Introduktion
Kurdistan är namnet på ett stort landområde i Mellanöstern där många kurder bor. Området omfattar delar av Turkiet, Irak, Syrien och Iran. Kurderna har länge haft en konfliktfylld relation med myndigheterna i dessa länder och flera kurdiska grupper kämpar för självstyre. Kurderna har de senaste åren spelat en viktig roll i krigen i Syrien och Irak.
Den kurdiska befolkningen
Den samlade kurdiska befolkningen utgör troligen omkring 28 till 40 miljoner människor och är den största etniska gruppen i världen utan ett eget land. De flesta anser sig själva vara ett folk med ett gemensamt språk och kultur.
Kurdistan är ofta indelat i fyra områden. Den kurdiska delen av Turkiet kallas ofta för turkiska Kurdistan eller norra Kurdistan. På liknande sätt kallas de andra tre områdena irakiska Kurdistan (söder), Syriska Kurdistan (väst) och iranska Kurdistan (öst). Kurderna själva använder ofta sina egna namn för dessa fyra delar av Kurdistan: Bakur (norr), Bashur (söder), Rojava (väst) och Rojhelat (öst).
Nästan hälften av den kurdiska befolkningen bor i den turkiska delen (Bakur), som också är den största delen av området som utgör Kurdistan. Dessutom finns ca. 1,5 miljoner kurder i Västeuropa, varav hälften bor i Tyskland.
Konflikten mellan den kurdiska befolkningen och de fyra statliga myndigheter som kontrollerar de kurdiska områdena handlar om säkerhet, rättigheter och kontroll över landområdet. Många kurder har varit inblandade i kamp för självständighet sedan första världskriget.
Bakgrund
I slutet av 1800-talet kontrollerades Mellanöstern av det osmanska riket. Islam och den muslimska identiteten hade hjälpt till att hålla ihop det osmanska riket under ett gemensamt ledarskap. Många olika etniska grupper levde i det osmanska riket, och framväxten av nationalistiska idéer gjorde att andra gruppidentiteter blev dominerande. Nationalism, det vill säga tron att varje folkgrupp (nation) skulle ha sin egen stat, bidrog till imperiets fall.
En av de folkgrupper som krävde självständighet var kurderna, men upprättandet av ett självständigt Kurdistan skulle visa sig problematiskt.
De europeiska makterna, som tog kontroll över Mellanöstern efter det osmanska rikets kollaps efter första världskriget, kom överens om att dela upp Mellanöstern i flera länder. Delningsavtalet 1920 föreskrev att de områden där kurderna var i majoritet skulle utgöra en självständig kurdisk stat. Samtidigt skulle Grekland, Frankrike och Armenien dela upp stora områden i dagens Turkiet mellan sig.
Européernas planer hamnade i konflikt med turkiska nationalister som etablerade ett självständigt Turkiet 1923. Stora delar av det kurdiska området blev då underkastat Turkiet. Resten av det kurdiska området utgjorde en liten del av Iran och franskkontrollerade Syrien, och en stor del av den brittiskt uppbyggda staten Irak.
Den kurdiska befolkningen bodde då i fyra olika stater. Detta lade grunden för framtida konflikter mellan den kurdiska befolkningen och deras rebellgrupper å ena sidan och de fyra statliga myndigheterna å andra sidan.
Stormakterna USA, Storbritannien, Frankrike och Ryssland har stora intressen i Mellanöstern. Deras relation till kurderna har traditionellt balanserats med deras relation till de olika statliga regimerna i regionen.
Kurderna i Turkiet
När de turkiska nationalisterna etablerade den nya staten Turkiet i Ankara gjorde kurderna i östra Turkiet uppror. Under åren som följde möttes kurdernas kamp för ett självständigt Kurdistan av hårt förtryck. Bland annat har det kurdiska språket och utövandet av kulturen förbjudits i Turkiet.
Kurdiska arbetarpartiet (PKK) har länge bedrivit gerillakrig mot den turkiska staten. PKK bildades 1978 och kämpar för kurdernas befrielse från turkiskt förtryck. Fram till 1990-talet var målet för PKK att upprätta en självständig kurdisk stat. Senare har det uttalade målet varit ökad autonomi inom den turkiska staten.
Turkiets allierade, som EU och USA, har tagit med PKK på sina listor över terroristorganisationer. FN, och mäktiga länder som Kina och Ryssland, har inte listat PKK som en terroristorganisation. Turkiet presenterar kampen mot kurderna som en kamp mot terrorismen, i nivå med kampen mot Islamiska staten (IS).
Läs mer om Den Islamska Staten (IS) här.
Kurderna i Syrien
Kurderna är den största minoriteten i Syrien, och bor till största delen i gränsområdena i norr och nordost. De syriska kurderna har aktivt deltagit i inbördeskriget i Syrien som började 2012. På grund av inbördeskriget i landet har de syriska kurderna, med YPG-milisen i spetsen, tagit kontroll över stora landområden i norra Syrien. Det är i huvudsak tre regioner som tillsammans utgör den så kallade federationen för norra Syrien, även kallad Rojava. Områdena består även av andra etniska grupper: araber, assyrier, turkmener.
Både den syriska och den turkiska regimen har länge betraktat kurderna i Syrien som ett hot mot deras intressen, eftersom kurderna vill ha mer självständighet. Under de senaste decennierna har Turkiet genomfört flera militära operationer mot väpnade kurdiska grupper i norra Syrien och Irak.
Läs mer om kriget i Syrien här.
Turkiet attackerar kurder i Syrien och Irak
Under åren efter den arabiska våren 2011, som utlöste inbördeskriget i Syrien och uppkomsten av Islamiska staten (IS) i Syrien och Irak, har kurder varit djupt involverade i krigföringen i båda länderna. Turkiet var länge passivt i kampen mot IS, bland annat för att de har gemensamma fiender. Turkiet betraktar både Assad-regimen och kurdiska militanta grupper som ett hot.
Sommaren 2015 blev Turkiet en aktiv deltagare i den internationella koalitionen mot IS, som leddes av USA. Turkiet hade ändå en dold agenda med sitt stöd, vilket tog sig uttryck i att de turkiska bombräderna i första hand var riktade mot kurdiska mål, både i Turkiet, Irak och Syrien.
Turkiets krigföring mot kurderna har fortsatt även efter att kampen mot IS på många sätt var över. I november 2022 inledde Turkiet nya attacker mot väpnade kurdiska grupper i norra Syrien och Irak.
Kurderna i Irak
Under perioden 1980-88 var det ett krig mellan Irak och Iran. Under kriget försökte båda staterna alliera sig med kurderna som bodde i det motsatta landet, samtidigt som de attackerade sin egen kurdiska befolkning eftersom de var förknippade med fienden. Resultatet blev att kurdernas situation på båda sidor om gränsen blev värre.
Den irakiska regimen, med bland annat Saddam Hussein i spetsen, använde kemiska vapen mot kurderna på ett sätt som kan kallas ett folkmord. Det exakta antalet dödade är osäkert, men de kurdiska autonoma myndigheterna i Irak beräknar att omkring 182 000 civila kurder dödades.
Kurdiskt självstyre i Irak
Efter Iraks nederlag i Gulfkriget 1991 uppmuntrade USA kurderna att göra uppror mot Saddam Husseins regim. Så kallade säkra zoner upprättades för kurderna, genom vilka de irakiska myndigheterna vägrades flyga i luftrummet över norra Irak.
Flygförbudszonen i norra Irak ledde till att kurderna kunde upprätta sin egen kurdiska nationalförsamling 1992. Församlingen bestod av representanter från Kurdish Democratic Party (KDP) och Patriotic Union of Kurdistan (PUK). De två kurdiska grupperna låg länge i väpnad konflikt med varandra, men 1998 ingick de vapenvila och senare även ett samarbetsavtal.
Irakkriget 2003
2003 invaderades Irak av USA, Storbritannien och andra allierade. Syftet var bland annat att störta Saddam Husseins regim. Många irakiska kurder stödde invasionen och förändringarna skapade nya möjligheter för kurdisk autonomi.
Kurdisk autonomi skrevs in i den nya irakiska konstitutionen från 2005. Jalal Talabani utsågs samma år till Iraks president, och blev den första kurdiska statschefen i världen.
Sedan 2014 har kurderna ställts inför en ny fiende i Irak och Syrien, nämligen terrororganisationen Islamiska staten (IS). Kurdiska grupper har varit bland de främsta militära motståndarna till IS på plats, både i Syrien och Irak, och har fått stöd från USA.
2017 hölls en folkomröstning om kurdisk självständighet bland kurder i Irak, vilket myndigheterna i Irak och flera grannländer, särskilt Turkiet, var starkt kritiska till. Kurderna har självstyre i norra Irak, men har ingen egen oberoende och oberoende stat.
Kurderna i Iran
I Iran finns också en stor minoritet kurder. De bor främst i gränsområdena mot Irak och Turkiet, i nordvästra Iran. Kurderna utgör cirka 10 procent av den iranska befolkningen och har då och då levt under attack från den iranska staten. Kurdistan Democratic Party of Iran (PDKI) är det äldsta kurdiska partiet i Iran. Partiet har i flera decennier kämpat för kurdisk autonomi och har sedan revolutionen 1979 varit i konflikt med de islamistiska makthavarna i Iran. Många av medlemmarna i PDKI lever i exil i irakiska Kurdistan. Iran har vid många tillfällen attackerat dessa kurdiska områden i grannlandet. Det skedde så sent som hösten 2022. Bakgrunden var att den iranska regimen anklagade exilgrupperna för att ligga bakom de stora, regimkritiska demonstrationerna i Iran. Demonstrationerna bröt ut efter att kurden Mahsa Amini dog i den iranska moralpolisens förvar den 16 september. FN:s roll i konflikten FN har valt att hålla sig utanför konflikterna kopplade till en självständig kurdisk stat. Däremot har FN engagerat sig i förhållande till kurdernas rättigheter i Turkiet, och arbetar för att förbättra landets behandling av etniska minoriteter. FN har också arbetat för att säkerställa kurdernas säkerhet i norra Irak, bland annat genom att föreslå en flygförbudszon.
FN:s roll i konflikten
FN har valt att hålla sig utanför konflikterna kopplade till en självständig kurdisk stat. Däremot har FN engagerat sig i förhållande till kurdernas rättigheter i Turkiet, och arbetar för att förbättra landets behandling av etniska minoriteter. FN har också arbetat för att säkerställa kurdernas säkerhet i norra Irak, bland annat genom att föreslå en flygförbudszon.
Tidslinje över konflikter i Västasien
Områden som vi idag känner till som Turkiet, Syrien och Irak var under en lång tid en del av en mycket större politisk, social och religiös ordning som kallades för det Osmanska (eller Ottomanska) riket. Det var ett sunni-muslimskt imperium där turkar dominerade araber, kurder och andra i drygt 600 år - från och med år 1299, till slutet av första världskriget. Detta ledde till att staten Turkiet bildades år 1924. Områden som vi idag känner till som Iran och Afghanistan ingick inte i det osmanska riket.
När första världskriget bröt ut det redan svaga osmanska riket, tog de europeiska makterna över mycket av makten i området. När européerna hade kommit överens om vart gränsen skulle gå i Mellanöstern, delades det kurdiska samhället upp i fyra olika länder: Turkiet, Syrien, Irak och Iran. Det här blev början på kurdernas kamp för självständighet.
Frankrike och Storbritannien tog kontrollen över flera viktiga områden i Mellanöstern. De drog gränser och delade upp områden mellan dem. Egypten hade redan varit under brittisk kontroll i årtionden.
Andra världskriget försvagade Frankrikes och Storbritanniens förmåga att bevara sina imperier. Flera av de nuvarande staterna i Mellanöstern etablerades och blev självständiga under denna period:
- Libanon, 1943
- Syrien, 1944
- Jordanien, 1946
- Israel, 1948
- Egypten, 1952
1951 blev Mohammad Mossadeq Irans första demokratiskt valda ledare. Sådan demokratisering hotade västerländska oljeintressen i Iran. Detta ledde till att Storbritannien och USA hjälpte till att avsätta Mossadeq och störta hans regering genom en statskupp 1953 för att sedan återföra makten till den västvänlige diktatorn Shah Pahlavi. Statskuppen påverkade iraniernas attityder till västvärlden, vilket bidrog till den islamiska revolutionen 1979.
1958 lyckades irakierna göra det som iranierna inte hade kunnat göra fem år tidigare, nämligen bli av med det brittisk-amerikanska stöttade kungariket som styrde deras land. Irak blev då en självständig stat. Irakierna inspirerades av revolutionen i Egypten 1952, där ideologin var arabisk nationalism och anti-imperialism. Irak var en del av Bagdadpakten, som tvingade Irak att stödja den brittiska invasionen av Egypten 1956, vilket skedde mot irakiernas vilja och som utlöste den irakiska revolutionen.
Med undantag för Turkiet, försökte länderna i Mellanöstern att behålla en neutral position under det kalla kriget (1947–1991). Men pressen från supermakterna var så stor att de var tvungna att välja sida. Relationerna kunde ändra sig över tiden. De länder som hade genomgått en revolution, vände sig ofta bort från västvärlden och över till Sovjetunionen.
Syrien blev oberoende från Frankrike år 1944, och år 1970 tog Hafez al-Assad (som sitter på stolen till höger) makten i Syrien genom en militärkupp genom det syriska partiet Ba’ath. Hans son Bashar al-Assad (i mitten till vänster) tog över ledningen år 2000 och är fortfarande president i Syrien (läs mer om Syrien här).
Det socialistiska arbetarpartiet PKK är en militär och politisk organisation för kurderna, främst i Turkiet. PKK har varit den ledande organisationen för kurdernas kamp mot turkisk övermakt.
- Den Islamiska revolutionerna i Iran.
- Sovjet invaderar och ockuperar Afghanistan.
- Saddam Hussein blir president i Irak, vilket ledde till kriget mellan Irak och Iran året därpå.
Regimen för den iranska shahen störtades under den islamistiska revolutionen 1979. Den regeringen, ledd av den religiösa ledaren Ayatollah Khomeini, satte religionen i centrum för politiken. En ny diktatur uppstod, en som var oberoende av västerländsk dominans, men som samtidigt införde en form av islamistiskt styre i Iran (läs mer om Iran här).
Sovjetunionen invaderade Afghanistan i ett försök att rädda den kommunistiska diktaturen i landet. Motståndskämparna, kända som Mujahedin, fick ett stort internationellt stöd, bland annat från USA, Pakistan och Kina. Osama bin Laden var bland de arabiska utländska krigare som reste till Afghanistan för att föra ett så kallat heligt krig mot kommunisterna. Det här var början på grundandet av al-Qaida.
Året efter att Saddam Hussein blev president i Irak, gick de till attack mot Iran. Cirka 30 länder stöttade kriget, ofta med stöd för båda länderna samtidigt. De viktigaste bidragsgivarna var Sovjetunionen, USA, Frankrike och Kina. Mest stöd gick till Irak, inklusive komponenter för utveckling av massförstörelsevapen. Det amerikanska stödet för Irak under kriget förvärrade iraniernas syn på USA:s roll i Mellanöstern.
Under kriget mellan Irak och Iran attackerade irakiska styrkor också kurderna i norra Irak. Den militära kampanjen mot kurderna (och andra minoriteter i landet), kallad Anfal-kampanjen, varade i flera år och nådde sin topp år 1988. Flera stater i världen har erkänt övergreppen mot kurderna som folkmord. Mellan 50 000 och 100 000 människor dödades, delvis på grund av kemiska vapen.
Saudiarabien kände sig hotad av den irakiska expansionen när Irak invaderade Kuwait i augusti 1990. Osama bin Laden ville skydda Saudiarabien och de heliga städerna Mecka och Medina med sina ”heliga krigare”. Men Saudiarabien avvisade bin Ladens erbjudande och bjöd i stället in amerikanska styrkor. Detta påverkade bin Ladens politiska åsikter, vilket bidrog till att al-Qaida riktade sig mot USA. Gulfkriget, även kallat Kuwaitkriget, avslutades med en internationell koalition med USA och ett FN-mandat som drev de irakiska styrkorna tillbaka till Bagdad i början av 1991.
Efter Gulfkriget bestämde FN:s säkerhetsråd att införa ytterligare sanktioner mot Irak. USA och Storbritannien såg till att FN-sanktionerna bibehölls fram till 2003 och genomförde också bombningar i Irak under denna period. Sanktionerna drabbade civilbefolkningen hårt och blev starkt kritiserad av många länder. Unicef uppskattar att hundratusentals barn dog som ett resultat av dessa sanktioner.
Efter att den sovjetstödda regimen i Afghanistan kollapsade 1992, kastades Afghanistan in i ett inbördeskrig mellan konkurrerande krigsherrar. Den islamistiska gruppen Taliban kom segrande ut ur kriget och styrde Afghanistan från 1996–2001. Under den här perioden höll Osama bin Laden och al-Qaida till i landet. De etablerade sina egna träningsläger och betecknade sig som Talibans elitsoldater (läs mer om al-Qaida här).
Terrorattacken mot USA den 11 september 2001 blev startskottet för en mer aggressiv amerikansk utrikespolitik genom det så kallade ”kriget mot terror”. Terrornätverket al-Qaida skulle bekämpas, tillsammans med alla som stöttade dem. Talibanregimen i Afghanistan var den första på listan över al-Qaidas anhängare, vilket ledde till en amerikansk-brittisk invasion av landet i oktober 2001 (läs mer om kriget i Afghanistan här).
Irak blev nästa mål i ”kriget mot terror”. USA, med allierade, invaderade det oljerika landet utan FN:s godkännande. USA menade att Irak fortsatt hade massförstörelsevapen och samarbetar med al-Qaida, men detta har inte bevisats. Saddam Husseins regim föll som en konsekvens av den olagliga invasionen, men verklig fred fanns det aldrig i landet. (Läs mer om kriget i Irak här).
Våren 2011 bröt stora folkliga uppror ut i flera länder i Mellanöstern och Nordafrika. Proteströrelserna syftade till att ändra regeringssystemet i varje land, ofta med fokus på mänskliga rättigheter, och hade som främsta krav att den regerande diktatorn i de olika länderna skulle avgå. Motståndet mot diktaturerna inspirerade varandra, men utvecklades var för sig. I Syrien utvecklades ett icke-våldsamt uppror till ett brutalt inbördeskrig. (Läs mer om den arabiska våren här).
Syrien har en viktig strategisk betydelse för många länder. Därför har både Assad-regimen och oppositionen ett aktivt stöd från andra stater under inbördeskriget. Assad-regimen stöttas av Ryssland, Iran och Hizbollah i Libanon, medan oppositionen i sin tur stöttas av bland annat USA, Turkiet, Qatar och Saudiarabien. Inbördeskriget i Syrien bidrog till framväxten av IS.
Den islamiska staten (IS) är en islamistisk militant terroristgrupp som idag kontrollerar stora områden i Irak och Syrien. I juni 2014 deklarerade IS att de har etablerat en islamsk stat i de områden de hade tagit kontroll över. Det erkändes aldrig internationellt som en stat. IS försökte snarare besegras med militära medel. (Läs mer om IS här).