Djibouti

Geografi

Djibouti är ett av Afrikas minsta länder. Nästan 90 % av landet består av ökenlandskap med saltsjöar och vulkaniska kullar och berg där nomadiska boskapsskötare lever. Den salta Assalsjön, som ligger 150 meter under havsnivån, är den lägsta punkten på den afrikanska kontinenten och den näst lägsta i världen.

Klimatet är torrt, ökenklimat, och området runt sjön är en av jordens varmaste platser med temperaturer på över 50 °C. Huvudstaden har en årlig medeltemperatur på 30 °C. Endast de norra fjällområdena har någon betydande vegetation. Två tredjedelar av befolkningen bor i huvudstaden och resten bor på den relativt bördiga kustremsan längs Tadjourabukten. 

Djibouti lider av svår torka och nästan ingen bördig jord. Den årliga nederbörden är cirka 125 millimeter vid kusten och 500 millimeter i bergen. Eventuellt regn faller i november och varar då oftast i högst 20 dagar. Salthalten i vattenkällorna ökar vilket leder till vattenbrist för befolkningen. Dessutom är föroreningar av dricksvattenkällor ett stort problem. Skogarna hotas av växande jordbruksområden vilket har lett till att flera djurarter blivit utrotningshotade. Myndigheterna har förbjudit jakt men förbudet respekteras inte.

Historia

Under forntiden var området där Djibouti idag ligger nästan inte befolkat alls då det fanns så få bördiga områden. Folkgrupperna som dominerar i landet, afarerna från Arabiska halvön och issa från Somalia, invandrade från 200-talet f.kr och framåt. Båda folkgrupperna var nomader. På 800-talet kom muslimska missionärer till området och under 700 år kontrollerade araberna handeln i regionen. Under senare hälften av 1800-talet övertog Frankrike successivt kontrollen över dagens Djibouti och 1884 blev landet ett franskt protektorat.

Efter andra världskriget ändrade Djibouti status till franskt utomeuropeiskt territorium och fick därmed större självstyre. Samtidigt blev motsättningarna mellan folkgrupperna allt tydligare, särskilt eftersom issa krävde full självständighet. 1977 blev Djibouti självständigt efter en folkomröstning och republiken Djibouti föddes. Det issadominerade partiet People's Progress Movement (RPP) vann landets första val och Hassan Gouled Aptidon blev president. På 1980-talet förbjöds all politisk opposition, och spänningarna mellan de etniska grupperna ökade.

1991 startade Front for the Restoration of Unity and Democracy (FRUD), som bestod av tre militanta afargrupper, ett uppror som utvecklades till inbördeskrig. Året därpå efterlyste president Aptidon militär hjälp från Frankrike. Under påtryckningar från inbördeskriget och Frankrike inledde presidenten en demokratiseringsprocess. Först år 2000 slöts ett slutgiltigt fredsavtal.

I parlamentsvalet 1997 tog en koalition mellan RPP och FRUD alla 65 platser. I valet 2003 vann koalitionen alla mandat igen. Oppositionen samlades i Union pour une alternance démocratique (UAD). För första gången i landets historia valdes även kvinnliga riksdagsledamöter.

Aptidon, president sedan självständigheten, avgick 1999. Hans släkting och nära medarbetare Ismail Omar Guelleh (RPP/FRUD) blev ny president efter valet samma år och är Djiboutis nuvarande president.

Samhälle och politik

Djibouti är en enhetsstat och formellt en demokratisk republik efter fransk modell. Presidenten väljs i allmänna val för sex år. Presidenten har den verkställande makten och utser en premiärminister som ska leda regeringens arbete. Presidenten och premiärministern utser tillsammans resten av regeringen, som är ansvarig inför presidenten. Nationalförsamlingen har den lagstiftande makten.

Både under och efter inbördeskriget genomfördes flera demokratiska reformer. Ett flerpartisystem infördes 1992 och 1997 gick FRUD in i nationalförsamlingen och fick därmed en plats i regeringen. 2003 fick alla partier som önskade ställa upp i val och 2013 ändrades valsystemet så att det blev lättare för mindre partier att komma in i riksförsamlingen.

Idag har Djibouti formellt ett flerpartisystem, men politiken domineras helt av det styrande partiet RPP. Oppositionen har alltid haft svårt att få inflytande, vilket delvis beror på valsystemet med majoritetsröstning i enmansvalkretsar som ger en fördel för det största partiet. Delvis beror det också på att staten förföljer oppositionen och att regeringen kontrollerar de statligt ägda medierna. Regeringen anklagas regelbundet för kränkning av mänskliga rättigheter och valfusk.

Djibouti är bland annat medlem i FN och Världshälsoorganisationen (WHO), Arabförbundet, Afrikanska unionen (AU) och Cotonouavtalet.

Ekonomi och handel

Hamnen i huvudstaden Djibouti är mycket viktig för godstransporter till och från Röda havet. Sedan år 1981 har det varit en frihamn, vilket innebär att området ligger utanför landets tullgräns. För Etiopien är detta den viktigaste hamnen för utrikeshandel. På motsvarande sätt är Djibouti helt beroende av att Etiopien använder hamnen dåöver 90 % av varorna som passerar hamnen är på väg till eller från Etiopien. Även andra afrikanska länder använder hamnen som en mellanstation för utrikeshandel.

Trots att Djiboutis ekonomi har stärkts är landet fortsatt fattigt och beroende av utländskt bistånd. Frankrike är den största bidragsgivaren, men USA ger allt mer. Stora delar av landets inkomster kommer i form av betalningar för upprätthållande av utländska militärbaser i landet. Från 2017 inkluderar detta Frankrike, USA och Kina.

Eftersom Djibouti i stort sett består av öken är jordbruksmöjligheterna begränsade. Landet importerar därför 80 % av alla livsmedel, främst från Etiopien. Andra viktiga importvaror är petroleumprodukter, kemikalier, transportutrustning och kläder. Eftersom området är vulkaniskt görs försök att utnyttja den underjordiska värmen för att skapa energi. Förhoppningen är att landet ska bli självförsörjande på energi och sedan kunna vidareexportera, men arbetet går långsamt. Idag består Djiboutis export av boskap, läder, metallskrot och salt.