Introduktion
Området Nagorno-Karabach är, enligt internationell rätt, en del av landet Azerbajdzjan. Samtidigt är invånarna i Nagorno-Karabach etniska armenier. De strävar därför efter att området ska separera sig från Azerbajdzjan och erkännas som en självständig stat.
De lokala armenierna i Nagorno-Karabach har kontroll över området, och de har sina egna beväpnade miliser. De är däremot beroende av stöd från grannlandet Armenien. Detta har skapat konflikter med Azerbajdzjan, som inte vill att Nagorno-Karabach ska bli en självständig stat.
Azerbajdzjan försöker samtidigt ta tillbaka kontrollen i Nagorno-Karabach och får då stöd från Turkiet. Ryssland var till en början allierat med Armenien, men har sålt vapen till båda sidor i konflikten och försöker numera inta en medlande roll.
Om Nagorno-Karabakh
Nagorno-Karabach är ett område i Azerbajdzjan nära gränsen till Armenien. Omkring 145 000 människor bor i området och nästan alla är etniska armenier.
Majoriteten av befolkningen i Armenien och Nagorno-Karabach är kristna och tillhör den armenisk-ortodoxa kyrkan. I Azerbajdzjan är majoriteten av befolkningen muslimer. Invånarna i Nagorno-Karabach har därför en etno-religiös identitet som knyter dem mer till grannlandet Armenien än till majoriteten i Azerbajdzjan. Samtidigt är det geografiska området Nagorno-Karabach en del av Azerbajdzjan enligt internationell rätt.
Området mellan Armenien och Nagorno-Karabach består till största del av höga berg och tillhör Azerbajdzjan. Fram till vapenvilaavtalet 2020 hade däremot armenierna i Nagorno-Karabach full kontroll över vägen till Armenien, via den så kallade Lachin-korridoren.
Partena i konflikten
- Azerbajdzjan - har internationell rätt på sin sida i frågan om vilket land Nagorno-Karabach-området tillhör.
- Lokala miliser i Nagorno-Karabach - är armenier som kämpar för att området ska bli en självständig stat och fristående från Azerbajdzjan.
- Armenien - stöder de lokala milisgrupperna i Nagorno -Karabach.
- Turkiet - stöder Azerbajdzjan. Har historiskt nära band till Azerbajdzjan och historiskt motstridiga relationer med Armenien.
- Ryssland - stöder Armenien mest, men säljer vapen till båda sidor och har tagit på sig en förmedlande roll i konflikten.
Bakgrunden till konflikten
Både Armenien och Azerbajdzjan var en del av Sovjetunionen fram till Sovjetunionens fall i början av 1990-talet. Ryssland var den ledande sovjetrepubliken och Sovjetunionen styrdes från Moskva.
Trots armenisk dominans i Nagorno-Karabach var området en del av Sovjetrepubliken Azerbajdzjan under sovjettiden.
År 1988 försökte Nagorno-Karabachs parlament att få området att bli en del av Armenien. Detta försök är orsaken bakom en den nuvarande konflikten mellan Azerbajdzjan, på ena sidan, och Armenien och den lokala armeniska befolkningen i Nagorno-Karabach, på andra sidan. Tre år senare var parterna i krig med varandra.
Den utlösande orsaken till kriget 1991
Det första kriget i konflikten bröt ut 1991. Det uppstod som en konsekvens av Sovjetunionens upplösning. Ett antal tidigare sovjetrepubliker förklarade sig självständiga stater och blev medlemmar i FN.
Armenien och Azerbajdzjan var bland de sovjetrepubliker som blev självständiga stater 1991. Armenierna i Nagorno-Karabach såg därför ögonblicket som en möjlighet att få erkännande som en självständig stat. Den här gången försökte de utbryta med militära medel. Detta försök utlöste kriget mellan Azerbajdzjan på ena sidan och lokala armeniska miliser, med stöd av Armenien, på andra sidan.
Kriget dödade omkring 30 000 människor och tvingade över en miljon att fly, de flesta av dem azerbajdzjaner. Den lokala milisen i Nagorno-Karabach säkrade kontrollen över både det området under kriget och även några omgivande områden utanför regionen som anses vara Nagorno-Karabach.
Miliserna kallas också för armeniska separatister eftersom milisgrupper med målsättningen territoriell utbrytning kallas separatister. Det är den armeniska identiteten som binder samman separatisterna.
Parterna ingick en vapenvila 1994, men något slutgiltigt fredsavtal slöts inte och konflikten har pågått sedan dess.
Kriget hösten 2020
Konflikten bröt ut i nya fientligheter hösten 2020. Upp till 100 000 etniska armenier tvingades fly samtidigt som flera tusen soldater, på varje sida, miste livet.
Mycket tyder på att det var Azerbajdzjan som startade striderna den här gången. Azerbajdzjan återerövrade de armeniskt ockuperade områdena utanför Nagorno-Karabach.
Efter sex veckor av dödliga sammandrabbningar undertecknade Armenien och Azerbajdzjan ett avtal om vapenvila som förmedlats av Ryssland. Avtalet erkände att de territorier som Azerbajdzjan hade återerövrat skulle förbli i Azerbajdzjans kontroll. Detta innebar att armenierna som bodde där förlorade sina hem.
Avtalet föreskrev också att en av de två huvudvägarna mellan Armenien och Nagorno-Karabach, Lachinkorridoren, skulle bevakas av ryska fredsbevarande styrkor.
Vapenstilleståndsavtalet avslutade fientligheterna, men gynnade tydligt Azerbajdzjan och Ryssland.
FN:s roll i konflikten
Konflikten togs upp i FN:s säkerhetsråd 1993, medan det första kriget pågick. Säkerhetsrådet antog därefter fyra resolutioner. Resolutionerna uppmanade parterna att ingå vapenvila, eller att respektera den vapenvila som parterna så småningom ingått. I resolutionerna framgår det även att säkerhetsrådet anser att Nagorno-Karabach är en del av Azerbajdzjan.
Azerbajdzjans internationella lagstiftning av Nagorno-Karabach bekräftades i en resolution som antogs av FN:s generalförsamling 2008. Trots att resolutionen antogs valde de flesta länderna i församlingen att inte rösta. Endast 39 länder röstade för resolutionen, medan sju länder röstade emot. Frankrike, Ryssland och USA var bland de länder som röstade emot beslutet i generalförsamlingen. De anklagas därför för att gynna Armenien i landets konflikt med Azerbajdzjan.