Introduktion
Flera hundra tusen människor har mist livet och miljoner är på flykt sedan våldet bröt ut i Darfur 2003. Konflikten är främst mellan Sudans regering och lokala rebellgrupper. Dessa tio år med krig har gjort Darfur i Sudan till ett av världens fattigaste områden. Konflikten präglas till stor del av att folkgrupper i Darfur inte känner att de respekteras av de centrala myndigheterna i Sudan. FN kallar konflikten för en humanitär katastrof.
Historisk bakgrund
Darfur är en region i västra Sudan som är ungefär lika stor som Spanien. Regionen består av berg och slätter och var i slutet av 1800-talet ett självständigt kungarike. 1916 ockuperades regionen av brittiska och egyptiska styrkor och blev en del av Sudan. När Sudan blev självständigt 1956 förblev Darfur en del av den sudanesiska staten.
Konflikten i Darfur började sakta ta fart i början av 2000-talet. Vissa grupper, bland annat Zaghawa-folket, ansåg att de behandlades orättvist av de arabiskt dominerade myndigheterna i huvudstaden Khartoum. Många trodde att regimen i Khartoum diskriminerade icke-arabiska etniska grupper till förmån för den arabiska befolkningen.
Zaghawa-folket, som i huvudsak är svarta, icke-arabiska afrikaner, kände att både regionen de bodde i, och deras etniska grupp som helhet, trängdes ut ur alla beslutsprocesser i landet. Andra icke-arabiska folkgrupper i Darfur, såsom Fur-folket och Masaliterna, upplevde detsamma.
Underliggande orsaker till konflikten
Vissa representationer av Darfur-konflikten har betonat den som en religiös konflikt mellan kristna bönder och muslimska nomader. Den beskrivningen är inte optimal eftersom muslimer är representerade på båda sidor, då regionens befolkning huvudsakligen är muslimer.
En annan och bättre beskrivning är att framställa konflikten som en etnisk konflikt mellan den arabiska delen av befolkningen å ena sidan, representerad av regeringen och Janjaweed-milisen, och den svarta afrikanska delen av befolkningen å andra sidan, representerad av rebellerna. Denna förenkling är dock långt ifrån tillräcklig: Etnicitet spelar en viktig roll, men är kopplat till säkerhet, maktkamper och kontroll över mark och resurser som olja och vatten.
De bakomliggande orsakerna till konflikten handlar om en obalans i maktrelationen mellan centralregeringen i Sudan och de lokala etniska grupper som bor i Darfur. Detta har likheter med andra regioner i Sudan där rebellgrupper är i konflikt med regeringen. Oftast handlar det om att lokalgrupperna inte är överens med landets värderingar och känner sig inte tillräckligt väl representerade i landets centralstyre – de känner sig istället marginaliserade och exkluderade från beslutsfattarna.
Den utlösande orsaken till kriget
2002 bildade en grupp rebeller, med bakgrund i de tre ovan nämnda icke-arabiska etniska grupperna, en väpnad motståndsgrupp. Deras mål var att avvärja vad de kallade militära räder mot sina byar. Motståndsgruppen kallades Sudanesiska befrielserörelsen (SLM).
2003 inledde SLM flera väpnade attacker mot militära utposter i Darfur. Myndigheterna i Khartoum förstod ganska tidigt vad som pågick. Deras problem var att de redan var indragna i två andra militära konflikter, inklusive ett utdraget krig mot en rebellrörelse i södra Sudan – en kamp som ledde till skapandet av staten Sydsudan 2011.
Regeringen, ledd av dåvarande presidenten Omar al-Bashir, hade få militära styrkor kvar. Rebellerna i Darfur gjorde därför stora framsteg i den första fasen av det som blev ett inbördeskrig i Darfur.
Inbördeskriget
I april 2003 lyckades Sudanesiska befrielserörelsen (SLM) erövra huvudstaden i norra Darfur, Al Fashir, där de dödade och arresterade hundratals regeringssoldater. De förstörde också många stora flygplan och helikoptrar. Attacken var en stor förödmjukelse för den sudanesiska armén, som aldrig hade upplevt något liknande.
Attacken mot Al Fashir var en vändpunkt i kriget. Regeringen i Khartoum beslutade nu att anta en ny militärstrategi för att bekämpa SLM. Istället för att bara skicka in sina egna militära styrkor beslutade regeringen att stödja och alliera sig med milisgruppen Janjaweed. Janjaweed hade bekämpat Masaliterna i Darfur på 1990-talet, och soldaterna rekryterades från arabisktalande pastorala och nomadiska stammar.
Den sudanesisk-arabiska milisgruppen Janjaweed var känd för sitt hårda och rasistiska beteende på slagfältet. De hade många vapen, som de fick av den sudanesiska regeringen, och avancerade snabbt mot rebellerna. De utförde massakrer mot civilbefolkningen i Darfur. De attackerade alla byar och städer som beboddes av människor från de tre befolkningsgrupper som var representerade bland rebellerna, det vill säga Zaghawa-, Fur- och Masalit-folket. Syftet var bland annat att splittra rebellrörelsen.
Efter flera år av minskat våld i regionen, huvudsakligen tack vare FN:s närvaro via Unami (UN-African Union Mission), utbröt i april 2023 en konflikt mellan paramilitären Rapid Support Forces (RSF) och den sudanesiska militären. Hundratals människor har dött i etiskt motiverade attacker från RSF och deras allierade. Bland annat har man hittat massgravar med ca 87 medlemmar av Masalit-folket, vilket har lett till att ICC:s åklagare inlett en utredning om krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten.
Folkmord i Darfur?
Under våren 2004 hade tusentals av den icke-arabiska befolkningen dödats, kvinnor hade blivit våldtagna och över en miljon människor hade flytt från Darfur. De flyende människorna saknade mat och vatten, och många dog när de försökte nå flyktingläger i grannlandet Tchad.
Janjaweedens agerande hade en tydlig karaktär av etnisk rensning, det vill säga mord och fördrivning på grund av etnisk tillhörighet. USA:s dåvarande utrikesminister Colin Powell ansåg att Janjaweeds agerande var ett folkmord, det vill säga att attackerna hade för avsikt att delvis utplåna de etniska grupper de riktades mot. Byar med en arabisktalande befolkning lämnades i stort sett i fred, medan andra folks byar brändes ner till grunden.
I det inbördeskrig som startade våren 2023 i Sudan är Rapid Support Forces (RSF) den paramilitär som nått snabba framgångar under kriget. Situationen är nu åter förödande i regionen och hundratusentals människor har drivits på flykt. 2023 flaggade FN:s särskilda rådgivare för förebyggande av folkmord att risken för folkmord i Darfur är hög.
Bashir åtalas för krigsförbrytelser
Sommaren 2008 inledde Internationella brottmålsdomstolen (ICC) en utredning av Sudans dåvarande sittande president Omar al-Bashir. ICC utfärdade arresteringsorder mot honom både 2009 och 2010, men kunde inte gripa honom. Bashir svarade med att vräka 13 internationella humanitära organisationer från Darfur.
Bashir anklagas för att leda en kampanj där massmord, våldtäkter och plundring begås mot civilbefolkningen i Darfur. Några av rebellerna har också beordrats att gripas av ICC.
I februari 2020, efter att Bashir hade förlorat makten i en statskupp mot honom 2019, förklarade den nya regeringen att Bashir skulle överlämnas till ICC och åtalas där. Regeringen kom senare överens med ICC om att inrätta en separat krigsförbrytartribunal i Sudan, där al-Bashir och andra kommer att åtalas.
Tchad deltar i krigföringen
Under 2004 och 2005 involverades Tchad i konflikten. Regeringen i Tchad gav militärt och diplomatiskt stöd till SLM och en ny rebellgrupp som kallade sig för Justice and Equality Movement (JEM). JEM rekryterade i huvudsak från det afrikanska Zaghawa-folket som var bosatta i både Darfur och Tchad. Bland annat tillhörde Tchads dåvarande president Idriss Déby zaghawa-folket och det är troligt att det låg i hans intresse att hjälpa befolkningsgruppen i sin desperata situation i Darfur.
Förhållandet mellan de olika rebellgrupperna har med tiden blivit mer komplext. Oenighet om fredsavtal bidrog till att Sudanese Liberation Movement (SLM) delades i två, delvis längs etniska klyftor. Dessutom finns det flera mindre grupper som har brutit med SLM. Rebeller har också glidit över för att agera kriminella gäng.
Vissa rebellgrupper har också gått samman. De två största delarna av SLM slogs samman med Justice and Equality Movement (JEM) och Sydsudans rebellrörelse i Sudan, SPLM-North, i slutet av 2011. Denna allians tog namnet Sudans revolutionära front.
Parterna i konflikten
- Den sudanesiska regeringen - ledd av Omar al-Bashir under perioden 1993-2019. Landets militär avskedade Bashir i april 2019 som ett resultat av stora folkliga protester mot regimen. Sudans militär benämns SAF (Sudan Armed Forces).
- Janjaweed - en sudanesisk-arabisk milisgrupp som stöds av regeringen och leds av Sheikh Musa Hilal. De är kända för att ha en rasistisk ideologi.
- Sudan Liberation Movement (SLM) - en sudanesisk, icke-arabisk rebellgrupp som huvudsakligen består av svarta afrikaner, särskilt från folket Zaghawa, Fur och Masalit.
- Rättvisa- och jämställdhetsrörelsen (JEM) - en rebellgrupp som huvudsakligen har rekryterat från Zaghawa-folket.
- Sudans revolutionära front - en allians av delar från flera rebellgrupper som slogs samman 2011.
- Tchad - är ett grannland till Sudan och gränsar till Darfur-regionen. Har länge stött rebellgrupperna i Darfur.
- UNAMID - en fredsbevarande styrka bestående av både FN-styrkor och styrkor från Afrikanska unionen (AU).
- Rapid Support Forces (RSF) - en paramilitärgrupp med ursprung från Janjaweed. Styrs av Sudans nationella underrättelse- och säkerhetstjänst (NISS).
Den humanitära situationen
Sedan 2003 har det rått en humanitär kris i Darfur. Befolkningen har drabbats av två överlappande humanitära utmaningar. Den ena är skapad av krig och konflikter, vilket har lett till mord, övergrepp och stora flyktingströmmar. Mer än 8,6 miljoner människor har flytt sina hem sedan konflikten bröt ut 2023 – och 6,6 miljoner av dessa befinner sig fortfarande i landet som internflyktingar.
I april 2024 beräknades omkring 25 miljoner människor, varav 14 miljoner barn, vara i behov av humanitär hjälp. Mer än en tredjedel av befolkningen står inför en akut livsmedelsförsörjning, och av dessa står 4,9 miljoner på gränsen till hungersnöd.
Den andra humanitära utmaningen beror på klimatförändringar och fattigdom, som har lett till torka och osäker livsmedelsproduktion. Tillsammans har katastroferna lett till ökad fattigdom, sjukdomar, hunger och undernäring, med dödliga konsekvenser för tusentals människor. Ca 65% av befolkningen saknar tillgång till sjukvård, och 70-80% av sjukhusen i de konfliktdrabbade områdena fungerar inte längre. Man har uppmätt över 11 000 kolera-fall (varav 305 dödsfall) och 4 000 fall av mässling (varav 106 dödsfall).
Darfur är den region i Sudan som har den största humanitära krisen, men är inte den enda. Det finns också stora utmaningar i de konfliktfyllda regionerna South Kordofan och Blue Nile. Landet har också befunnit sig i en politisk kris sedan al-Bashir störtades.
Den politiska situationen
Konflikten som bröt ut i april 2023 grundade sig i spänningar mellan arméchefen för SAF, Abdel Fattah al-Burhan, och ledaren för RSF, Mohamed Hamdan Dagalo (känd som Hemedti). Hemedti var ledare över Sudan sedan militärkuppen 2021. Spänningarna mellan de två ledde till blodiga strider som resulterade i över 5000 dödsfall.
I december 2022 kom militärledningen överens med civila ledare om att en civil övergångsregering skulle bildas. Ändå vill många civila ledare motsätta sig det avtal som nåtts och istället uppmana till nya folkliga demonstrationer – de vill inte förhandla med generalerna.
FN: s roll i konflikten
Med godkännandet av FN:s säkerhetsråd hade Afrikanska unionen (AU) först omkring 150 styrkor inne i Darfur 2004. Den växande humanitära krisen i Darfur gav konflikten ökad internationell uppmärksamhet. 2005 gick AU in med en fredsbevarande styrka på 7 000 man. Styrkan visade sig fortfarande vara för liten för att kontrollera situationen. Flera försök till fredssamtal inleddes också, men misslyckades.
När FN:s säkerhetsråd 2006 beslutade att gradvis ersätta AU-styrkorna protesterade Sudans regering. Resultatet blev en kompromiss; en styrka ledd av FN, men som också inkluderade soldater från AU.
I oktober 2007 flögs de första FN-trupperna i en total styrka på 26 000 man in för att samarbeta med den befintliga AU-styrkan i Darfur. Under 2009 ebbade de värsta striderna ut och den nya FN-AU-styrkan, Unamid, fick bättre kontroll över situationen. Unamid avbröts i december 2020.
FN:s säkerhetsråd har antagit resolution 1591 (2005) som förbjuder länder att sälja vapen till parter i krig i Darfur. Detta kallas vapenembargo. Vapenembargot är fortfarande i kraft. Det är dock fortfarande oklart hur det ska verkställas, om det gäller hela Sudan eller bara Darfur, och huruvida sanktioner ska införas mot länder som säljer vapen till de stridande parterna i Sudan.
Vid ett möte i FN:s säkerhetsråd den 25 april 2023 uppmanade FN:s generalsekreterare António Guterres alla med inflytande och intresse av att återställa freden i Sudan att ”pressa generalerna att omedelbart återvända till förhandlingsbordet”. Hittills har detta inte skett.
FN-organ i Darfur
Flera FN-organ har varit inblandade i konflikten i Darfur nästan från början. FN:s flyktingkommissariat (UNHCR) driver för närvarande flyktingläger i både Tchad och Darfur. Dessutom finns FN:s världslivsmedelsprogram (WFP) i Darfur. Under de värsta striderna 2003-2005 var det svårt för hjälporganisationer att få tillträde eftersom hjälparbetare hotades både av Janjaweed och av rebellerna.
I många flyktingläger, bland annat Zamzam-lägret i norra ´Darfur, är läget mycket kritiskt. WFP bekräftade i februari 2025 att de måste pausa sitt hjälparbete i lägret på grund av eskalerande våld, och lämnar därmed en halv miljon internflyktingar utan humanitär hjälp som rent vatten och mat.