Bakgrund
Kosovo var länge en del av Serbien, som fram till 1990-talet var en av sex republiker som kallades Jugoslavien.
Det tidigare Jugoslavien upprättades efter första världskriget när det tidigare Österrike-Ungern slogs samman med delar av det tidigare Osmanska riket. De sex republiker som utgjorde Jugoslavien var: Bosnien och Hercegovina, Kroatien, Makedonien, Montenegro, Serbien och Slovenien. Jugoslavien bestod av flera olika etniska grupper, men ingen av dessa var i majoritet. Serber var den största etniska gruppen i Jugoslavien med cirka 36 procent av befolkningen. De flesta av dem bodde i republiken Serbien medan några bodde i provinsen Kosova. Däremot bestod runt 90 procent av befolkningen i Kosova av etniska albaner.
Efter andra världskriget styrdes Jugoslavien av diktatorn Josip Broz Tito som organiserade landet efter en sovjetisk, kommunistisk modell. Jugoslavien styrdes av Josip Bronz Tito fram till sin död 1980. Landet blev en förbundsstat med sex republiker och två autonoma provinser, Kosovo och Vojvodina, som var underställda i Serbien. Konflikten grundade sig till viss del av att många kosovoalbaner inte dels var missnöjda med att Kosova var underkastade den serbiska republiken, dels av att serberna dessutom hade en privilegierad ställning i folkrepubliken jämfört med resten av befolkningen som inkluderade albaner, makedonier, ungrare och bosnienmuslimer.
Underliggande orsaker till konflikten
Tito var en kraftfull statsledare som höll ihop Jugoslavien trots de underliggande etniska motsättningarna i landet. När Tito avled år 1980 drabbades landet av en stor ekonomisk kris året därpå och de underliggande etniska motsättningarna blossade återigen upp.
Missnöjet i befolkningen ökade och anklagelserna riktades alltmer mot specifika etniska grupper. Situationen ledde i sin tur till mer nationalism baserad på etnisk tillhörighet. Albanerna i Kosova krävde mer självstyre under 1980-talet, vilket tog sig uttryck genom upplopp och omfattande demonstrationer. Detta ledde i sin tur till att den serbiska dominerade centralmakten i Jugoslavien fängslade flera tusen kosovoalbaner. Kravallerna drabbade även serberna i Kosovo och många blev utsatta för våld och trakasserier. Detta resulterade i att nästan 35 000 serber migrerade från Kosovo mellan år 1981-87.
Som ett svar på detta införde den serbiska centralregeringen i Belgrad system som gav kosovoserber ekonomiska fördelar, bland annat genom att sätta upp fabriker där endast serber var anställda. Allt detta stärkte i sin tur de nationalistiska känslorna inom båda grupperna eftersom det skapade misstro och oenighet mellan serberna och albanerna.
Nationalismens framväxt
Den serbiska nationalismen växte ännu starkare då Slobodan Milošević valdes till president 1989. Den serbiska fursten Lazars nederlag av det osmanska riket på Kosovoslätten den 28 juli år 1389 spelar en central roll i Serbiens historia och nationalismen därtill. På Kosovoslätten förlorade den serbiska fursten ett slag mot turkarna i det Osmanska riket, vilket i sin tur bidrog till att det Osmanska riket växte och att Serbien år 1459 föll under turkiskt styre.
Till följd av den turkiska erövring utgjorde då Albanerna majoritet i området eftersom många serber lämnade regionen. År 1918 erövrade den serbiska armen återigen Kosovo. Nederlaget 1389 och historieskildringen därefter bidrog till att serbiska nationalister på 1990-talet såg kosovoalbaner som utlänningar och något som inte hörde hemma på i Kosovo.
Frågan om Kosovos avskiljande från Serbien uppfattades således olika för serber och kosovoalbaner: medan kosovoalbanska nationalister såg det som sin kamp för frihet och självständighet upplevde serbiska nationalister det som ett angrepp mot nationen Serbien. Detta resulterade i en våldsam konflikt i Kosovo mellan den albanska UCK-gerillan och den serbiskt dominerade centralregeringen i det som fanns kvar av Jugoslavien.
Drivkrafter i konflikten
Konflikten mellan den serbiska regeringen och den albanska UCK-gerillan eskalerade ytterligare efter att gerillan bombade flera flyktingläger med serbiska flyktingar år 1996. År 1998 satte regeringen ut serbiska militära styrkor i Kosovo men medan de kämpade mot UCK-gerillan, begick de även övergrepp mot den Kosovoalbanska civilbefolkningen. Utöver detta låg även ditskickade serbiska poliser och paramilitärer bakom omfattande övergrepp och massakrer på lokalbefolkningen.
Upptäckten av ett antal massgravar av civila albaner avslöjade att serberna hade gått hårt mot civilbefolkningen i Kosovo. Hämndlysten var därför stor bland kosovoalbanerna och bristen på polisstyrkor bidrog till att omfattande övergrepp även förekom mot den serbiska befolkningen i Kosovo. Våldet och övergreppen resulterade i sin tur till att konflikten eskalerade ytterligare och därmed blev svår att lösa med fredliga medel.
Internationella reaktioner på övergreppen
Både Nato och Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE) engagerade sig för att stoppa övergreppen. OSSE skickade en observationsstyrka, medan Nato (utan tillstånd från FN:s säkerhetsråd) inledde flygangrepp mot Serbien i mars 1999. Nato bombade både militära och civila mål i Serbien. Serberna tog inte upp kampen mot de utländska attackerna utan intensifierade i stället krigföringen mot kosovoalbanerna. I juni samma år undertecknade serberna ett tillbakadragningsavtal vilket i sin tur resulterade i att; Nato stoppade sina bombräder; många flyktingar återvände hem; FN tog över det administrativa ansvaret för regionen. Samtidigt blev en Nato-ledd fredsbevarande styrka, KFOR-styrkan, insatt för att stabilisera situationen.
Kosovo förklarar sig självständigt
Kosovo förklarade sig självständigt den 17 februari 2008. Utbrytandet ledde omedelbart till upplopp i Serbiens huvudstad Belgrad och i norra Kosovo där de flesta av Kosovo-serberna bor. Serberna protesterade mot utbrytandet och hävdade att det bröt mot folkrätten. Vissa länder gick omedelbart ut och erkände självständigheten (bland annat Frankrike, Storbritannien, USA och Norge), medan Serbien och deras gamla anhängare Ryssland fortfarande vägrar att erkänna Kosovo som en separat stat.
Många av de länder som inte erkänner Kosovos självständighet är länder som ofta har etniska spänningar och separatistiska rörelser inom sina egna gränser. De fruktar att minoriteter i deras eget land, likt kosovoalbanerna, kommer att kräva självständighet. Eftersom Ryssland har vetorätt i FN:s säkerhetsråd har Kosovo haft svårigheter att bli medlem i FN, även om över 100 av FN:s 193 medlemsländer nu erkänner Kosovos suveränitet.
Dialog och fredligare relationer
År 2011 inledde Serbien och Kosovo sin första dialog efter kriget. Dialogen ägde rum i Europeiska unionens (EU:s) regi och parterna nådde en överenskommelse om gränskontrollerna. Dialogen fortsatte under 2013 där länderna kom överens om att normalisera förbindelserna mellan sig. Normaliseringen uttrycktes av den serbiska majoriteten i norra Kosovo försäkrades en hög grad autonomi (självstyre), medan båda parterna kom överens om att inte blockera varandras försök till att ansöka om EU-medlemskap. Nato stöder detta så kallade normaliseringsavtal från 2013.
Det råder däremot fortfarande spänningar mellan albaner och serber i Kosovo. År 2013 höll Kosovo det första lokala valet som Serbien erkände sedan självständigheten 2018. Detta val saboterades till stor del av maskerade män i ett område som dominerades av etniska serber. Dessa problem i samband med valen resulterade i att parlamentsvalet i Kosovo gav oklara resultat, vilket i sin tur ledde till ett politiskt dödläge i sex månader. Natostyrkan KFOR finns även fortfarande kvar i landet.
FN:s roll i konflikten
FN:s säkerhetsråd antog i juni år 1999 resolution 1244 som gav Nato mandat att upprätta och leda den fredsbevarande styrkan i Kosovo (KFOR). Uppdraget grundade sig i att upprätthålla fred och allmän säkerhet i Kosovo genom att bidra till såväl stabilitet i regionen. FN implementerade även samma år UNMIK (United Nations Interim Administration Mission in Kosovo) som ansvarade för den civila administrationen i Kosovo. Arbetet gick bland annat ut på att bidra till såväl återuppbyggandet av infrastrukturen i Kosovo som övervakandet av säkerhets- och människorättssituationen.
Läs mer om FN:s fredsbevarande insatser här.
Den norske diplomaten Kai Eide var FN generalsekreterarens särskilda sändebud till Kosovo mellan år 2004 och år 2005. Efter att Eide presenterade sin rapport under hösten år 2005 började FN:s säkerhetsråd att påbörja internationella förhandlingar för att avgöra Kosovos framtid. Den finske diplomaten Martti Ahtisaari blev FN:s nye särskilda sändebud och han lade fram ett förslag som i praktiken skulle innebära ett självständigt Kosovo. Detta protesterade Serbien mot och tog saken till FN. I oktober 2008 beslutade FN:s generalförsamling att Internationella domstolen i Haag (ICJ) skulle bedöma om Kosovos självständighetsförklaring den 17 februari 2008 var förenlig med folkrätten. Processen startade den 1 december 2009 och i juli 2010 kom domstolen fram till att Kosovos befrielse inte var i strid med folkrätten.