Introduktion
Både säkerhetsrådet och FN:s generalförsamling har fördömt Marockos ockupation av Västsahara, men Marocko vägrar dra sig tillbaka och har haft militära styrkor i Västsahara sedan 1975.
Bakgrund
Västsahara var en spansk koloni fram till mitten av 1970-talet och kallades då Spanska Sahara. När Spanien lämnade landet år 1975 gjorde både grannstaterna, Marocko och Mauretanien, anspråk på Västsahara. Båda grannländerna menade att Västsahara hade varit en del av deras land innan Spanien koloniserade landet och gick därför in med styrkor och ockuperade territoriet. Samtidigt förklarade befrielserörelsen Polisario Västsahara självständigt.
Den internationella domstolen (ICJ) i Haag avvisade anspråket av Västsahara från Marocko och Mauretanien år 1975. Detta ledde till att Mauretanien övergav sitt anspråk men Marocko fortsatte ockupationen. Även om både FN och ICJ krävde att det skulle hållas en folkomröstning i frågan så blev det ignorerat av den marockanska regeringen.
Ockupation och gerillakrig
Till en början förde Polisario krig från en fast militärbas i södra delar av landet, men gick så småningom över till gerillakrigföring, då detta visade sig vara mer effektivt i strid mot den marockanska militären. Medans Polisario fick stöd från vänsterorienterade länder, däribland Algeriet, Libyen, Kuba och Jugoslavien, så fick Marocko stöd av sina nära allierade Frankrike och USA. Återigen blev konflikten om avkolonialiseringen en del av det kalla kriget, så som Östtimor och Angola.
Efter några sammandrabbningar med gerillan som gav stora förluster valde Marocko att koncentrera sig på den mest strategiskt viktigaste delen i Västsahara. Området omfattar Västsaharas viktigaste städer samt landets stora och värdefulla fosfor- och fisketillgång. Detta är naturresurser som Marocko gärna vill ha och som också finansierar ockupationen. Marockanerna byggde därför murar av sand runt hela området, satte upp taggtråd och la ut landminor.
Under årens lopp har murarna och taggtråden flyttats ett antal gånger och området har blivit större vilket har lett till stora protester och anfall från befolkningen och Polisario. Idag är landet så gott som delat i två av en 2200 km lång mur och ett av världens största landminfält.
Muren har i praktiken delat Västsahara i två: en del i väster som är ockuperad av Marocko och som utgör cirka 2/3 av territoriet, och en del i öster som kontrolleras av saharawierna själva. Polisario deklarerade skapandet av den sahariska arabiska demokratiska republiken (SADR) 1976, som gör anspråk på suveränitet över hela Västsaharas territorium.
Muren som delar landet i två
Kartan ovan visar Västsahara och dess grannländer, Marocko, Algeriet och Mauretanien. Den röda linjen som sträcker sig från Marocko i norr, genom Västsahara till kusten i söder, är den 2 700 km långa muren som Marocko har byggt.
Muren byggdes i första hand på 1980-talet. Baserat på erfarenheterna från den israeliska ockupationen av de palestinska områdena på Västbanken och Gazaremsan hjälpte Israel till med att bygga ett omfattande elektroniskt övervakningssystem längst med muren.
I strid med internationell lag har Marocko har bosatt omkring 400 000 marockaner i det ockuperade Västsahara. Förutom att använda murar och taggtråd för att dela upp Västsahara har Marocko också etablerat ett av världens största landminfält.
En majoritet av den ursprungliga befolkningen i Västsahara, saharawierna, lever som flyktingar i Algeriet.
Parterna i konflikten
- Marocko – ledd av kung Mohammed VI.
- Polisario – är den ledande befrielserörelsen för det saharawiiska folket. Kontrollerar den befriade östra delen av Västsahara. Gör anspråk på suveränitet över hela Västsahara, ett land som de kallar Saharawi Arab Democratic Republic (SADR).
Andra aktörer
- Frankrike – är Marockos närmaste allierade. Frankrike skyddar Marocko i FN:s säkerhetsråd. Frankrike ser också till att EU ingår handelsavtal för de ockuperade områdena med Marocko, vilket strider mot internationell rätt.
- Spanien – den tidigare kolonialmakten, uppfyllde inte sina internationella åtaganden när man tillät att sitt territorium ockuperades på 1970-talet. Spanien anses av det spanska rättsväsendet fortfarande vara kolonialmakten i Västsahara, juridiskt sett.
- MINURSO – FN:s fredsbevarande styrka i Västsahara.
- Den saharawiska civilbefolkningen – mer än hälften är flyktingar och bor i grannlandet Algeriet.
- Algeriet och Mauretanien – delvis påverkade och involverade grannländer. Båda kommer att stödja alla avtal som Marocko och Polisario/SADR kommer överens om, men har FN-planen för en folkomröstning som utgångspunkt.
Vapenvila, men ingen folkomröstning
Västsaharas ursprungliga befolkning, saharawierna, har lidit mycket till följd av konflikten. FN:s flyktingkommissariat (UNHCR) beräknade 2018 att det fanns 173 600 saharawier som bodde i flyktingläger i Algeriet, i ett område som anses obeboeligt. Situationen har förvärrats de senaste åren på grund av minskat bistånd, och frustrationen är stor både bland flyktingarna och den saharawiiska befolkningen i de ockuperade områdena.
I slutet av 1980-talet började man, med hjälp av FN:s specialutsända, med förhandlingar mellan parterna. År 1991 klarade man av att ingå ett avtal gällande vapenvila och man bestämde att det skulle hållas en folkomröstning 1992 om Västsaharas självständighet. FN:s fredsstyrka och MINURSO skulle övervaka vapenvilan och genomföra folkomröstningen. Det har inte vart några sammandrabbningar mellan Polisario och den Marockanska militären efter 1991. Likväl så genomfördes aldrig folkomröstningen.
FN:s roll i konflikten
FN:s säkerhetsråd och generalförsamling har varit väldigt tydliga med att fördömda den marockanska och mauritanska invasionen av Västsahara 1975. Den internationella domstolen i Haag (ICJ) ansåg att Marockos och Mauretaniens krav på landområdet saknade grund. Enda sedan 1957 har FN krävt att rätten till självbestämmelse för saharierna ska respekteras. Västsahara är det enda kvarvarande området på den afrikanska kontinenten som FN fortfarande behandlar som en olöst kolonialfråga.
Ett avtal om vapenvila och folkomröstning skrevs under av båda parter 1991 och FN upprättade den fredsbevarande styrkan MINURSO samma år. Styrkan skulle bevaka vapenvilan och fick i uppdrag att genomföra den avtalade folkomröstningen. Vapenvilan hölls men på grund av oenighet om hur fredsavtalet skulle tolkas blev inte folkomröstningen av.
Problematiken med folkomröstningen handlade länge om vilka som skulle ha rösträtt. MINURSO slutförde listan över de röstberättigade år 2000 men Marocko vägrade att acceptera listan. Marocko hävdade länge att också de inflyttade marockanerna borde ha rätt att rösta. När Polisario gick med på Marockos krav så har de sedan dess vägrat att genomföra en folkomröstning oavsett vem som deltar.
FN har ett särskilt sändebud för Västsahara som idag arbetar med att underlätta för fredssamtal. Polisario kommer bara acceptera en lösning som respekterar sahariernas rätt till självbestämmelse och det de har accepterat i avtalet folkomröstning. Marocko vill enbart ha en lösning som innebär att landområdet som de har ockuperat ska bli en del av Marocko och vill inte gå med på en lösning som handlar om att folket själva ska bestämma vilken status landområdet ska ha.
Även om den väpnade konflikten har upphört har FN valt att behålla MINURSO i landet. MINURSO är den enda FN-ledda operation i världen som inte har mandat att rapportera om brott mot de mänskliga rättigheterna.
I mars 2016 krävde Marocko att ett av MINURSO:s kontor i Västsahara skulle läggas ner. Grunden till det var att Ban Ki-moon hade använt ordet "ockupation" för att beskriva Marockos ockupation i Västsahara, något som inte ansågs vara tillräckligt neutralt för Marocko. FN:s generalsekreterare hävdade att valet av ordet var en olycka och att FN inte har tagit sida i konflikten. Ban Ki-moon och MINURSO fick bara en ofullständig uttalande från Säkergetsrådet, och därför bestämdes det att följa Marockos krav om att lägga ner FN-kontoret i byn Dakhla i Västsahara.
Marocko bryter vapenvilan
Marocko utvisade en stor del av FN:s personal från Västsahara 2016. Anledningen var att FN:s dåvarande generalsekreterare Ban Ki-moon hade använt ordet "ockupation" för att beskriva Marockos ockupation av Västsahara, vilket Marocko gjorde inte ansåg var tillräckligt neutral. Generalsekreteraren hävdade att användningen av ordet skedde av misstag och att FN inte har tagit sida i konflikten. Ban Ki-moon och MINURSO fick endast ett delvis stödjande uttalande från FN:s säkerhetsråd. Marocko öppnade därefter muren i söder och byggde en ny väg. Denna konstruktion var ett allvarligt brott mot vapenvilan 1991. Fram till dess hade det inte skett några förändringar på plats sedan 1991.
Under 2016 och 2018 vann Polisario mål i EU-domstolen där de kom fram till att EU inte kan ingå handelsavtal med Marocko angående Västsahara. EU-kommissionen valde ändå att bortse från detta och ingick 2018 nya handels- och fiskeavtal med Marocko för de ockuperade områdena.