Bakgrund
Kosovo var länge en del av Serbien, som fram till 1990-talet var en av sex republiker som kallades Jugoslavien.
Jugoslavien upprättades efter första världskriget när tidigare Österrike-Ungern slogs samman med delar av det Osmanska riket. De sex republiker som utgjorde Jugoslavien var: Bosnien och Hercegovina, Kroatien, Makedonien, Montenegro, Serbien och Slovenien. Jugoslavien bestod av flertalet olika etniska grupper men ingen av dessa var majoritet. Serberna utgjorde 36 procent av befolkningen och var den största etniska gruppen i Jugoslavien. De flesta av dessa serber bodde i republiken Serbien men några bodde även i provinsen Kosovo. I Kosovo var serberna dock minoritet då 90 procent av befolkningen i Kosovo var etniska albaner.
Efter andra världskriget styrdes Jugoslavien av auktoritära ledaren Josip Broz Tito som organiserade landet efter en sovjetisk, kommunistisk modell. Landet blev en förbundsstat med sex republiker och två autonoma provinser, Kosovo och Vojvodina, som var underställda Serbien. Konflikten som uppstod grundade sig dels i att många kosovoalbaner var missnöjda med att Kosovo var underkastat den serbiska republiken, men även i att serberna ansågs ha en priviligierad ställning i folkrepubliken jämfört med resten av befolkningen i Jugoslavien.
Underliggande orsaker till konflikten
Tito var en kraftfull statsledare som höll ihop Jugoslavien trots de underliggande etniska motsättningarna i landet. Han var utnämnd till president på livstid och styrde Jugoslavien fram till sin död 1980. Året efter hans död 1980 drabbades Jugoslavien av en stor ekonomisk kris och i samband med detta blossade de etniska motsättningarna i landet upp igen.
Missnöjet bland befolkningen ökade och anklagelser riktades alltmer mot specifika etniska grupper i Jugoslavien. Detta gjorde att nationalism baserad på etnisk tillhörighet växte ännu starkare. Albanerna i provinsen Kosovo började kräva mer självstyre under 1980-talet, vilket tog sig uttryck genom upplopp och omfattande demonstrationer. Detta ledde i sin tur till att den serbisk-dominerade centralmakten i Jugoslavien fängslade tusentals kosovoalbaner. Kravallerna drabbade även serberna i Kosovo och många blev utsatta för våld och trakasserier. Mellan åren 1981-1987 migrerade därför runt 35 000 serber från Kosovo. Som en reaktion på detta införde den serbiskdominerade centralmakten ett system som gav serberna i Kosovo ekonomiska fördelar, bland annat genom att upprätta fabriker där endast serber anställdes. Allt detta spädde på oenigheten mellan serberna och albanerna och misstron ökade.
Nationalismens framväxt
Kampen om makten efter Titos död gjorde att nya ledare använde sig av en nationalistisk retorik för att få folkets röster. Detta var speciellt tydligt i Serbien när Slobodan Milosevic blev vald till president 1989. Den serbiska fursten Lazars nederlag av det osmanska riket på Kosovoslätten den 28 juli år 1389 spelar en central roll i Serbiens historia och nationalismen därtill. På Kosovoslätten förlorade den serbiska fursten ett slag mot turkarna i det Osmanska riket, vilket i sin tur bidrog till att det Osmanska riket växte och att Serbien år 1459 föll under turkiskt styre.
Till följd av den turkiska erövring utgjorde då albanerna majoritet i området eftersom många serber lämnade regionen. År 1918 erövrade den serbiska armen återigen Kosovo. Nederlaget 1389 och historieskildringen därefter bidrog till att serbiska nationalister på 1990-talet såg kosovoalbaner som utlänningar och något som inte hörde hemma på i Kosovo.
Frågan om Kosovos avskiljande från Serbien uppfattades således olika för serber och kosovoalbaner. Kosovoalbanska nationalister såg det som sin kamp för frihet och självständighet, medan serbiska nationalister upplevde det som ett angrepp mot nationen Serbien. Detta resulterade i en våldsam konflikt i Kosovo mellan den albanska UCK-gerillan och den serbiskdominerade centralmakten i det som fanns kvar av Jugoslavien.
Drivkrafter i konflikten
Konflikten mellan den serbiska regeringen och den albanska UCK-gerillan eskalerade ytterligare efter att gerillan bombade flera flyktingläger med serbiska flyktingar år 1996. År 1998 satte den serbiska regeringen ut serbiska militära styrkor i Kosovo med ett mål att bekämpa UCK-gerillan, men samtidigt begick militären omfattande övergrepp och massakrer mot den kosovoalbanska civilbefolkningen. Kosovoalbanerna upptäckte massgravar med civila kosovoalbaner vilket ledde till uppror och övergrepp av kosovoalbaner mot den serbiska befolkningen i Kosovo. Våldet och övergreppen resulterade i att konflikten eskalerade och blev allt svårare att lösa med fredliga medel.
Internationella reaktioner på övergreppen
Både Nato och Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE) engagerade sig för att stoppa övergreppen. OSSE skickade en observationsstyrka, medan Nato (utan tillstånd från FN:s säkerhetsråd) inledde flygangrepp mot Serbien i mars 1999. Nato bombade både militära och civila mål i Serbien. Serberna tog inte upp kampen mot de utländska attackerna utan intensifierade i stället krigföringen mot kosovoalbanerna. I juni samma år undertecknade serberna ett tillbakadragningsavtal vilket i sin tur resulterade i att Nato stoppade sina bombräder och många flyktingar återvände hem. FN tog över det administrativa ansvaret för regionen samtidigt som en Nato-ledd fredsbevarande styrka, KFOR-styrkan, sattes in för att stabilisera situationen.
Kosovo förklarar sig självständigt
Kosovo förklarade sig självständigt den 17 februari 2008. Utbrytandet ledde omedelbart till upplopp i Serbiens huvudstad Belgrad och i norra Kosovo där de flesta av kosovoserberna bor. Serberna protesterade mot utbrytandet och hävdade att det bröt mot folkrätten. Vissa länder gick omedelbart ut och erkände självständigheten (bland annat Frankrike, Storbritannien, USA och Norge), medan Serbien och deras gamla anhängare Ryssland fortfarande vägrar att erkänna Kosovo som en separat stat.
Många av de länder som inte erkänner Kosovos självständighet är länder som har etniska spänningar och separatistiska rörelser inom sina egna gränser. De fruktar att minoriteter i deras eget land, likt kosovoalbanerna, kommer att kräva självständighet. Eftersom Ryssland har vetorätt i FN:s säkerhetsråd har Kosovo haft svårigheter att bli medlem i FN, även om över 100 av FN:s 193 medlemsländer nu erkänner Kosovos suveränitet.
Samtal och fredligare relationer
2011 inledde regeringarna i Serbien och Kosovo direkta samtal i Bryssel under EU:s ledning för att nå en lösning på sina motsättningar. Dessa samtal var de första av det slaget sedan Kosovo utropade sin självständighet 2008. I juli 2011 kom parterna överens om en fri gränspassage mellan Serbien och Kosovo. Under 2013 fortsatte samtalen mellan båda parterna och landade till slut i ett avtal där serbiska majoriteten i norra Kosovo försäkrades en hög grad autonomi (självstyre) samtidigt som parterna inte skulle blockera varandras försök till EU-medlemskap. NATO, som fortfarande har kvar KFOR-styrkor i Kosovo, stöttade detta så kallade normaliseringsavtal.
Nya spänningar och mer konflikt
Det råder fortfarande spänningar mellan albaner och serber i Kosovo. År 2013 höll Kosovo det första lokala valet som Serbien erkände sedan självständigheten 2008. Valet saboterades av maskerade män i norra Kosovo som domineras av etniska serber. Upproren i samband med valet ledde till oklara resultat i parlamentsvalet vilket i sin tur ledde till ett politiskt dödläge i Kosovo i sex månader. De senaste åren har spänningarna i Kosovo ökat igen, framförallt i norra Kosovo.
En ny konflikt utlöstes september 2021, då myndigheter i Kosovo ändrade registreringslagarna för serbiska bilar. Registreringsskyltar från Serbien skulle registreras i Kosovo, något som kosovoserberna upplevde som ett krav på att acceptera Kosovo som en självständig stat. Denna händelse blev starten på en ny tid av konflikt och oroligheter i Kosovo med en tydlig eskalering i maj 2023. Frustrerade medborgare organiserar sig med vapen och utan Serbiens hjälp har kosovoserberna idag över tusen beväpnade personer i norra Kosovo, enligt International Crisis Group. International Crisis Group menar också på att serber som bor i södra Kosovo är extra utsatta för våld från kosovoalbaner eftersom de är minoritet. Den nuvarande situationen, där den albanska majoriteten och den serbiska minoriteten inte hittar en gemensam syn på landets framtid, speglar djupa splittringar som har funnits i flera decennier.
FN:s roll i konflikten
FN:s säkerhetsråd antog i juni år 1999 resolution 1244 som gav Nato mandat att upprätta och leda den fredsbevarande styrkan i Kosovo (KFOR). Uppdraget grundade sig i att upprätthålla fred och allmän säkerhet i Kosovo genom att bidra till såväl stabilitet i regionen. FN implementerade även samma år UNMIK (United Nations Interim Administration Mission in Kosovo) som ansvarade för den civila administrationen i Kosovo. Arbetet gick bland annat ut på att bidra till såväl återuppbyggandet av infrastrukturen i Kosovo som övervakandet av säkerhets- och människorättssituationen.
Läs mer om FN:s fredsbevarande insatser här.
Den norske diplomaten Kai Eide var FN generalsekreterarens särskilda sändebud till Kosovo mellan år 2004 och år 2005. Efter att Eide presenterade sin rapport under hösten år 2005 började FN:s säkerhetsråd att påbörja internationella förhandlingar för att avgöra Kosovos framtid. Den finske diplomaten Martti Ahtisaari blev FN:s nye särskilda sändebud och han lade fram ett förslag som i praktiken skulle innebära ett självständigt Kosovo. Detta protesterade Serbien mot och de ansåg att Kosovos självständighet inte var förenlig med folkrätten. I oktober 2008 beslutade FN:s generalförsamling att Internationella domstolen i Haag (ICJ) skulle bedöma om Kosovos självständighetsförklaring den 17 februari 2008 var förenlig med folkrätten. Processen startade den 1 december 2009 och i juli 2010 kom domstolen fram till att Kosovos befrielse inte var i strid med folkrätten.