Bakgrund
2011 var ett år präglat av demonstrationer, sammandrabbningar och stora förändringar i Nordafrika och Mellanöstern. Protesterna började i Tunisien men spred sig sen till andra länder i regionen, bland andra till Egypten, Algeriet, Libyen, Marocko och senare till Syrien, Jemen och Bahrain.
Bakgrunden till upproren var en önskan om att förändra styrelseskicket i landet. Det handlade främst om demokratisering, mänskliga rättigheter och bättre levnadsvillkor, och som regel med krav att den sittande regimen skulle avsäga sig makten. En viktig slogan under den arabiska våren var ”folket kommer att styra regimen”.
Orsakerna till upproren varierade från land till land, både på grund av olika historiska förutsättningar och skillnader i samhällsuppbyggnad och styrelseskick.
Sociala medier som vapen
I samtliga uppror var användningen av sociala medier som Facebook och Twitter viktig, bland annat för att samordna och sprida information om protesterna. Detta ledde till att myndigheterna stängde ner vissa webbplatser i ett försök att behålla kontrollen.
Demonstranternas användning av sociala medier ledde också till att internationella medier uppdaterades om händelserna, något som gav ökad internationell uppmärksamhet om upprorsmakarnas krav.
Innan mitten av 2012 hade många av upproren antingen krossats eller utvecklats till inbördeskrig. De fredliga reformerna i Tunisien är fortfarande det mest framgångsrika exemplet på den arabiska våren.
Namnet "Den arabiska våren"
Proteströrelserna i den arabiska världen under 2011 fick namnet ”den arabiska våren” först och främst i västerländska medier. Namnet har en hänvisning till tidigare uppror då också just ordet ”våren” har använts, exempelvis revolutionerna i Europa 1848 och den så kallade ”Pragvåren” i Tjeckoslovakien 1968.
Namnet ”den arabiska våren” har blivit kritiserat. En grund till det är att ordet arabisk exkluderar alla icke-arabiska folkgrupper, såsom berber och kurder, som också deltog i protesterna.
En annan grund till att namnet ”den arabiska våren” har blivit kritiserat är att ordet ”vår” får protesterna att verka vackra, när de snarare är våldsamma och blodiga. Kritiken handlar också om att ordet ”vår” en tidsbegränsning som inte visar att befrielsekampen mot diktaturerna ägde rum långt före våren 2011 och dessutom fortsatte under tiden efter våren 2011.
Trots denna kritik är det likväl intressant att analysera protesterna som bröt ut i regionen i början av 2011 och på den vägen försöka förstå vad fenomenet som kännetecknas med ”Den arabiska våren”.
Tunisien
Startskottet för den arabiska våren brukar sättas till den 17 december 2010, med en tragedi som inträffade i Tunisien. En ung grönsakshandlare, Mohammed Bouazizi, tände eld på sig själv och brann till döds i protest mot den styrande makten. Många tunisier kände igen sig i Bouazizis livssituation. Händelsen utlöste därför ett uppror som spred sig från småstaden Sidi Bouzid till flera andra delar av landet, inklusive huvudstaden Tunis. Hundratals människor miste sina liv i oroligheterna som följde demonstrationerna.
Upproret, som senare skulle bli kallat Jasminrevolutionen, hade sociala och ekonomiska orsaker. Utbred arbetslöshet (särskilt bland ungdomar), stigande matpriser och brist på respekt för de grundläggande mänskliga rättigheterna var några av dem. Upproren krävde demokratisering och att den sittande regimen skulle avgå. De tunisiska upproren organiserades till stor del med hjälp av sociala medier.
Presidenten prövas inför rätten
Presidenten i Tunisien, Zine el-Abadine Ben Ali, hade suttit vid makten sedan 1987. Opposition tilläts, men hans regim blev trots detta uppfattad som mer och mer auktoritär och korrupt.
Efter att först ha mött protesterna med att införa undantagstillstånd, något som ger staten mer makt, blev president Ben Ali och hans familj i januari 2011 tvungna att lämna Tunisien. De gick i exil i Saudiarabien. Den tidigare presidenten Ben Ali blev i juni 2011 ställd inför domstol (fastän han inte befann sig i landet) och dömdes till 35 års fängelse för stöld av statlig egendom.
Ny grundlag
Val av en grundlagsstiftande församling hölls i oktober 2011. Valet genomfördes fredligt och med ett valdeltagande på över 90%. Den nya folkvalda församlingen skulle inom ett år utarbeta och anta en ny grundlag som ett underlag för val av president och parlament.
I november 2011 valde den nya nationalförsamlingen människorättsaktivisten Moncef Marzouki som president i övergångsregeringen. I mars 2014 avvecklade Marzouki undantagstillståndet, som hade införts av Ben Ali 2011 för att kunna slå ned det tunisiska upproret.
Nationell dialog och Nobels fredspris
Tunisien klarade att ta sig igenom övergångsperioden utan att inbördeskrig bröt ut. Detta berodde till stor del på organiseringen av en bred, politisk dialog och offentlig debatt som sänts i nationell TV i nästan två år. Nyckeln var att inkludera representanter från både den gamla eliten och civilsamhället.
Den här fredliga utvecklingen har gjort att Tunisien framstår som det enda positiva exemplet på ett land där den arabiska våren lett till mer fred och demokrati. Att den tunisiska nationella dialogen var så viktig för landet ledde till att den så kallade Kvartetten, som bestod av olika organisationer i det tunisiska civilsamhället, tilldelades Nobels fredspris 2015.
Egypten
I Egypten tog upproret fart den 25 januari 2011 då tusentals demonstranter marscherade på Kairos gator i protest mot Hosni Mubaraks regim. Hosni Mubarak hade då suttit vid makten sedan 1981. Denna dag blev senare kallad Vredens dag. Demonstranterna marscherade till Tahrirtorget och slog läger.
Inspirerade av upproret i Tunisien organiserades gatudemonstrationer och protester i januari och februari. Som det mest folkrika arabiska landet drog upproret i Egypten till sig mycket uppmärksamhet, och inspirerade många andra folk som levde under förtryck från auktoritära regimer.
Regimens hårda reaktioner
De utlösande faktorerna till de egyptiska demonstrationerna var polisbrutalitet, undantagstillstånd i landet, misslyckad lagstiftning, arbetslöshet, en strävan för höjd minimilön i landet, bostadsbrist, korruption, brist på yttrandefrihet och dålig levnadsstandard. Det huvudsakliga målet för upproret var att störta Hosni Mubaraks regim.
Även om demonstrationerna började fredligt, uppstod våldsamma sammandrabbningar mellan säkerhetsstyrkor och demonstranter. Minst 846 människor dödades och 6000 skadades under upprorets 18 första dagar.
Presidenten flyr
En vecka efter Vredens dag samlades 250 000 demonstranter på Tahrirtorget. I likhet med Tunisiens president genomförde Mubarak flera förändringar för att tillfredsställa demonstranterna; han sparkade regeringen och lovade att han inte skulle ställa upp i nästa val. Detta räckte inte för att göra demonstranterna nöjda.
I februari 2011 tvingades Mubarak avgå och överlät makten till Egyptens militära styrkor. Mubarak gick i exil med sin familj. Militärledningen utnämnde en ny statsminister och tillsatte en kommitté som skulle förbereda demokratiska val.
Islamisterna vinner valet
År 2011-2012 genomfördes val till nationalförsamlingen och presidentval. Islamistiska partier fick majoritet i nationalförsamlingen där Freedom and Justice Party (FJP) blev största parti.
Partiet hade bildats av det Muslimska brödraskapet; en islamistisk politisk rörelse. Deras presidentkandidat, Muhammad Mursi, vann presidentvalet i juni 2012. Mursi blev då Egyptens första demokratiskt valda ledare i historien.
Ny grundlag, nya protester och ny president
Nationalförsamlingens förslag till ny grundlag blev godkänd i en folkomröstning i december 2012. Men förslaget möttes av stora protester från den liberala oppositionen, sekulära, kristna och kvinnogrupper som menade att grundlagsförslaget inte ger någon garanti för yttrandefrihet och kvinnors rättigheter.
Protesterna mot Mursi och Det muslimska brödraskapet ledde till nya protester i Egypten. Det nya upproret ledde till att egyptiska armén, med Abdel Fattah al-Sisi i spetsen genomförde en statskupp och avlägsnade Morsi och Det muslimska brödraskapet från makten den 3 juli 2013. Sisi valdes till president i Egypten 2014, men i ett val där varken Morsi eller hans parti (FJP) fick lov att delta.
Diktaturen fortsätter
I februari 2015 hävdade egyptiska organisationer och aktivister att situationen för mänskliga rättigheter i Egypten är värre under Sisi än den var under Mubarak. Sisi-regimen inskränker yttrandefriheten genom de så kallade anti-terrorlagarna, vilka bland annat kan bestraffa journalister med böter på upp till en halv miljon kronor om de ifrågasätter regeringens officiella uppgifter om väpnade konflikter. Den arabiska våren har lett till att en diktator byttes ut mot en annan.
Libyen
Efter folkliga uppror i grannländerna utbröt även protester i Libyen den 16 februari 2011. Upproret började i östra Libyen, med centrum i landets näst största stad Benghazi. Upproret var, likt grannländernas protester, ett uttryck för missnöjet mot den auktoritära regimen som leddes av Muammar Gaddafi, som hade styrt landet sedan 1969. Upproret och myndigheternas reaktion på det var från den första fasen präglat av våldsamma handlingar och utvecklades snabbt till ett inbördeskrig. Krig och konflikt har fortsatt efter Khadaffiregimens fall. Kriget har lett till kaos och laglöshet, inklusive ökningen av människohandel och islamistisk extremism.
Syrien
Det syriska upproret började med en protestmarsch runt omkring i Syrien 2011. Bland annat ställdes krav om frigörelsen av politiska fångar. Regimen slog brutalt ner protesterna.
Det brutala svaret på de relativt fredliga demonstrationerna fick motståndet att spridas till fler delar av landet. Assadregimen bestämde sig därefter för att släppa extrema jihadister ur fängelse. Jihadisterna släpptes fria för att hjälpa till att omforma det fredliga upproret till ett våldsamt uppror – ett slags uppror som är lättare att rättfärdiga brutal bekämpning av.
Inbördeskrig
Assad-regimen beskyllde demonstranterna för att vara islamistiska terrorister och kunde därigenom legitimera det kraftiga våldet som regimen använde mot dem. Assad hade därför i sitt intresse att ”bevisa” att så var fallet och bidra till att skapa en sådan verklighet. Detta vara huvudorsaken till att den arabiska våren utvecklades till ett brutalt inbördeskrig.
Framväxten av militanta islamister i samband med inbördeskriget i Syrien har haft stor påverkan på situationen i Irak och uppkomsten av terrororganisationen Den islamska staten (IS).
Jemen
27 januari 2011 samlades 16 000 demonstranter på gatorna i Jemens huvudstad Sanaa och krävde president Ali Abduhllah Salehs avgång. Saleh meddelade att han inte ville ställa upp i nästa val 2013 eller överföra makten till sin son, något som många fruktade. Trots detta fortsatte demonstrationerna och efter en månads protester öppnade säkerhetsstyrkorna eld mot demonstranterna i Sanaa. Över 40 personer dog. President Saleh deklarerade att Jemen var i undantagstillstånd.
Inbördeskrig
Saleh förlorade gradvis det stöd han från början haft. Efter ökad press, bland annat genom ett raketanfall mot presidentpalatset, gick Saleh med på ett avtal om att överlämna makten till sin ställföreträdare, Abdrabbuh Mansour Hadi, i november 2011. Lösningen landade inte bra hos Huthirebellerna i nord, som genomförde en statskupp i Jemen 2014-2015. Det här utlöste inbördeskriget i Jemen som FN har kallat för världens största humanitära kris.
Bahrain
Den 14 februari 2011 samlades folkmassor i den bahrainska huvudstaden Manama för att protestera mot korruption och arbetslöshet, och för att visa sitt missnöje över den regerande monarkin i Bahrain. Ett av huvudmålen med demonstrationerna var att uppnå större politisk frihet och inflytande för den shiamuslimska majoriteten, som var trött på att styras av den sunnimuslimska minoriteten.
Myndigheternas starka reaktioner
Demontranterna samlades vid Pearl Roundabout och den rondellen blev, precis som Tahrirtorget i Kairo, en symbolisk samlingspunkt för demonstranterna. Protesterna slogs ned och flera miste livet när regeringsstyrkorna öppnade eld mot demonstranterna vid Pearl Roundabout den 18 februari.
Saudiarabien slår ner demonstrationerna i Bahrain
Den 15 Mars 2011 deklarerade myndigheterna undantagstillstånd efter flera veckors demonstrationer. Samtidigt uppmanade regeringen militära styrkor från Saudiarabien att slå ner demonstrationerna.
Under undantagstillståndet, som varade till juni samma år, arresterades tusentals demonstranter, människorättsaktivister och journalister. Många blev ställda inför rätta inför nyinrättade militärdomstolar. Det har också rapporterats om att shiamuslimska arbetstagare och studenter har förlorat sina jobb som en följd av demonstrationerna. Demonstrationer som krävde att de som fängslats skulle bli frisläppta fortsatte under hösten 2011.
Protesterna i Bahrain fortsatte under 2012 och 2013 med våldsamma sammandrabbningar mellan demonstranter och myndigheter. Kampen om ökad frihet i Bahrain har lett till en förbättring av de mänskliga rättigheterna i allmänhet, och yttrandefriheten i synnerhet.
Andra länder
Libanon, Jordanien, Saudiarabien, Iran, Irak, Oman och Sudan har alla haft mindre proteströrelser som följt liknande protestmönster som ovan nämnda länder. Påverkade av utvecklingen i regionen har de krävt demokratiska reformer, respekt för de mänskliga rättigheterna samt förbättring av levnadsvillkoren.
Uppror i Algeriet och Marocko
Liknande demonstrationer som i Tunisien och Egypten ägde också rum i Algeriet och Marocko. Demonstrationerna började i januari 2011 och eskalerade i februari. De var inte lika omfattande som i grannländerna, delvis för att militären och polisen behöll sin lojalitet mot staten snarare än att gå med i upproret.
Förändringar i Algeriet
I Algeriet upphävdes undantagstillståndet, som hade varit i kraft sedan 1992. År 2016 infördes ändringar i grundlagen. De begränsade regler för presidentens tid vid makten till två mandatperioder, stärkte parlamentets makt och gav berberspråket officiell status. Den tidigare presidenten Abdelaziz Bouteflika förblev vid makten. Det bidrog till nya stora demonstrationer för regimförändring 2019, som ses som en fortsättning på den arabiska våren.
Förändringar i Marocko
I Marocko lovade myndigheterna att minska kungens makt. En folkomröstning hölls i Marocko i slutet av 2011, och de föreslagna ändringarna av konstitutionen antogs. Graden av frihet i Marocko är trots det bristfällig. Marocko har dåliga medborgerliga och politiska rättigheter, och pressfrihet. Marocko fortsätter också sin ockupation av Västsahara.
FN:s roll i konflikten
FN:s roll har varierat i de olika länderna. FN har haft ansvar för att skydda civilbefolkningen i de här länderna mot övergrepp från staten. Samtidigt måste fredliga medel prövas i första hand, och innan eventuella maktmedel används måste det finnas hopp om att det kan lyckas. Sådana värderingar, förutom egenintressen bland medlemsländerna, har präglat FN:s säkerhetsråds initiativförmåga.
Resultatet blev ett FN-mandat till ett militärt ingripande o Libyen, men inte ett FN-mandat för en intervention i inbördeskriget i Syrien. Båda ”lösningarna” ledde likväl till inbördeskrig och ett stort flyktingproblem.
Relaterade länder och konflikter
Läs våra landsprofiler för länder som är inblandade i den arabiska våren:
Läs våra konfliktprofiler för konflikter relaterade till den arabiska våren:
Tidslinje över konflikter i Västasien
Områden som vi idag känner till som Turkiet, Syrien och Irak var under en lång tid en del av en mycket större politisk, social och religiös ordning som kallades för det Osmanska (eller Ottomanska) riket. Det var ett sunni-muslimskt imperium där turkar dominerade araber, kurder och andra i drygt 600 år - från och med år 1299, till slutet av första världskriget. Detta ledde till att staten Turkiet bildades år 1924. Områden som vi idag känner till som Iran och Afghanistan ingick inte i det osmanska riket.
När första världskriget bröt ut det redan svaga osmanska riket, tog de europeiska makterna över mycket av makten i området. När européerna hade kommit överens om vart gränsen skulle gå i Mellanöstern, delades det kurdiska samhället upp i fyra olika länder: Turkiet, Syrien, Irak och Iran. Det här blev början på kurdernas kamp för självständighet.
Frankrike och Storbritannien tog kontrollen över flera viktiga områden i Mellanöstern. De drog gränser och delade upp områden mellan dem. Egypten hade redan varit under brittisk kontroll i årtionden.
Andra världskriget försvagade Frankrikes och Storbritanniens förmåga att bevara sina imperier. Flera av de nuvarande staterna i Mellanöstern etablerades och blev självständiga under denna period:
- Libanon, 1943
- Syrien, 1944
- Jordanien, 1946
- Israel, 1948
- Egypten, 1952
1951 blev Mohammad Mossadeq Irans första demokratiskt valda ledare. Sådan demokratisering hotade västerländska oljeintressen i Iran. Detta ledde till att Storbritannien och USA hjälpte till att avsätta Mossadeq och störta hans regering genom en statskupp 1953 för att sedan återföra makten till den västvänlige diktatorn Shah Pahlavi. Statskuppen påverkade iraniernas attityder till västvärlden, vilket bidrog till den islamiska revolutionen 1979.
1958 lyckades irakierna göra det som iranierna inte hade kunnat göra fem år tidigare, nämligen bli av med det brittisk-amerikanska stöttade kungariket som styrde deras land. Irak blev då en självständig stat. Irakierna inspirerades av revolutionen i Egypten 1952, där ideologin var arabisk nationalism och anti-imperialism. Irak var en del av Bagdadpakten, som tvingade Irak att stödja den brittiska invasionen av Egypten 1956, vilket skedde mot irakiernas vilja och som utlöste den irakiska revolutionen.
Med undantag för Turkiet, försökte länderna i Mellanöstern att behålla en neutral position under det kalla kriget (1947–1991). Men pressen från supermakterna var så stor att de var tvungna att välja sida. Relationerna kunde ändra sig över tiden. De länder som hade genomgått en revolution, vände sig ofta bort från västvärlden och över till Sovjetunionen.
Syrien blev oberoende från Frankrike år 1944, och år 1970 tog Hafez al-Assad (som sitter på stolen till höger) makten i Syrien genom en militärkupp genom det syriska partiet Ba’ath. Hans son Bashar al-Assad (i mitten till vänster) tog över ledningen år 2000 och är fortfarande president i Syrien (läs mer om Syrien här).
Det socialistiska arbetarpartiet PKK är en militär och politisk organisation för kurderna, främst i Turkiet. PKK har varit den ledande organisationen för kurdernas kamp mot turkisk övermakt. (Läs mer om kurdernas kamp här).
- Den Islamiska revolutionerna i Iran.
- Sovjet invaderar och ockuperar Afghanistan.
- Saddam Hussein blir president i Irak, vilket ledde till kriget mellan Irak och Iran året därpå.
Regimen för den iranska shahen störtades under den islamistiska revolutionen 1979. Den regeringen, ledd av den religiösa ledaren Ayatollah Khomeini, satte religionen i centrum för politiken. En ny diktatur uppstod, en som var oberoende av västerländsk dominans, men som samtidigt införde en form av islamistiskt styre i Iran (läs mer om Iran här).
Sovjetunionen invaderade Afghanistan i ett försök att rädda den kommunistiska diktaturen i landet. Motståndskämparna, kända som Mujahedin, fick ett stort internationellt stöd, bland annat från USA, Pakistan och Kina. Osama bin Laden var bland de arabiska utländska krigare som reste till Afghanistan för att föra ett så kallat heligt krig mot kommunisterna. Det här var början på grundandet av al-Qaida.
Året efter att Saddam Hussein blev president i Irak, gick de till attack mot Iran. Cirka 30 länder stöttade kriget, ofta med stöd för båda länderna samtidigt. De viktigaste bidragsgivarna var Sovjetunionen, USA, Frankrike och Kina. Mest stöd gick till Irak, inklusive komponenter för utveckling av massförstörelsevapen. Det amerikanska stödet för Irak under kriget förvärrade iraniernas syn på USA:s roll i Mellanöstern.
Under kriget mellan Irak och Iran attackerade irakiska styrkor också kurderna i norra Irak. Den militära kampanjen mot kurderna (och andra minoriteter i landet), kallad Anfal-kampanjen, varade i flera år och nådde sin topp år 1988. Flera stater i världen har erkänt övergreppen mot kurderna som folkmord. Mellan 50 000 och 100 000 människor dödades, delvis på grund av kemiska vapen.
Saudiarabien kände sig hotad av den irakiska expansionen när Irak invaderade Kuwait i augusti 1990. Osama bin Laden ville skydda Saudiarabien och de heliga städerna Mecka och Medina med sina ”heliga krigare”. Men Saudiarabien avvisade bin Ladens erbjudande och bjöd i stället in amerikanska styrkor. Detta påverkade bin Ladens politiska åsikter, vilket bidrog till att al-Qaida riktade sig mot USA. Gulfkriget, även kallat Kuwaitkriget, avslutades med en internationell koalition med USA och ett FN-mandat som drev de irakiska styrkorna tillbaka till Bagdad i början av 1991.
Efter Gulfkriget bestämde FN:s säkerhetsråd att införa ytterligare sanktioner mot Irak. USA och Storbritannien såg till att FN-sanktionerna bibehölls fram till 2003 och genomförde också bombningar i Irak under denna period. Sanktionerna drabbade civilbefolkningen hårt och blev starkt kritiserad av många länder. Unicef uppskattar att hundratusentals barn dog som ett resultat av dessa sanktioner.
Efter att den sovjetstödda regimen i Afghanistan kollapsade 1992, kastades Afghanistan in i ett inbördeskrig mellan konkurrerande krigsherrar. Den islamistiska gruppen Taliban kom segrande ut ur kriget och styrde Afghanistan från 1996–2001. Under den här perioden höll Osama bin Laden och al-Qaida till i landet. De etablerade sina egna träningsläger och betecknade sig som Talibans elitsoldater (läs mer om al-Qaida här).
Terrorattacken mot USA den 11 september 2001 blev startskottet för en mer aggressiv amerikansk utrikespolitik genom det så kallade ”kriget mot terror”. Terrornätverket al-Qaida skulle bekämpas, tillsammans med alla som stöttade dem. Talibanregimen i Afghanistan var den första på listan över al-Qaidas anhängare, vilket ledde till en amerikansk-brittisk invasion av landet i oktober 2001 (läs mer om kriget i Afghanistan här).
Irak blev nästa mål i ”kriget mot terror”. USA, med allierade, invaderade det oljerika landet utan FN:s godkännande. USA menade att Irak fortsatt hade massförstörelsevapen och samarbetar med al-Qaida, men detta har inte bevisats. Saddam Husseins regim föll som en konsekvens av den olagliga invasionen, men verklig fred fanns det aldrig i landet. (Läs mer om kriget i Irak här).
Våren 2011 bröt stora folkliga uppror ut i flera länder i Mellanöstern och Nordafrika. Proteströrelserna syftade till att ändra regeringssystemet i varje land, ofta med fokus på mänskliga rättigheter, och hade som främsta krav att den regerande diktatorn i de olika länderna skulle avgå. Motståndet mot diktaturerna inspirerade varandra, men utvecklades var för sig. I Syrien utvecklades ett icke-våldsamt uppror till ett brutalt inbördeskrig.
Syrien har en viktig strategisk betydelse för många länder. Därför har både Assad-regimen och oppositionen ett aktivt stöd från andra stater under inbördeskriget. Assad-regimen stöttas av Ryssland, Iran och Hizbollah i Libanon, medan oppositionen i sin tur stöttas av bland annat USA, Turkiet, Qatar och Saudiarabien. Inbördeskriget i Syrien bidrog till framväxten av IS.
Den islamiska staten (IS) är en islamistisk militant terroristgrupp som idag kontrollerar stora områden i Irak och Syrien. I juni 2014 deklarerade IS att de har etablerat en islamsk stat i de områden de hade tagit kontroll över. Det erkändes aldrig internationellt som en stat. IS försökte snarare besegras med militära medel. (Läs mer om IS här).