Introduktion
Rohingya är en etnisk minoritet i Myanmar (Burma). De är huvudsakligen muslimer och betraktas som illegala migranter av myndigheterna i Myanmar, som i huvudsak består av majoritetsbefolkningen Bama. Rohingyer och andra etniska grupper menar att de har levt i regionen i många hundra år. Detta har skapat en långvarig konflikt mellan rohingya och myndigheterna, och lett till brutal diskriminering, förtryck och våldsam fördrivning av rohingya i Myanmar.
Under månaderna efter den 25 augusti 2017 flydde över 720 000 rohingyer från Myanmar efter att militären drev dem på flykt från staten Rakhine. De flydde till grannlandet Bangladesh, där omkring 200 000 rohingyaflyktingar redan bodde.
FN har fastställt att de militära myndigheterna i Myanmar genomför etnisk rensning av rohingya, och att de därmed begår ett brott mot de mänskliga rättigheterna.
Om rohingyer
Det bor över 50 miljoner människor i Myanmar. Omkring två tredjedelar av befolkningen är etniska burmaner medan resterande består av en blandning av olika etniska minoriteter. Rohingya är ett exempel på en sådan etnisk minoritet, men erkänns inte som sådan. Konstitutionen erkänner 135 etniska minoriteter i Myanmar, men rohingya är inte en av dem.
Nästan 90 procent av befolkningen i Myanmar är buddhister och under de senaste åren har landet sett en växande form av buddhistisk-burmesisk nationalism som exkluderar etniska och religiösa minoriteter. Kristendom och islam är vanliga bland flera av de etniska minoriteterna, där rohingya i första hand är muslimska.
Enligt FN är rohingyer en av världens mest förföljda minoriteter. I Myanmar utsätts många rohingyer för tvångsarbete, vilket ofta leder till våldsam misshandel och sexuella övergrepp. Rohingyer faller även offer för slumpmässiga arresteringar och fängslingar, de nekas medborgarskap och får heller inte äga mark. Delstaten Rakhine har dubbelt så hög fattigdom som genomsnittet i Myanmar. Rohingyas extrema sårbarhet är ett resultat av regeringens politik som under flera decennier först mot dem.
Bakgrunden till konflikten
Myanmar har plågats av etniska konflikter sedan landet blev självständigt från det brittiska kolonialstyret 1948. Det officiella namnet var då Burma, men ändrades 1989 till Myanmar.
1937 började Storbritannien rekrytera etniska minoriteter som soldater till den burmesiska armén. Dessa var tänkta att bidra till att styra Burma under brittisk ledning och rekrytering var en strategi för att säkra kontrollen i landet genom att hålla majoritetsbefolkningen nere, som främst bestod av etniska burmeser.
Denna brittiska dela-upp-och-erövra-politik bidrog till uppkomsten av burmesisk nationalism som gynnade buddhismen och etniska burmeser. Detta skapade grunden för en långvarig konflikt mellan burmeserna och den etniska minoriteten i landet. När Japan ockuperade landet under andra världskriget allierade de sig med burmeserna i deras kamp mot britterna och de etniska minoriteterna. Detta ledde i sin tur till övergrepp mot civila på båda sidor, något som ytterligare förstärkte den etniska konflikten.
Burma blev självständigt från brittisk kontroll 1948, då blev det även viktigt att klargöra landgränsen mot Bangladesh. Gränsen har historiskt sett varit flytande då migranter från olika delar av Indien bosatte sig i Rakhine. Frågan om gränsen blev även svårare att hantera då vissa grupper var bosatta på båda sidor om gränsen.
År 1962 tog militären, genom en kupp, makten i Burma och har sedan dess spelat en dominerande roll i den politiska styrningen av landet. De har i allt högre grad använt en retorik och politik som betonar burmesisk-buddhistisk nationalism och är generellt kritiska mot etniska minoriteter, särskilt muslimer.
De militära myndigheterna har länge fört en diskriminerande, våldsam och förtryckande politik gentemot rohingya. De rättfärdigar sina metoder genom att påstå sig vara nationens beskyddare.
Den utlösande orsaken till fördrivningen av roghingyer
Den 25 augusti 2017 genomförde rohingya-motståndsgruppen, ARSA, samordnade attacker mot en militärbas i Rakhine och dödade tolv personer från regeringsstyrkorna. Attacken uppstod dels som en reaktion på det ökade tryck gentemot rohingyer i området, dels i spåren av myndigheternas brutala våld mot rohingyer 2012.
Attacken den 25 augusti 2017 utlöste samma dag ett brutalt och oerhört oproportionerligt svar från de militära myndigheterna. Regeringsstyrkor riktade in sig på rohingyabefolkningen som helhet och detta ledde till en människorättskatastrof där minst 10 000 människor dödades. Det var en massaker med tortyr och omfattande fall av våldtäkter.
En FN-rapport fastslog att militäroperationen var avsedd att terrorisera rohingya-befolkningen och läkare utan gränser har uppskattat att minst 6 700 rohingyer dödades under en månads tid.
Den militära operationen ledde till att över 720 000 rohingyer fick fly till grannlandet Bangladesh. FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter kallade den brutala militäroperationen för en etnisk rensning. En utredningsrapport från FN, 2018, drog även slutsatsen att Myanmars högsta generaler borde åtalas för folkmord och brott mot mänskligheten mot rohingyer och andra etniska minoriteter i delstaterna Rakhine, Kachin och Shan.
Underliggande orsaker och drivkrafter i konflikten
Myndigheterna har länge talat om Myanmar som en specifik burmesisk-buddhistisk nationalstat. Den gynnar den buddhistisk-burmesiska majoriteten och exkluderar landets etniska och religiösa minoriteter i allmänhet, och rohingyamuslimerna i synnerhet.
Myndigheterna i Myanmar betraktar rohingya som illegala invandrare från Bangladesh, trots att de har bott i Myanmar i flera generationer. De omtalas konsekvent som bengaler, och militären har talat om fördrivningen av rohingyer som en lösning på det "bengaliska problemet". Samtidigt försöker militären skriva om historien genom att använda falska bilder och osanna påståenden om att rohingyerna är aggressiva och våldsamma inkräktare från utlandet.
Propaganda från både militären och ultranationalistiska buddhister har bidragit till att många i Myanmar delar militärens syn på rohingyafolket och betraktar väpnade rohingyagrupper som ett hot mot majoritetsbefolkningen. Våldsamma rohingyagrupper, såsom ASRA, bidrar till att stärka och upprätthålla framställningen av hela den civila rohingyabefolkningen som ett hot, samtidigt som de rättfärdigar användandet av våld gentemot dessa grupper.
Andra konflikter i Myanmar
I Myanmar finns ett antal pågående konflikter. Ett exempel på dessa konflikter är de i delstaterna Kachin och Shan. Där utgörs konflikten av militären och andra etniska minoriteter i landet. Dessa konflikter drivs av olika former av missnöje i befolkningen och inkluderar rättigheter relaterade till markområden, utvecklingsprojekt och naturresurser. Inkomsten från narkotikahandel har bidragit till att finansiera flera av de väpnade grupperna.
De bakomliggande skälen handlar om minoriteternas krav på mer självstyre, i samband med deras missnöje och motstånd mot etnisk och religiös diskriminering. Minoriteterna är även upprörda över militärens attacker mot den civila befolkningen och andra kränkningar av mänskliga rättigheter som begåtts mot dem.
Aung San Suu Kyi och kampen för demokrati
Andra konflikter i Myanmar handlar mer om demokrati inom ett gemensamt Myanmar och är mindre relaterade till etnicitet och religion. Den viktigaste konflikten är mellan militären och de civila myndigheterna, där de sistnämnda domineras av det politiska partiet National League for democracy, (NLD). NLD grundades direkt efter studentupproret 1988 och leds av Aung San Suu Kyi, som fick Nobels fredspris 1991.
Bakgrunden till denna konflikt är militärens dominerande roll i politiken. Myanmar har både en civil och en militär ledning, där militären styr säkerhetspolitiska ärenden med viss förhållning till presidenten. Konstitutionen från 2008 ger militären rätt att utse två vicepresidenter och fyra ministerposter i regeringen, försvarsministern inkluderat. Konstitutionen ger också militären rätt att utse 25 procent av parlamentets representanter. Samtidigt krävs mer än 75 procent av rösterna i parlamentet för att ändra grundlagen. I praktiken ger detta militären vetorätt över grundlagsändringar.
Det är militären som är ansvarig för övergreppen mot rohingyerna och andra minoriteter. Aung San Suu Kyi och de civila myndigheterna har däremot kritiserats av FN och andra för att inte ha använt sin makt, om än begränsad, till att försöka stoppa eller förhindra militärens maktmissbruk mot civila. En utredningsrapport från FN 2018 hävdar att de civila myndigheterna har bidragit till militärens brott, bland annat genom att; förneka att övergreppen ägde rum, tillåta förstöring av bevis och hindra internationella utredningar i Myanmar.
2021: Militärkupp och ökad risk för inbördeskrig
I slutet av januari 2021 skärpte militären ytterligare sitt grepp om makten. Armén arresterade regeringen och förklarade landet i undantagstillstånd, under en period på ett år. Arméns fullständiga maktövertagande inträffade samma dag som det nyvalda parlamentet skulle sammanträda, efter att Aung San Suu Kyis parti, NLD, vann valet i november 2020. Det valet var landets andra demokratiska val.
Militärkuppen var ett tydligt bakslag för demokratin i Myanmar. Kuppen utlöste stora folkprotester i städerna, vilket i sin tur ledde till våldsamma reaktioner från militären. Samtidigt har kuppen mobiliserat flera av Myanmars väpnade minoritetsgrupper i gränsområdena, bland annat i Rakhine där rohingyerna hör hemma.
Militärens maktmissbruk har resulterat i en ny allians mellan den majoritetsdominerade demokratirörelsen och de väpnade minoritetsgrupperna. Dessa har under en lång tid haft militären som gemensam fiende men på grund av otillräckliga gemensamma intressen har inte samarbetet fungerat. Majoritetsbefolkningen har inte kompromissat tillräcklig med minoritetsgruppernas krav eller behov. Detta förändrades i kölvattnet av militärkuppen 2021. En sådan allians samlar och stärker motståndet mot diktaturen, men kan också utlösa ett fullt inbördeskrig.
FN:s roll i konflikten
På grund av oro över myndigheternas behandling av minoriteterna i Myanmar beslutade FN:s råd för mänskliga rättigheter att genomföra en oberoende utredning om förhållandena i landet. Detta resulterade i en utredningsrapport 2018 som avslöjade regeringsstyrkornas grova övergrepp mot rohingya. I utredningsrapporten anklagades myndigheterna för folkmord och FN:s säkerhetsråd uppmanades att ta vidare ärendet till internationella brottmålsdomstolen (ICC). ICC har påbörjat arbetet med att samla in nödvändigt bevis för att kunna åtala de ansvariga. Samtidigt står Myanmar inför rätta i Internationella domstolen (ICJ) för brott mot folkmordskonventionen.
En utredningsrapport från FN 2019 drog slutsatsen att de bakomliggande orsakerna till våldet mot rohingya fortfarande existerar. Rapporten hävdade även att de 600 000 rohingya som fortfarande lever i Myanmar löpte ännu större risk att bli offer för folkmord än tidigare.
FN:s råd för mänskliga rättigheter bad FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter (OHCHR) om en omfattande rapport gällande den allmänna människorättssituationen i Myanmar i mars 2021. Ett år senare, i mars 2022, presenterades denna rapport för rådet. Rapporten fann både allvarliga kränkningar av de mänskliga rättigheterna och rimliga skäl till att tro att armén utför "utbredda och systematiska attacker mot civila". Resultaten av rapporten tyder på att krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten sannolikt har begåtts.
Flyktingarnas rättigheter
I linje med mänskliga rättigheter och FN:s flyktingkonvention har de rohingyer som flytt från Myanmar i princip rätt att återvända. I november 2017 ingick Bangladesh och Myanmar ett avtal om återvändande av rohingya-flyktingarna, men FN:s kontor för humanitär hjälp (OCHA) hävdar att förutsättningarna inte är lämpliga för detta i dagsläget.
Omkring 18 000 rohingyer har flytt till Indien och några har skickats tillbaka till Myanmar. UNHCR, FN:s organisation för flyktingar har uttryckt stark oro över säkerheten för de tillbakaskickade rohingyerna och menar att de inte har fått sina asylansökningar ordentligt bedömda.