Elfenbenskusten

Senast uppdaterat: 21.09.2023

Elfenbenskusten var länge ett av de mest stabila och framgångsrika länderna i Afrika, med en ekonomi baserad på kakao och kaffe, även om landet aldrig fullt ut blivit en demokrati. Landet präglas av interna konflikter.

Flagga

Innehåll

Nyckeltal och fakta

Huvudstad:	Yamoussoukro
Etniska grupper:	Akan 28,9%, Voltaique eller Gur 16,1%, Nordliga Mander 14,5%, Kru 8,5%, Sydliga Mander 6,9%, ospecificerad 0,9%, icke-Ivoirian 24,2% (2014 uppskattning)
Språk:	Franska (officiellt), mer än 60 lokala dialekter
Religion:	Muslimer 42,9%, katoliker 17,2%, evangeliska 11,8%, metodister 1,7%, andra kristna 3,2%, animister 3,6%, annan religion 0,5%, ingen 19,1% (2014)
Befolkningsantal:	27,742,301 (2022)
Statsskick:	Republik
Area:	322 463 kvadratkilometer
Valuta:	CFA-franc (BCEAO)
Bruttonationalinkomst per invånare:	6 538 PPP$
Nationaldag:	7 augusti

Geografi

Elfenbenskusten är ungefär lika stor som Norge till ytan och ligger i Guineabukten i Västra Afrika. Kusten i söder består av klippor, långa sandbankar och grunda laguner. Annars är landskapet platt. Landet har flera floder som rinner från norr till söder, vilket gör jorden bördig, särskilt i öster. De fyra största floderna är Grenseelva Cavally, Sassandra, Bandama och Comoé.

Elfenbenskusten kännetecknas av ett tropiskt savannklimat, med hög värme och luftfuktighet. Landet har mycket nederbörd, särskilt i söder och väster. Den årliga medeltemperaturen ligger runt 27 °C, men delar av året kan temperaturen nå upp till runt 40 °C. Klimatet har blivit varmare och nederbörden mer oförutsägbar de senaste decennierna.

De inre delarna av landet var tidigare ett bälte av regnskog men på grund av att Elfenbenskusten länge varit en stor exportör av tropiskt timmer har avskogningen varit omfattande. Med undantag för några nationalparker har landet lite orörd regnskog kvar. I slutet av 1980-talet påbörjades skogsplantering och skydd, men fortfarande har avverkningen fortsatt i norra delen av landet, utanför myndigheternas kontroll. Överdriven jakt, skogsbruk, plantager, jordbruk och avverkning av träd för bränsle har lett till en minskning av den naturliga biologiska mångfalden.

Historia

Arkeologiska fynd tyder på att Elfenbenskusten har varit bebodd sedan 10 000 f.Kr. Dagens befolkning härstammar från invandringen från kungariket Ghana omkring år 1200. Invandring från norr ledde ungefär samtidigt till att islam fick fäste i de norra områdena. I söder etablerades flera stater, varav de viktigaste var Agni- och Abrong-rikena. Elfenbenskusten blev en koloni under Frankrike 1893 men motståndet mot kolonialherrarna var starkt. Först 1917 lyckades fransmännen få hela området under sin kontroll, och de styrde landet tills det blev självständigt den 7 augusti 1960.

Efter befrielsen upplevde landet ekonomiskt välstånd och de kommande trettio åren var Elfenbenskusten att av Afrikas rikaste länder, främst tack vare kakaoexporten. Det ekonomiska välståndet försvann av olika anledningar under 1980- och 90-talen, vilket bidrog till starka motsättningar mellan olika etniska grupper. Félix Houphouët-Boigny ledde landet från självständigheten fram till sin död 1993. I den politiska maktkamp som följde drog flera politiker fördel av nationalistiska strömningar för att öka sin popularitet. Detta ökade de etniska och religiösa motsättningarna.

2002 bröt ett inbördeskrig ut och landet delades i två. I söder styrde presidenten, medan den norra delen kontrollerades av rebeller. Flera tusen människor dödades, och hundratusentals drevs på flykt, innan ett fredsavtal undertecknades 2007. Nya oroligheter bröt ut kring presidentvalet 2010, då den sittande presidenten Gbagbo vägrade att avgå. 2011 tvingades han från makten och ställdes inför Internationella brottmålsdomstolen (ICC) för grova kränkningar av mänskliga rättigheter.

Ekologiskt fotavtryck

0,8

jordklot i Elfenbenskusten

Om alla människor på jorden skulle ha samma konsumtion som en genomsnittlig invånare i Elfenbenskusten skulle vi behöva 0,8 jordklot.

Se statistik över ekologiskt fotavtryck för alla länder

Samhälle och politik

Elfenbenskusten är en enhetlig presidentrepublik. Presidenten är landets statschef, och väljs i allmänna val var femte år med möjlighet att bli omvald en gång. Presidenten utser regeringen och premiärministern, som är ansvarig inför presidenten. Den lagstiftande makten ligger hos nationalförsamlingen. Efter oroligheterna 2010–11 har regeringen fokuserat på att återuppbygga ekonomin.

Elfenbenskusten har problem med korruption inom rättsväsendet och politiken, människohandel och hög brottslighet i städerna. Stor tillgång till vapen förvärrar situationen. Båda sidor i inbördeskriget gjorde sig skyldiga till grova kränkningar av mänskliga rättigheter, såsom avrättningar, tortyr, våldtäkter och rekrytering av barnsoldater – som ofta levde som gatubarn. Landet har fått kritik för att hanteringen och gottgörelsen av kränkningarna av de mänskliga rättigheterna har gått för långsamt.

Elfenbenskusten blev medlem i FN 1960. FN var på plats i landet mellan 2003 och 2017 med fredsoperationer och fredsförhandlingar under inbördeskriget, och hjälpte till med återuppbyggnad efter kriget. Även i efterdyningarna av valet och efterföljande oroligheter i oktober 2020 erbjöd sig FN att bidra med stöd till dialog och fredsförhandlingar.

Mänsklig utveckling

146 / 169

Human Develompent Index för Elfenbenskusten

Elfenbenskusten är nummer 146 av 169 länder på Human Development Index över mänsklig utveckling.

Se HDI-statistik för alla länder

Ekonomi och handel

Elfenbenskusten är ett av de mest ekonomiskt utvecklade länderna i Afrika. Den viktigaste industrin är jordbruket och landet är världens största exportör av kakaobönor. Efter 2000-talet började landet exportera gas- och olja, också en del guld och diamanter exporterades. Elfenbenskusten har en välutvecklad industri som främst förädlar landets råvaror. Landet är med andra ord rik på naturresurser och har stor potential att utveckla sin ekonomi.

I cirka trettio år efter befrielsen 1960 var Elfenbenskusten ett av Afrikas rikaste länder, men bland annat inbördeskriget stoppade den ekonomiska tillväxten och försvagade landets position som regionalt handelscentrum. Från 2012 har ekonomin börjat växa igen, och invånarnas inkomster är relativt höga jämfört med andra länder i regionen.

Trots att ekonomin växer lever många människor i djup fattigdom i landet, och det finns stora regionala skillnader. Arbetslösheten är hög och i slummen i städerna och i norra delarna av landet lider många av undernäring. Utbredd smuggling gör att regeringen förlorar viktiga inkomster. Elfenbenskusten brottas med en stor utlandsskuld trots att delar av skulden har skrivits av.