Introduktion
I december 2013 utbröt inbördeskrig i Sydsudan. Trots att konflikten hade en politisk utgångspunkt med splittrade åsikter inom befrielserörelsen, drabbade våldet vissa etniska grupper hårdare än andra. Detta ledde till att konflikten också blev en etnisk konflikt, där frågor om gruppidentitet, säkerhet och hämnd blev de främsta drivkrafterna för våldet.
Bakgrund
Sydsudan blev en självständig stat 2011 då de separerade från Sudan. Det som då blev Sydsudan omfattade ungefär en tredjedel av Sudans territorium. Uppdelningen av Sudan kom efter ett inbördeskrig mellan myndigheterna i norr och befrielserörelsen i söder, ett inbördeskrig som varade mellan 1983 - 2005. Det var det längsta pågående inbördeskriget i Afrikas historia och kallas för "det andra sudanesiska inbördeskriget". Det anses vara en fortsättning på det "första sudanesiska inbördeskriget" från 1955 till 1972. Förutom konflikten med södern var myndigheterna i Sudan i konflikt med grupper i nordvästra Darfur-regionen. (Läs mer om detta på konfliktprofil Sudan - Darfur).
År 2005 undertecknades ett fredsavtal mellan myndigheterna i Sudan och befrielserörelsen i södra Sudan, som kallade sig SPLM. Fredsavtalet satte scenen för en omröstning i söder om utbrytning, det vill säga en omröstning om skapandet av staten Sydsudan.
År 2011 hölls ett fredligt och trovärdigt val i södra Sudan där 99 procent röstade för att Sydsudan skulle bli en självständig stat. Det var tydligt att oppositionen mot norr, som fortfarande heter Sudan, var något som samlade folken i söder, det som idag kallas för Sydsudan. Bortsett från stor enighet i söder om utbrytning från norr, var dock förutsättningarna för att Sydsudan skulle bli en livskraftig stat få. Folket i Sydsudan hade en lång historia av interna konflikter och saknade också bra politiska institutioner. Det första som hände när kampen för befrielse från norr var över var att det uppstod en maktpolitisk konflikt inom rörelsen som befriat Sydsudan.
Den utlösande orsaken till konflikten
Befrielserörelsen var det närmaste man kom en statlig struktur i Sydsudan under 2011. Det saknades en tydlig gemensam fiende att bekämpa eftersom det under inbördeskriget, med de norra delarna, öppnades politiska maktstridigheter inom befrielserörelsen. När Sydsudans första president, Salva Kiir, anklagade vicepresident Riek Machar för att försöka ta makten genom en statskupp, delades den tidigare befrielserörelsen i två delar. Det var denna politiska konflikt som utlöste inbördeskriget i Sydsudan den 15 december 2013.
Salva Kiir förblev regeringschef, med stöd av en del av den tidigare befrielserörelsen. Den andra delen blev motståndare till regeringen. Dessa leddes av Riek Machar som förlorade sin position som vicepresident.
Den del som stödde regeringen kallade sig SPLM/A. Detta är en kombination av namnet på den politiska och militära delen av den tidigare befrielserörelsen. Regeringsmotståndarna stod då i så kallad opposition mot regeringen och kallar sig därför SPLM/A-in-opposition. (För enkelhetens skull kommer dessa två partier vidare endast att benämnas regeringen och oppositionen).
Den politiska konflikten inom befrielserörelsen har historiska rötter. Redan i början av 1990-talet hoppade Riek Machar ut ur SPLM och utmanade dåvarande ledaren John Garang (föregångaren till Salva Kiir).
Den politiska konflikt som blossade upp inom befrielserörelsen efter självständigheten (mellan regeringen och oppositionen) blev början på inbördeskriget i Sydsudan. Inom några veckor dödades tusentals människor och över 800 000 flydde sina hem. Våldet som utfördes gjorde att konflikten i Sydsudan förändrades från att vara en maktpolitisk konflikt till att mer handla om etnicitet, säkerhet och tillgång till resurser.
Drivkrafter i inbördeskriget
Den tydligaste etniska konflikten i Sydsudan är mellan dinkafolket och nuer. Dinkafolket är den etniska grupp som är mest representerad bland regeringsstyrkorna. Under konflikten utförde dessa styrkor systematiskt våld mot nuer, vilket resulterade i att många civila neur dog. Som svar på detta organiserade nuer motståndsgrupper.
De våldsamma reaktionerna från beväpnade nuer-grupper riktades ofta mot dinkafolket i allmänhet, vilket resulterade i dödandet av många civila från dinkafolket. Inbördeskriget, som började som en maktpolitisk konflikt, präglades alltså nu av etnisk grupptillhörighet, främst mellan dinka och nuer.
Behovet av ekonomisk säkerhet har även varit en drivkraft i konflikten i Sydsudan. Främst handlar det om att skydda mark och stjäla andras boskap. Jonglei-området har drabbats särskilt hårt av detta, där omkring 100 000 sydsudaneser har fördrivits från sina hem.
Vita armén
Inom gruppen nuer inleddes även en beväpning av civila. Dessa kallades "Vita armén" och är en sammanslagning av många lokala grupper. Även om den vita armén initialt kämpar på den tidigare vicepresidenten Machars sida, har förståelsen av konflikten och motiven till krigföringen varit annorlunda.
Sammanfattningsvis kan det konstateras att de politiska och militära ledarna i hög grad har drivits av maktpolitiska motiv, medan befolkningen i första hand har eftersträvat säkerhet och rättvisa. Denna skillnad i drivkrafter har resulterat i omfattande politisk retorik, där ledarna har försökt mobilisera befolkningen för krig. Samtidigt har detta bidragit till att konflikten undandragit sig ledarnas kontroll, vilket i sin tur försvårar möjligheterna att uppnå en varaktig fred.
Förutom svaga politiska institutioner, har Sydsudan heller ingen stark gemensam nationell identitet. Detta har varit en avgörande faktor bakom de politiska och militära ledarnas möjlighet att utnyttja retorik om etnicitet och grupptillhörighet för att mobilisera olika samhällsgrupper i kriget. Den svaga nationella identiteten kan i sin tur ha bidragit till att konflikten i södra Sudan eskalerade och alltmer kom att anta en etnisk karaktär.
Lokala konflikter och regionala anhängare
Inbördeskriget i Sydsudan kan i huvudsak beskrivas som en konflikt mellan regeringsstyrkor, som domineras av personer från dinkafolket, och oppositonen, där nuer utgör en central del. En sådan förenkling är till stor del korrekt, men situationen är mer komplicerad än så. Bland Sydsudans folkgrupper, där dinka och nuer är de största, finns ett flertal stammar som i sin tur är indelade i olika undergrupper. Det finns flera konflikter och mycket våld även mellan och inom dessa grupper. Konflikten i Sydsudan är därför inte en ren etnisk konflikt mellan enbart dinka och nuer, även om den ofta beskrivs så i förenklade framställningar. Istället utspelar sig konflikterna på flera nivåer i samhället, där grupptillhörigheten är komplex och föränderlig.
Våldet i Sydsudan motiveras i stor utsträckning både av behovet av trygghet och av en vilja till hämnd, där båda drivkrafterna är nära kopplade till grupptillhörighet. Detta kollektiva tänkande bidrar till att våldet ofta riktas mot civila, eftersom hela grupper hålls ansvariga för handlingar som begås av enskilda medlemmar. Hämnd eller motangrepp kan då alltså riktas mot vem som helst inom den grupp dom uppfattas som "skyldig".
Konflikten i Sydsudan har även en regional dimension, där flera grannländer har egna intressen. Beväpnade oppositionsgrupper i grannlandet Sudan gav tidigt stöd till den sydsudanesiska regeringen i konflikten i Sydsudan. Detsamma gjorde grannlandet Uganda. Å andra sidan finns det tecken på att Sudan har levererat ammunition och vapen med luftdropp till oppositionsstyrkorna i Sydsudan, något de sudanesiska myndigheterna förnekar.
Försök till fred
Ledarna Salva Kiir och Riek Machar undertecknade ett fredsavtal i augusti 2015. Avtalet gick ut på att genomföra en vapenvila, upprätta en demilitariserad zon runt huvudstaden Juba och återinsätta Riek Machar som vicepresident. Machar återvände därmed till Sydsudan och återinsattes som vicepresident i april 2016. I juli samma år utbröt hårda strider i huvudstaden Juba mellan Machars rebeller och regeringsstyrkorna. Det är oklart i vilken utsträckning de två ledarna har kontroll över sina styrkor.
I slutet av juli 2016 flydde Machar från huvudstaden av rädsla för sitt liv. Kort därefter avsattes han som vicepresident av president Salva Kiir. I september samma år uppmanade Machar till ett förnyat väpnat uppror i syfte att avsätta regeringen.
Ett nytt fredsavtal undertecknades i september 2018, men det ledde inte till någon bestående vapenvila. 2020 bildades en ny koalitionsregering , med Salva Kiir som president och Riek Machar som vicepresident.
Nya rebellgrupper
Rebellgruppen National Salvation Front (NSF) har, med sin ledare Thomas Cirillo, kämpat mot myndigheterna sedan mars 2017. De är baserade i södra delen av Sydsudan, i Ekvatorialprovinsen, och är emot överenskommelsen som landets två ledare har kommit fram till. Mycket tyder på att varaktig fred i Sydsudan kommer att bli svårt utan att ta med NSF i en lösning.
Fredsprocesserna i Sydsudan har generellt kritiserats för att makten är alltför centraliserad och för att fokus i hög grad ligger på frågan om vem som innehar presidentposten. Kritiker menar att fredsarbetet istället bör inriktas på att nå en bredare överenskommelse om de grundläggande samhällsproblemen och därefter främja en mer inkluderande och decentraliserad form av styrning och samverkan.
Krigsförbrytelser
FN:s fredsbevarande styrkor i Sydsudan, UNMISS, har bedömt att det finns skäl att anta att brott mot mänskligheten har begåtts under inbördeskriget. Även Human Rights Watch hävdar att väpnade styrkor på båda sidor av konflikten - både de som kämpar för och emot regeringen - har gjort sig skyldiga till allvarliga övergrepp som kan utgöra krigsförbrytelser.
En rapport från FN:s kommission för mänskliga rättigheter i Sydsudan drog i mars 2017 slutsatsen att de allvarligaste kränkningarna av mänskliga rättigheterna i huvudsak begåtts av regeringsstyrkor dominerade av dinkafolket.
Rapporten visar att regeringsstyrkorna har bedrivit en politik som enligt FN-kommissionen kan liknas vid etnisk rensning riktad mot nuer och andra minoriteter i landet. Det handlar om planerad hungersnöd och bombningar av civila som en del av sin strategi, i kombination med hatretorik från president Salva Kiir.
2019 offentliggjorde FN:s kommission för mänskliga rättigheter i Sydsudan sin tredje rapport om situationen i landet, där nya kränkningar av de mänskliga rättigheterna dokumenterades. Kommissionen drog slutsatsen att allvarliga övergrepp fortfarande pågår och att dessa möjligen kan utgöra krigsförbrytelser.
Den humanitära situationen
• Omkring 400 000 människor har mist livet sedan 2013 till följd av kriget.
• Nästan 2,4 miljoner har flytt landet.
• Omkring 1,9 miljoner är interna flyktingar.
I februari 2017 förklarades svält i flera delar av Sydsudan. 100 000 människor drabbades då av hungerkatastrofen, medan en miljon människor var på randen av katastrof. FN kallade det för en katastrof som orsakats av människor, orsakad av inbördeskrig och ekonomisk kollaps.
FN:s roll i konflikten
FN:s fredsbevarande styrkor i Sydsudan, UNMISS, ar spelat en central roll i arbetet med att skydda civila under konflikten. Enligt en FN-rapport från september 2014 gav UNMISS vid den tiden skydd åt omkring 119 000 internflyktingar. UNMISS har därför öppnat flera av sina militärbaser för att skydda civila.
Trots sin viktiga närvaro har UNMISS fått omfattande kritik för att inte ha gjort tillräckligt för att skydda civila. Kritiker framhåller att missionen haft otillräckliga resurser och ett alltför begränsat mandat, vilket har hindrat den från att ingripa effektivt i pågående strider. I maj 2015 rapporterades det att FN och flera humanitära organisationer tvingats evakuera från vissa områden till följd av en ökning av bortföranden och sexuellt våld mot civilbefolkningen.
I november 2016 avskedades den kenyanska chefen för UNMISS efter att styrkan kritiserats för att ha misslyckats med att skydda civila under våldsvågen i huvudstaden Juba i juli samma år. Som en följd av beslutet drog Kenya tillbaka sina trupper från missionen. Kort därefter bidrog istället Japan med trupper till UNMISS, vilket blev första gången på nästan 70 år som Japan deltog i en internationell militär insats med mandat att använda våld vid behov.
Den 20 februari 2017 konstaterades hungersnöd rådde i delar av Sydsudan, något som många länge hade befarat. Enligt UNICEF drabbades över 100 000 människor av livshotande hunger och ytterligare 5 miljoner var i akut behov av näring. En kombination av väpnade konflikter, torka och ekonomisk kris har skapat akut livsmedelsbrist i Sydsudan. Flera FN-officerare har dessutom anklagat president Kiir för att ha begränsat tillgången till mat i områden där gruppen nuär är starkt representerad.
Hungersnöden fick World Food Programme (WFP), UNICEF och FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation (FAO) att intensifiera sitt humanitära hjälparbete. FN:s begäran om ekonomiska bidrag för att förhindra hunger har dock ännu inte godkänts. 2016 fick UNICEF bara hälften av vad de bad om.
Även i gränsområdet Abyei verkar en särskild FN-operation, United Nations Interim Security Force for Abyei (UNISFA), som fokuserar uteslutande på relationerna mellan Sudan och Sydsudan. UNISFA inrättades genom ett mandat från FN:s säkerhetsråd i juni 2011 som en reaktion på det tilltagande våldet i området. Uppdraget tillkom efter att Sudan och Sydsudan enats om att demilitarisera Abyei. FN har dessutom en fortsatt central roll i de pågående fredsförhandlingarna mellan de stridande parterna i Sydsudan.
