Bakgrund
Cypern blev en del av det osmanska riket år 1570, och det var då den turkiska invandringen till ön började. Turkarna bosatte sig främst i den norra delen av landet, där bland annat 30 000 turkiska soldater tilldelades mark. Resten av ön var då befolkat av grekcyprioter.
Storbritannien etablerade sig på Cypern år 1878, men då var ön fortfarande formellt en del av det osmanska riket. Britterna kom således överens med turkarna om att de skulle få ha en bas på Cypern, i utbyte mot att de hjälpte turkarna i ett eventuellt ryskt angrepp. I krigs-uppgörelsen efter första världskriget, när segrarna delade det forna Osmanska riket mellan sig, blev Cypern tilldelat Storbritannien.
Cypern blir självständigt
Motståndet mot Storbritanniens administration var starkt i den cypriotiska befolkningen. Under hela 1930- till 1940-talen ville fler och fler grekcyprioter att Cypern skulle tillhöra Grekland, men Storbritannien var inte intresserad av att dra sig ur. Inte ens en folkomröstning 1950, när majoriteten av öns befolkning röstade för att Cypern skulle bli grekiskt, fick Storbritannien att ge upp kontrollen över Cypern. Först efter flera år av våldsamma sammandrabbningar mellan den så kallade Enosis- (unions) rörelsen och brittiska soldater, drog sig britterna ut. Grekcyprioterna och turkcyprioterna kom därefter överens om en konstitution som resulterade i att och Cypern blev självständigt år 1960.
Självständigheten skapade nya utmaningar. Grekcyprioterna och turkcyprioterna fick snabbt samarbetsproblem. Oroligheterna tilltog från 1963 och under 1964 utvecklade sig konflikten till regelrätt inbördeskrig. Våldet drabbade den turkcypriotiska minoriteten hårdast. FN skickade in en fredsbevarande styrka som har varit i landet sedan dess. Fredsoperationen på Cypern är en av de äldsta FN-operationerna.
Ön delas
Den grekiska militärjuntan hade flera fingrar med i spelet då den cypriotiska presidenten Makarios störtades år 1974. Makarios, som hade arbetat för ett självständigt, förenat Cypern, ersattes av Nikos Sampson, som myndigheterna i Aten kunde kontrollera. Detta gillade inte de turkiska myndigheterna och de bestämde sig därför för att ingripa. Den turkiska invasionen utlöste en massflykt i landet: Cirka 180 000 grekcyprioter rymde från den norra delen av landet och söder ut, medan ungefär 45 000 turkcyprioter flydde från söder till norr. Militärjuntan i Aten avgick dock kort därefter och detta resulterade i sin tur till att Sampson också avgick som president.
Den turkiska invasionen och massflykten ledde till att ön i praktiken delades i två delar både etniskt och geografiskt. Ungefär 30 procent av Cypern administreras av turkcyprioterna och 70 procent av grekcyprioterna. Utöver det administrerar FN en neutral zon som går tvärs över hela ön. I november 1983 förklarade sig den turkiska delen av Cypern som självständig, och tog namnet Turkiska republiken Nord-Cypern. De har regelbundet organiserade val för både president och parlament. Detta är dock en statsbildning som bara erkänts av Turkiet.
Annan-planen och EU-medlemskap
Annan-planen och EU-medlemskap Under de senare åren har förhållandet mellan grek- och turkcyprioterna varit stabilt, men de har ännu inte lyckats komma något närmare en lösning på konflikten. Försök till fredsförhandlingar har heller inte resulterat i några framgångar. Många satte sin tillit på den så kallade ”Annan-planen”, en plan som utarbetades av FN:s före detta generalsekreterare Kofi Annan och röstades fram av öns invånare i april 2004. Planen innehöll bland annat förslag på lösningar för maktfördelning, gemensam styrning och egendomsförhållanden. Både de grekcypriotiska och turkcypriotiska ledarna uppmanade till bojkott av planen och folkomröstning. Turkcyprioterna valde dock ändå att rösta ja, något som förklarades med att det var deras enda möjlighet att komma med i EU.
Cyperns status och interna konflikter är nära kopplat till frågan om EU-medlemskap. EU öppnade för cypriotiskt medlemskap från maj 2004 men bara för de internationellt erkända delarna av republiken, det vill säga bara för de grekcypriotiska delarna av Cypern. När grekcyprioterna sa nej till Annan- planen, förhindrade de därmed samtidigt att den nordliga delen av landet, där flertalet hade röstat ja, fick vara med i EU. Turkiet, som länge har väntat på ett EU-medlemskap, och dess fortsatta relation till EU kan vara avgörande för huruvida landet är villigt att stödja en fredslösning där hela Cypern integreras i EU.
Dialog och förhandlingar
År 2008 inleddes nya samtal mellan de två fraktionerna. Detta ledde till att delar av muren i huvudstaden Nicosa revs och en gångväg (Ledra-Lokmaci) öppnades tvärs igenom den delade huvudstaden. Denna symboliska händelse gav hopp om att parterna kunde komma överens om en lösning. Förhandlingarna försvårades dock både av högernationalisternas (UBP – Ulusal Birlik Partisi) seger i parlamentsvalet i april 2009, och därefter presidentvalet 2010. FN var en central aktör i förhandlingarna och mötena leddes av FN:s dåvarande generalsekreterare Ban Ki-moon.
2012 drabbades Cypern av en finanskris och ansträngningarna till att lösa konflikten hamnade i skuggan av landets ekonomiska svårigheter. I februari 2013 valdes Nicos Anastasiades till Cyperns nya president. Han var en förkämpe för Annan-planen 2004 och ville fortsätta förhandlingarna med Nord-Cypern.
Norges tidigare utrikesminister och försvarsminister Espen Barth Eide utsågs till FN:s särskilda sändebud till Cypern i augusti 2014. Barth Eide ledde de efterföljande fredssamtalen på Cypern, samtal som övergavs redan i oktober 2014 på grund av oenighet mellan parterna gällande prospektering av olja och gas. De sista försöken till förhandlingar för att ena landet inleddes igen under maj 2015. Barth Eide hävdade i augusti 2016 att konflikten närmade sig en lösning. Han sa att det handlade om månader, inte år. Detta visade sig vara fel, och året därpå konstaterade Barth Eide att det fanns "lite hopp om en tidig fredsuppgörelse på Cypern". Han avgick därefter som FN:s särskilda sändebud.
FN:s roll i konflikten
FN har funnits i Cypern sedan 1964. Fredsoperationen på Cypern, UNFICYP, är en av de äldsta FN-operationerna. FN-styrkorna har framför allt haft en viktig roll som administratör av den så kallade "gröna linjen", som delar ön i två delar. Här ser de till att parterna håller isär, och bevakar säkerhetsläget i landet. Efter oroligheterna 1974 innehöll FN-mandatet andra tilläggsuppgifter såsom humanitär verksamhet. FN har haft en viktig roll som diskussionspartner i fredsförhandlingarna och har kommit med olika förslag på lösningar på konflikten.
I spetsen för detta politiska uppdrag står FN:s särskilda rådgivare till Cyperns generalsekreterare. Bland de frågor som det är svårt att komma överens om är hur många fastigheter och områden som ska lämnas tillbaka till grekcyprioter som flydde under den turkiska militärinvasionen 1974.