Libyen

Introduktion

Libyen har präglats av krig och konflikter sedan upproret 2011. Upproret utlöste ett inbördeskrig som ledde till att landets diktator, Muammar al-Gaddafi, störtades.

2011 utbröt även ett inbördeskrig i Libyen vilket ledde till att FN:s säkerhetsråd gav NATO tillåtelse att använda militärmakt för att beskydda civila mot Gaddafi-regimens luftvapen.

Nato bidrog till Gaddafiregimens fall men kampen om makt och oljeresurser i Libyen fortsätter. Kriget ledde till kaos, laglöshet och pågående konflikter i Libyen. Det inkluderar ökningen av människohandel, flera väpnade milisgrupper och islamistisk extremism.

Bakgrund

Libyen har en lång historia bakom sig som ett koloniserat och förtryckt folk. De nordliga områdena i Libyen var från 1551 till 1911 en del av det osmanska riket. 1911 invaderade Italien Libyen och gjorde landet till en italiensk provins. Under andra världskriget tog de brittiska styrkorna kontrollen över landet. Libyen blev inte en självständig stat förrän 1951.

1969 tog överste Muammar Gaddafi makten genom en kupp. Kuppen var en del av en större gemensam arabisk, socialistisk och antikolonial revolutionär rörelse i regionen. Befolkningen var också missnöjd med det sittande kungadömet, eftersom landets nya oljeintäkter inte gynnade det libyska folket. Kuppen ledde dock till att Libyen ersatte en diktatur med en annan, och förtrycket av det libyska folket fortsatte.

Gaddafi som diktator

Gaddafi förblev vid makten i 42 år som landets diktator. Hans regim var ansvarig för ett antal kränkningar av de mänskliga rättigheterna och gav också stöd åt internationell terrorism. Detta ledde till införandet av FN-sanktioner 1992. Förbindelserna med västländerna förbättrades gradvis mot slutet av 1990-talet och efter 2000-talet.

2010 var Libyens ekonomi den största i Afrika. Libyen kom på 53:e plats på FN:s Human Development Index (HDI), vilket var den bästa rankingen bland afrikanska länder. Mänskliga rättigheter kopplade till civilsamhället, föreningsfrihet och yttrandefrihet förblev starkt begränsade genom statligt förtryck. Detta skapade missnöje bland stora delar av befolkningen, vilket bidrog till en önskan om regimförändring i Libyen.

Den utlösande orsaken till konflikten

Den 16 februari 2011 utbröt ett uppror mot Gaddafi-regimen. Upproret sammanföll med uppror i angränsande Tunisien och Egypten, som blev kända som den "arabiska våren." Rebellerna uttryckte missnöje med den auktoritära regimen.

Bland rebellerna var krigsveteraner som kämpade med al-Qaida i Sudan, Afghanistan och Irak. Under 2016 släppte Storbritannien en utredningsrapport om det libyska kriget som säger att "militanta islamister spelade en avgörande roll i upproret från februari 2011 och framåt".

Situationen eskalerade snabbt och förvandlades till ett inbördeskrig, där Gaddafi-regimen reagerade med militär styrka mot rebellerna. Gaddafi hävdade att landet attackerades av islamistiska extremister och att han kämpade mot al-Qaida. Västerländska myndigheter och media uppfattade situationen i Libyen helt annorlunda.

• Läs mer om den arabiska våren på konfliktprofilen Den arabiska våren.

Inbördeskriget och kampen för sanning

Upproret i Libyen framställdes i flera internationella medier som fredliga demonstrationer där Gaddafi-regimen brutalt attackerade civila. Sanningen är dock att rebellerna var beväpnade och våldsamma från början. Gaddafi-regimen hade gjort sig skyldig till övergrepp och våld, men det finns få bevis för att Gaddafi hade beställt riktade attacker mot civila.

En del av orsaken till den felaktiga bilden av situationen i Libyen berodde på propaganda från rebellerna själva. Amnesty International har bland annat avslöjat att rebellgrupper i Libyen tillverkade bevis för övergrepp och våld som Gaddafis militära styrkor påstås ha begått mot civila.

Den 22 februari 2011 höll Gaddafi ett trotsande tal där han talade om att rena Libyen från fiender "hus för hus". Den rådande uppfattningen i Europa och USA på den tiden var att man stod inför en situation där det skulle kunna förekomma allvarliga övergrepp mot civila, kanske till och med folkmord. Gaddafis tal påverkade således FN: s säkerhetsråds bedömning av vad som behövde göras. Detta ledde till att säkerhetsrådet godkände ett internationellt militärt ingripande i Libyen.

Internationell militär intervention i Libyen

Den 17 mars 2011, en månad efter att upproret i Libyen startade, antog FN:s säkerhetsrådsresolution 1973. Det beslutade att en flygförbudszon skulle upprättas över Libyen. I praktiken innebar det att Gaddafiregimen förlorade möjligheten att använda flygplan i libyskt luftrum och i kampen mot rebellerna.

För att upprätthålla denna bestämmelse godkände FN användningen av internationell militär styrka i Libyen. Motiveringen till en sådan militär intervention var att skydda civila. Mandatet sa ingenting om att ingripandet skulle kunna avlägsna Gaddafi från makten.

NATO bidrar till att Gaddafi-regimen faller

Nato tog ansvar för den militära interventionen där 15 länder deltog, inklusive Norge. Nato attackerade också Gaddafi-regimens militära styrkor på marken och släppte cirka 7 700 bomber på Libyen under de sju månader som operationen pågick. Samtidigt gav Nato rebellerna vapen och militär träning. En dold markstyrka på flera hundra soldater från Qatar var också utplacerad.

Rebellstyrkorna tog över staden Sirte den 20 oktober 2011, som var den sista av de Gaddafi-kontrollerade städerna, där Gaddafi hittades och dödades. Det libyska inbördeskriget avslutades officiellt den 23 oktober 2011. Upproriska grupper fortsatte ändå våldshandlingar genom hämnd, maktkamp och rasistiskt motiverat våld. Tusentals svarta afrikaner utvisades systematiskt från Libyen eftersom vissa av dem påstås ha kämpat för Gaddafi.

Frankrike var initiativtagare till interventionen

Nicolas Sarkozy var Frankrikes president 2011 och var den starkaste främjaren av militär intervention i Libyen. Den brittiska utredningsrapporten om Libyens ingripande hävdar att Sarkozys planer drevs av en önskan att stärka Frankrikes ställning i Nordafrika och den franska militärens ställning i världen, förutom att få en större andel av Libyens olja.

Rapporten hävdar också att Sarkozy motiverades av att stärka sin egen politiska ställning i Frankrike. Sarkozy blev senare undersökt i Frankrike, anklagad för att ha fått tiotals miljoner euro i illegalt kampanjstöd från Gaddafi 2007.

Libyen efter Gaddafis fall

Efter en övergångsperiod hölls val till en ny nationalförsamling i Libyen, i juli 2012. Sedan dess har nya konfliktlinjer dykt upp och krigföring har fortsatt.

Det fanns först politiskt våld och konflikt mellan resterna av den gamla statsmakten baserad i huvudstaden Tripoli i väst, och en nyare (då internationellt erkänd) myndighet i Tobruk i öst.

Genom förhandlingar i FN:s regi inrättades en helt ny koalitionsregering 2016. Den flyttade till Tripoli och har sedan dess leds av premiärminister Fayes al-Sarraj. Men delar av nationalförsamlingen (parlamentet) i Tobruk erkänner inte den FN-stödda regeringen i Tripoli. Regeringen har heller ingen kontroll över den libyska nationella armén LNA, som leds av Khalifa Haftar och representerar parlamentet i Tobruk.

Fångar på offensiven

I april 2019 var de Haftar-ledda militära styrkorna LNA på offensiven i västra Libyen och tog kontroll över stora delar av landet. LNA: s mål var bland annat att försvaga regeringsstyrkornas ställning och ta över makten och kontrollen i hela Libyen. Över tusen människor dödades i offensiven. Libyen har politiskt sett i stort sett förblivit uppdelad mellan öst och väst. Förutom den libyska nationella armén LNA, å ena sidan, och regeringsstyrkorna å andra sidan, finns det ett antal militära grupper (miliser) som bidrar till våld och instabilitet i Libyen. Sedan Haftars offensiv 2019 har många av miliserna blivit en del av LNA-styrkorna i öster.

Flera länder är fortfarande involverade i konflikten

Trots att FN infört ett vapenembargo mot Libyen har flera länder skickat styrkor och vapen till landet. Egypten, Saudiarabien och Förenade Arabemiraten är bland de länder som stöder Haftars styrkor i öst, medan Turkiet är den främsta stödjaren till Tripoli-regeringen i väst.

Stora makter som Ryssland, Frankrike och USA har officiellt stött FN:s försök till fredsförhandlingar i Libyen, men har också gett olika former av stöd till Haftars LNA-styrkor. Libyen har återigen blivit ett slagfält för regionala och internationella aktörer.

Under våren 2021 beräknades det finns runt 20 000 utländska soldater och legosoldater i Libyen. FN:s säkerhetsråd har upprepade gånger krävt utträde. På en konferens om Libyen i juni 2021 upprepar Ryssland, Turkiet och Egypten sina löften om att dra sig ur kriget i Libyen. Återkallelsen kommer att vara en fördröjd fortsättning på avtalet om vapenvila som parterna åtog sig i oktober 2020.

IS-miliser i Libyen

Bland de mest extrema grupper som fick fotfäste i Libyen efter kriget 2011 är miliser som har anslutit sig till terroristorganisationen Islamiska staten (IS). Konflikten i Libyen har också bidragit till att skapa eller intensifiera andra konflikter i regionen. Detta har hänt bland annat när vapen och kämpar från Libyen har dykt upp och deltagit i upplopp i andra länder, till exempel i Mali och Syrien.

• Läs mer på konfliktprofilen Mali.

• Läs mer på konfliktprofilen Syrien.

• Läs mer om IS på konfliktprofilen Den islamiska staten (IS)..

Den humanitära situationen

Libyen har blivit en central utgångspunkt för flyktingar och andra migranter som försöker resa till Europa över Medelhavet. Detta har lett till en ökande människohandel och andra former av exploatering av utsatta människor på flykt.

Oljeproduktionen, som tidigare stod för 96 procent av landets intäkter, har kraschat på grund av konkurrens om kontrollen över oljeresurserna.

Libyen sjönk från 53:e plats 2010 till 94:e plats 2015 på FN:s Human Development Index (HDI). Indexet mäter livslängd, utbildning och inkomst. År 2020 uppskattade FN:s kontor för samordning av humanitära frågor (OCHA) att 900 000 människor i Libyen behöver humanitärt bistånd.

FN:s roll i konflikten

Den 17 mars 2011 enades FN: s säkerhetsråd om resolution 1973, som möjliggjorde ett militärt ingripande i Libyen. Tio av de 15 länderna i säkerhetsrådet röstade för resolutionen, medan fem länder avstod från att rösta (Brasilien, Indien, Kina, Tyskland och Ryssland).

Afrikanska unionen (AU) var också, under denna tidpunkt, positiv till säkerhetsrådets resolution, delvis för att resolutionen uttryckte stöd för AU:s diplomatiska spår mot Gaddafi -regimen. AU:s diplomatiska initiativ hann dock inte testas innan det militära ingripandet inleddes.

Enligt resolutionen var huvudsyftet med interventionen att skydda civila i Libyen. Kriget i Libyen betraktas därför som det första fallet där säkerhetsrådet tillåtit användning av våld på grundval av principen om ansvar att skydda, snarare än den traditionella motiveringen för att skydda internationell fred och säkerhet.

Många olika FN -organisationer har funnits i Libyen sedan 1960-talet. Det finns cirka 15 FN-organisationer, program och fonder i Libyen idag. Dessutom har FN ett politiskt, fredsbyggande uppdrag i Libyen (FN:s stöduppdrag i Libyen - UNSMIL).

FN har varit i framkant när det gäller att få till stånd förhandlingar mellan de olika parterna i konflikten i Libyen. I januari 2016 nåddes en överenskommelse om en ny koalitionsregering som FN hjälpte till att förhandla fram. Den FN-stödda övergångsregeringen flyttade till Tripoli i mars 2016. Den FN-stödda regeringen har fortfarande lite inflytande och kontroll över landet, som i praktiken är uppdelat mellan ett antal milisgrupper.

NATO får kritik for militäroperationen

Den internationella NATO-styrkan har kritiserats för att ha spelat en alltför aktiv roll i inbördeskriget och för att ha sträckt FN-mandatet för långt. Mandatet var att genomdriva en flygförbudszon, men resulterade istället i att Nato hjälpte till att störta Gaddafi-regimen. Afrikanska unionen (AU), Kina och Ryssland var bland dem som ansåg att FN:s mandat hade missbrukats. Missnöje med Natos ingripande i Libyen påverkade också argumentet mot att ingripa i inbördeskriget i Syrien.

FN:s råd för mänskliga rättigheter inrättade en oberoende undersökningskommission (The International Commission of Enquiry on Libya) för att undersöka potentiella brott mot internationell lag under kriget i Libyen. Undersökningskommissionen drog slutsatsen att både Gaddafi-regimen och rebellerna hade begått krigsbrott, och att dessa fortsatte även efter Gaddafi-regimens fall.

Undersökningskommissionen fann att minst 60 civila hade dödats till följd av NATO:s bombkampanj. Human Rights Watch (HRW) har kommit fram till att minst 72 civila dödades av NATO-bombningen. HRW kritiserar Nato för att varken erkänna eller utreda dessa fall själv, delvis för att internationell lag kräver ersättning för eventuella överlevande