Introduktion
Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina i februari 2022 föregicks av den ryska annekteringen av Krim och andra övergrepp 2014. De allra viktigaste rötterna till kriget finns i de historiska relationerna mellan Ryssland och Ukraina, där Ryssland har velat ha kontroll över ukrainskt territorium.
Bakgrund
Från 1922 till 1991 var Ukraina bundet att vara en del av Sovjetunionen, som styrdes av Ryssland. Krim, som redan 1918 blev en del av Ukraina, russifierades och inkorporerandet i Sovjetunionen från 1922 drabbade de befolkningsgrupper, främst krimtatarerna, som bebodde området. Fram till 1954 tillhörde Krimhalvön den ryska delen av det enorma Sovjetunionen. Den sovjetiska ledningen beslutade då att flytta Krim till den ukrainska delen. Krim var fortfarande en del av Sovjetunionen men administrerades av den ukrainska sovjetrepubliken. Makten över både Krim och Ukraina låg fortfarande i Moskva som i dag är Rysslands huvudstad.
Den ukrainska befolkningen drabbades av förtryck och övergrepp under sovjettiden. 1932–1933 konfiskerades i princip hela den ukrainska skörden för att dels föda den ryska befolkningen, dels exportera vete för att få pengar till att bland annat bygga upp den sovjetiska krigsmakten.
När Sovjetunionen upplöstes 1991 förklarades Ukraina som en självständig stat efter att 90 procent av befolkningen hade röstat för självständighet. Efter det kalla kriget blev således också Krim folkrättsligt en del av staten Ukraina vilket också accepterades av ledningen i Moskva.
Det kalla kriget
Det kalla kriget var en konflikt mellan Öst och Väst som varade mellan 1945 och 1991. Perioden präglades av kapprustning, hot om kärnvapenkrig och maktkamp med fokus på ideologi. Den största makthavaren i öst var Sovjetunionen som styrdes av det kommunistiska partiet från Moskva. Den främsta kraften i väst var USA med västeuropeiska länder som främsta allierade.
Förhållandet mellan Öst och Väst har varit spänt även efter Sovjetunionens upplösning. Efter närmare femtio år som del av Sovjetunionen, eller den av Sovjet ledda Warszawapakten, valde flera länder i Öst att ansluta sig till den västliga försvarsalliansen Nato. Från rysk sida har det funnits ett motstånd mot Natos utvidgning. Av och till har det funnits möjlighet och initiativ för att dämpa den ryska oron att ställas utanför. Till exempel inrättades ett särskilt Nato-Ryssland-råd för att ge Ryssland en egen ingång till Nato.
Över tid har dock Ryssland fortsatt utvecklats i mer västfientlig och auktoritär riktning. Det har på hemmaplan tagit sig uttryck i bland annat attacker mot den politiska oppositionen och inskränkning av medias och civilsamhällets utrymme. Möjligheterna till samverkan mellan Ryssland och Väst har naturligt nog försvårats av utvecklingen i Ryssland.
Ukrainas politiska 2000-tal
Det långvariga sovjetiska styret lämnade avtryck på det ukrainska samhället även efter Sovjetunionens kollaps.
Ukrainas tidiga regeringar misslyckades att reformera landet och parallellt ökade både problem med korruption och befolkningens missnöje.
I den så kallade orangea revolutionen 2004 protesterade folk mot att den förre premiärministern Viktor Janukovytj hade utropats till president efter uppenbart valfusk. Han ansågs också av många vara stödd av Ryssland. Protesterna tvingade fram ett omval där den mer liberale Viktor Jusjtjenko segrade.
Under Jusjtjenko blev Ukraina ett mer öppet och modernt land. Ryssland markerade sitt ogillande mot Ukrainas nya, mer västvänliga, ledning genom att stundtals stänga av, eller hota att stänga av, gasleveranser från det ryska bolaget Gazprom.
Vid presidentvalet 2010 kom Viktor Janukovytj åter till makten, efter ett val som Organisationen för Säkerhet och samarbete i Europa ansåg som rättvist. Janukovytjs politik var mer i linje med den ryske presidenten Putins önskemål, även om det också förhandlades med EU om samarbete och frihandel. Janukovytj stärkte också sin makt genom att driva igenom en vallag som gynnade honom.
Euromajdan
När ett EU-avtal började bli klart 2013 utsatte Ryssland Ukraina för påtryckningar att i stället ansluta sig till en ryskledd ekonomisk union. Rysslands president Vladimir Putin hotade med allvarliga ekonomiska följder för Ukraina om landet närmade sig EU. Det ledde till att arbetet med ett EU-avtal avbröts.
Detta ledde till att demonstranter samlades på Självständighetstorget i Kiev, kallat Majdan, och över tid växte demonstrationerna till att omfatta hundratusentals Kievbor och kom att gå under namnet "Euromajdan".
Bland demonstranterna fanns högerextrema inslag, vilket utnyttjades av regeringen och den ryska ledningen till att avfärda demonstrationerna. Ryska medier, som riktade sig till ryskspråkiga ukrainare, spred falska påståenden om att demonstrationerna var organiserade av västländerna och leddes av extremister
Demonstrationerna slogs ner brutalt. Över 100 demonstranter sköts till döds, enligt vittnen ofta av specialpoliser som var utplacerade som krypskyttar på hustaken runt torget.
Janukovytj pressades under EU:s medling att förhandla med oppositionen och gick med på att genomföra nya val, men när aktivisterna på Majdan fortsatt krävde att presidenten skulle avgå flydde han till Ryssland. I hans frånvaro tippade majoriteten i parlamentet över i oppositionens favör. Janukovytj avsattes, ministrar greps och landets säkerhetsstyrkor ställde sig på de nya ledarnas sida.
Ryssland annekterar Krim
Ryssland reagerade på avsättningen av Janukovitj genom att ta kontroll över Krimhalvön med militära styrkor.
Ryssland genomförde sedan en folkomröstning som enligt den ryska regeringen visade att befolkningen på Krim ville ansluta sig till Ryssland. Folkomröstningen underkändes av bland andra EU, OSSE och FN:s generalförsamling. Tretton av de femton medlemmarna i FN:s säkerhetsråd, alla utom Ryssland och Kina, röstade för att ogiltigförklara valet.
Ryssland anser sedan mars 2014 att Krim är en del av Ryssland. De allra flesta andra länder i världen erkänner inte Krim som en del av Ryssland. Endast ett fåtal länder har valt att erkänna denna status, de flesta av dem är auktoritära stater eller sådana med starka band till Ryssland.
Ryssland gav också stöd till pro-ryska militära styrkor i östra Ukraina. Detta ledde till sammandrabbningar mellan dessa och den ukrainska armén. Sammandrabbningarna började under april 2014, främst i provinserna Donetsk och Luhansk i östra Ukraina.
Militärer från Ryssland var också inblandade. Detta erkände Putin för första gången i slutet av 2015 och senare forskning har visat att omkring 300 ryska militära fordon och stridsvagnar befann sig i de ukrainska provinserna på sensommaren 2014.
Rysslands agerande på Krimhalvön och i östra Ukraina är tydliga brott mot folkrätten. Det är anledningen till att Väst införde sanktioner, främst ekonomiska, mot Ryssland. Ryssland svarade med att också införa vissa sanktioner.
Mellan 2013 och 2022 anges dödssiffran i konflikten till cirka 13 000.
Underliggande orsaker och drivkrafter i konflikten
I konflikten finns såväl lokala som internationella underliggande orsaker och drivkrafter.
Enligt folkräkningen från 2001 var omkring 17 procent av invånarna i Ukraina etniska ryssar. President Putin och ryska myndigheter motiverar sin krigföring med att Ryssland har ett ansvar för etniska ryssar i Ukraina trots att dessa är ukrainska medborgare och har samma rättigheter som andra ukrainare.
En internationell drivkraft handlar om Rysslands önskan om stärkt eget inflytande över vad de uppfattar som sin ”intressesfär” och att Ryssland ogillar att länder inom denna närmar sig EU och Nato.
Nato upprättades 1949 och fortsatte att existera även efter det kalla krigets slut. Organisationen fick många nya medlemmar efter Sovjetunionens och Warszawapaktens fall då flera tidigare lydstater och Sovjetrepubliker valde att sträva efter EU- och Nato-medlemskap.
Ryssland ogillade i synnerhet att de baltiska länderna (Estland, Lettland och Litauen) blev Natomedlemmar. Detsamma gäller Ukraina.
Sverige och andra västländer har tydligt markerat att varje enskild stat själv måste få välja vilka organisationer den ska vara medlem i. Ryssland ska inte få bestämma detta.
Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina
Efter att Ryssland i november 2021 placerat över 100 000 militärer vid den ukrainska gränsen ökade anspänningarna. Ryssland krävde bland annat löften om att Ukraina aldrig skulle få ansluta sig till Nato. Natos svar var en bibehållen position att det är upp till Ukraina att besluta om frågan och att det inte är något Ryssland kan diktera.
Den 24 februari 2022 vaknade den ukrainska befolkningen upp till en pågående rysk invasion. Kriget har starkt fördömts av FN, Nato och andra aktörer, då invasionen är ett tydligt brott mot folkrätten och statssuveräniteten.
Också Internationella domstolen (International Court of Justice, ICJ) har krävt att Ryssland avslutar sin invasion av Ukraina.
Efter en dryg veckas krig hade försök till medling initierats. De ryska kraven för fred var däremot långt från acceptabla för Ukraina. Krav på erkännande av Krim som ryskt territorium, självständighet för utbrytarrepublikerna Luhansk och Donetsk samt löften om att aldrig gå med i Nato avvisades utan längre betänketid.
Den ryska invasionen drabbade stora delar av landet, inklusive huvudstaden Kiev. Natoländerna svarade med att införa hårda sanktioner mot Ryssland och den ryska regimen och genom att skicka vapen till Ukraina. Även om Ryssland inledningsvis var mycket starkare militärt än Ukraina har de ryska styrkorna stött på starkt motstånd, något Putinregimen förmodligen inte hade förväntat sig.
Varken Ukraina eller Ryssland uppger hur många av dess egna soldater som har stupat i kriget. Norges försvarschef Eirik Kristoffersen sa i media i slutet av januari 2023 att hans bedömning är att cirka 180 000 deltagare i de ryska styrkorna har stupat och cirka 100 000 i det ukrainska försvaret.
Den humanitära situationen
Konflikten har orsakat omfattande mänskligt lidande.
FN beräknar, i januari 2024, att minst 10 242 civila har dödats och minst 19 337 civila skadats. Men uppgifter från bland annat staden Mariupol, som varit mycket hårt drabbad av kriget, saknas så det verkliga talet är helt säkert mycket högre.
Snart två år efter krigsutbrottet anger FN:s flyktingorgan UNHCR att 6,3 miljoner ukrainare är på flykt utanför landet och cirka 3,7 miljoner är internflyktingar i Ukraina (jan 2024).
Den humanitära situationen var svår redan före krigsutbrottet i början av 2022. Efter åtta års väpnad konflikt i östra landet var redan före den fullskaliga invasionen 3 miljoner människor i behov av humanitärt bistånd och skydd.
Efter de två senaste årens krig, som fortsätter att orsaka omfattande dödsfall, förstörelse, fördrivning och lidande var i januari 2024 nästan 14,6 miljoner människor i Ukraina i behov av humanitärt bistånd och skydd.
Den massiva förstörelsen av civil infrastruktur har gjort livet extremt svårt för miljontals människor. Livsviktiga samhällstjänster, som tillgång till vatten, sjukvård och elektricitet, är allvarligt påverkade. Attacker som drabbat energisystem, skolor och sjukhus, hem och företag har hindrat barns skolgång, gjort sjukhus obrukbara och hindrat livsmedelsförsörjningen.
Kriget har också lämnat osynliga ärr och utsatt miljoner för enorma trauman. Nästan 10 miljoner människor i Ukraina riskerar att drabbas av akut stress, ångest, depression, missbruk och posttraumatiskt stressyndrom, enligt Världshälsoorganisationen.
Stora delar av landet kommer under decennier framöver att behöva minröjningsinsatser. Minor, klustervapen och andra explosiva lämningar efter krigföringen ”har gjort Ukraina till världens största minfält”, sa Ukrainas statsminister i januari 2023. Hans bedömning var att 40 procent av landets yta, 250 000 kvadratkilometer, behöver säkras från minor och andra explosiva lämningar.
Krigsförbrytelser och kränkningar av de mänskliga rättigheterna
Som ett resultat av Rysslands attacker i strid med internationell rätt den 24 februari 2022 inrättade FN:s råd för mänskliga rättigheter en oberoende undersökningskommission för att bedöma om andra brott mot internationell rätt också begås i Ukrainakriget.
Den oberoende internationella undersökningskommissionen för Ukraina (Independent International Commission of Inquiry on Ukraine, IICIU), har rapporterat att krigsförbrytelser, liksom kränkningar av de mänskliga rättigheterna och internationell humanitär rätt, har begåtts. I mars 2023 släpptes kommissionens andra rapport, i vilken sägs att brotten kan komma att anses så grova att det rör sig om brott mot mänskligheten.
Även Internationella brottmålsdomstolen (International Criminal Court, ICC) har inlett utredningar rörande krigsbrott. I mars 2023 utfärdade domstolen en arresteringsorder mot Rysslands president Vladimir Putin samt landets barnombudsman Maria Lvova-Belova efter att barn deporterats från Ukraina till Ryssland.
ICC har dock inte jurisdiktion över ett sorts brott, nämligen aggressionsbrottet (att någon startat ett krig). För att ICC ska kunna döma i sådana fall krävs att båda inblandade stater givit ICC sådan jurisdiktion. Det diskuteras därför att inrätta en specialdomstol för just det brottet i Ukrainafallet.
Många krigsförbrytelser kan – och ska – också beivras i nationella ukrainska domstolar. Vissa stater, såsom Sverige, tillämpar också så kallad universell jurisdiktion över krigsbrott och svenska domstolar kan därför döma i fall som har svensk koppling, till exempel om förövaren eller offret finns i Sverige.
FN:s roll i konflikten
Konflikten i Ukraina har diskuterats i FN:s säkerhetsråd. Eftersom Ryssland är både en part i konflikten och har vetorätt i säkerhetsrådet kan inte säkerhetsrådet fungera som ett effektivt politiskt organ som vidtar sanktioner eller andra åtgärder i denna situation.
Majoriteten i FN:s säkerhetsråd har dock inte suttit tyst när Ryssland lagt sitt veto utan i stället kallat FN:s generalförsamling till en specialsession (Emergency Special Session, ESS). Under den pågående sessionen har generalförsamlingen i flera omröstningar bland annat krävt att Ryssland upphör med sin krigföring. Vid den första omröstningen (mars 2022) röstade 141 stater för fördömande av Ryssland. Endast 5 stater inklusive Ryssland röstade emot resolutionen. Med samma överväldigande majoritet (143-7) har generalförsamlingen senare fördömt Rysslands försök att annektera ukrainska områden. I februari 2023 röstade åter 141 stater för att Ryssland skulle dra tillbaka sina trupper och för att krigsförbrytelser ska beivras. Utöver Ryssland röstade endast sex stater emot förslaget (Belarus, Nordkorea, Syrien, Nicaragua, Mali och Eritrea).
