sex månader.

FN:s roll i konflikten

FN:s säkerhetsråd antog i juni år 1999 resolution 1244 som gav NATO mandat att upprätta den fredsbevarande styrkan i Kosovo (KFOR). FN implementerade även samma år UNMIK (United Nations Interim Administration Mission in Kosovo) som fick ansvaret för den civila administrationen av Kosovo. Arbetet gick bland annat ut på att hjälpa till med återuppbyggandet av infrastrukturen i Kosovo och att övervaka säkerhets- och människorättssituationen. FN har även hjälpt flyktingar att återvända. I december år 2008 övertog EU-operationen EULEX ansvaret för rättssystemet, tullväsendet samt polisstyrkorna i området.

Den norske diplomaten Kai Eide var FN generalsekreterarens särskilda sändebud till Kosovo mellan år 2004 och 2005. Efter att Eide presenterade sin rapport under hösten 2005 började FN:s säkerhetsråd att påbörja internationella förhandlingar för att avgöra Kosovos framtid. Den finske diplomaten Martti Ahtisaari blev FN:s nye särskilda sändebud och han lade fram ett förslag som i praxis skulle innebära ett självständigt Kosovo. Serbien protesterade och tog saken till FN. I oktober 2008 bad FN:s generalförsamling den internationella domstolen i Haag (ICJ) om ett rådgivande utlåtande om huruvida Kosovos självständighetsförklaring den 17 februari 2008 överensstämde med folkrätten. Processen började den 1 december 2009. I juli 2010 kom domstolen fram till att Kosovos utbrytande inte var i strid med folkrätten.

Source: Uppsala Conflict Database, Institutt for fredsforskning (PRIO), Aschehoug og Gyldendals Store norske leksikon, Norsk utenrikspolitisk institutt, Ny Tid.

Inblandade länder

Svenska FN-förbundet © 2017