Introduktion
Konflikten i Colombia står främst mellan den colombianska staten och den vänsterinriktade gerillagruppen FARC. Efter över 50 år av inbördeskrig enades FARC och regeringen om ett fredsavtal. Utmaningen framöver handlar om att följa avtalet, som innebär att avväpna och integrera FARC-soldaterna i samhället. Brist på folkligt och politiskt stöd för den uppnådda överenskommelsen kan äventyra fredsprocessen. En annan utmaning är att sluta fred med den andra stora gerillagruppen i landet, ELN.
Bakgrund
Mellan åren 1948 och 1958 pågick krig i Colombia och med över 300 000 dödsoffer. Perioden kallas ofta för ”La Violencia” (”Våldet”). La Violencia var främst ett krig mellan landets konservativa och liberala elit, men även lokalbefolkningen drabbades hårt. På landsbygden organiserade sig bönderna i egna militära styrkor för att skydda sig. De stöttades av kommunistpartiet som fick allt starkare fotfäste på den colombianska landsbygden.
”La Violencia” slutade 1958 med en förlikning mellan de konservativa och liberala där de enades om att dela på positionerna inom statsapparaten och styra landet gemensamt. Samtidigt förbjöd de all opposition och skapade på så sätt en gemensam front mot landets radikala krafter, och höll kommunisterna och bönderna borta från makten. Systemet för maktfördelningen infördes 1958.
Gerillagrupper och paramilitära grupper
De mest framträdande och viktigaste gerillagrupperna var Colombias revolutionära väpnade styrkor, den så kallade Folkets Armé (FARC) och Nationella Frihetsarmén (ELN). De kämpade för regimskifte och ett mer demokratiskt styre. Inbördeskriget mellan regeringsarmén och gerillan startade 1964 och har därefter fortgått. Kriget har kostat över 200 000 människoliv och miljoner människor har förlorat sina hem.
Utöver regeringsarmén och gerillan etablerades olika paramilitära grupperingar i Colombia på 1980-talet. En paramilitär grupp är en inofficiell styrka som är strukturerad på ett sätt som liknar den officiella militärstyrkan men likväl inte är den del av den. De olika paramilitära grupperna upprättades av markägare och drogkarteller för att bekämpa gerillan och vänstersidan generellt. 1997 slog de sig samman i en styrka som de kallade De Förenade Självförsvarsstyrkorna (AUC).
Åren efter maktfördelningen växte starka, radikala vänsterorienterade krafter fram i stora dela av Latinamerika. Delvis inspirerade av den socialistiska revolutionen på Kuba 1959. I Colombia bildades snabbt flera militariserade vänsterorienterade grupper, några med rötter på landsbygden och andra i radikala studentmiljöer. De kallades gerillan eftersom de drev krigföring mot statsmakten.
AUC var en förening av högerorienterade styrkor med stöd av regeringsarmén och delar av den politiska ledningen. De ansåg sig vara beskyddare av staten och systemet. AUC har stått för de mest omfattande övergreppen i Colombia. Men också armén och gerillan ligger bakom många allvarliga övergrepp och brott mot mänskliga rättigheter .
AUC la ner sina vapen 2003 och lät sig avväpnas med löfte om lägre straff för de som hittas skyldiga till övergrepp. Likväl har många av gruppens anhängare fortsatt sin verksamhet i rena kriminella grupper, som idag representerar det största säkerhetshotet i landet, enligt myndigheterna. Dessa grupper har nära koppling till produktion av och handel med narkotika.
USA och narkotikahandelns roll
Utöver den våldsamma rivaliteten mellan vänster- och högerkrafter i colombiansk politik har landet haft allvarliga problem med narkotikaproduktion och handel. Dessa problemområden hänger tätt samman eftersom en stor del av pengarna från narkotikahandeln har gått till att finansiera både gerillagrupperna och de paramilitära grupperna. När narkotikahandeln blev ett tema i valkampanjen år 1990, mördades tre presidentkandidater innan valet genomfördes. USA har engagerat sig starkt i colombiansk politik, med stort fokus på narkotikaproblematiken.
USA har länge varit inblandat i konflikten i Colombia. USA har försökt att legitimera sin Colombia-politik med att Colombia är en av huvudleverantörerna av olagliga droger, cannabis och kokain, till USA. Det amerikanska intresset i Colombia fick en ytterligare dimension efter al-Qaidas terrorangrepp mot USA den 11 september 2001. USA satte då upp både FARC och ELN på sin lista över terrororganisationer och definierade kampen mot dessa organisationer som en del av det globala ”kriget mot terror”. USA:s plan var att dels bekämpa gerillan militärt, dels att förstöra narkotikaplantagen med hjälp av spraymedel.
USA:s engagemang i den colombianska konflikten har dock mött stark internationell kritik. Bland annat har det spraymedel som använts mot drogproduktionen även ödelagt annat växtliv. Detta har lett till att det som redan fattiga bönder försörjer sig på har förstörts. Dessutom beskylls USA för att ha en dold agenda, att insatserna handlar mer om tillgång till olja än kampen mot narkotika. I Amazonas-området i Colombia, som gerillan kontrolleras, antas det nämligen finnas stora oljeresurser.
Kampen mot gerillagrupperna
År 2002 tog Álvaro Uribe Vélez över makten i Colombia. Han förde en hård politik mot FARC och ELN och var vänligt inställd till USA:s engagemang i Colombia. Fredsavtalet han fick på plats med AUC år 2003 imponerade dock inte på landets vänster som såg AUC och regeringen som två sidor av samma sak.
I kölvattnet efter fredsavtalet från år 2003 övervägdes ett förslag i parlamentet om amnesti mot avväpning av de paramilitära grupperna. Förslaget mötte dock omfattande kritik, eftersom detta skulle omöjliggöra straff för de paramilitära soldaterna som hade begått allvarliga övergrepp mot den colombianska civilbefolkningen.
Jakten på gerillagrupper ledde de colombianska militära interventionerna över gränsen till grannländerna Ecuador och Venezuela. Det medförde en diplomatisk kris för Colombias relation med länderna. Relationerna förbättrades efter att Juan Manuel Santos blev president 2010.
Fredsförhandlingar
Strax efter valet år 2010 svarade Santos på ett initiativ från FARC om att påbörja förhandlingar om ett fredsavtal om att FARC måste frige sin gisslan. Samma år mördades FARC:s militära ledare Mono Jojoy. Trots (eller kanske på grund av) detta släppte FARC många i gisslan i februari 2011 och beskrev detta som en fredshandling.
Fredssamtalet mellan FARC och regeringen började i Norge och fortsatte på Kuba. Viktiga teman i fredsförhandlingarna var markfördelning, hur kriget i praktiken ska ta slut, FARC:s framtida politiska deltagande, landsbygdsutveckling och hur landet ska få bukt med narkotikaproduktionen.
Fredsprocessen
Fredsförhandlingarna har dragit ut på tiden och tidvis stött på flera bakslag.
- Den 23 september 2015 enades regeringen och FARC om några av de sista frågorna som måste lösas innan ett slutligt fredsavtal kunde undertecknas. Bland dessa var hur den långa konfliktens offer ska bli kompenserade och hur de som bevisats skyldiga för brott mot de mänskliga rättigheterna ska bli bestraffade eller slippa bestraffning. Senare kom de också överens om hur offrens rättigheter ska kunna garanteras.
- I januari 2016 kom de överens om att be FN:s säkerhetsråd att etablera en politisk FN-styrka i landet för att se till att vapenvilan respekteras. Detta önskemål välkomnades av FN:s före detta generalsekreterare Ban Ki-moon.
- Den 24 juni 2016 skrev parterna under ett avtal om att krigshandlingarna skulle upphöra.
- Den 25 augusti 2016 undertecknades fredsavtalet som helhet. Avtalet ålägger FARC att lämna från sig vapnen.
- Den 2 oktober 2016 röstade en knapp majoritet av colombianerna ”nej” till fredsavtalet i en folkomröstning. Både FARC och regeringen sa att de skulle fortsätta arbetet för varaktig fred.
- Den 7 oktober 2016 tilldelades president Santos Nobels fredspris för att ta initiativet till förhandlingarna som ledde till fredsavtalet.
- Den 17 juni 2018 vann högerpolitikern Ivan Duque presidentvalet i Colombia. Han ville omförhandla fredsavtalet från 2016. Han tillträdde som president den 7 augusti 2018, och sedan dess har målen i fredsavtalet inte följts upp som planerat.
- 25 september 2019 talar president Duque till FN:s generalförsamling och lovar att fortsätta fredsprocessen.
Fredsförhandlingar med ELN
En av utmaningarna framöver som återstår är att inkludera Den nationella befrielsearmén (ELN) i en fredlig lösning som består, då ELN:s närvaro i tidigare FARC-kontrollerade områden har ökat de senaste åren. ELN har inte varit intresserad av att delta i någon fredsprocess på länge, men är nu i fredsförhandlingar med myndigheterna.
Fred är en viktig förutsättning för att förbättra levnadsvillkoren för det colombianska folket. Colombia är idag ett av de länder i världen som har flest interna flyktingar. Runt 6 av landets 48 miljoner invånare är på flykt i sitt eget land.
FN:s roll i konflikten
FN:s säkerhetsråd har valt att inte ingripa militärt i Colombia utan att det varit en del av en lösning som regeringen och FARC-gerillan förhandlat fram. Colombia har även mottagit begränsat ekonomiskt stöd från FN. Huvudorsaken till detta är att landet trots alla oroligheter är förhållandevis rikt, och det därför är mer naturligt att arbeta med fred och beskydd än med direkt ekonomiskt bistånd.
FN:s säkerhetsråd har upprättat en politisk operation i Colombia i januari 2016 som ett resultat av fredsavtalet mellan den colombianska regeringen och FARC. Operationen består av obeväpnade internationella observatörer för att bekräfta nedrustningen av FARC.
Det finns också flera FN-organisationer på plats som arbetar med konflikten. FN:s flyktingorgan, UNHCR, arbetar för att förbättra situationen för de många interna flyktingarna. FN:s livsmedelsprogram, WFP, har också engagerat sig i Colombias flyktingsituation och hjälper stora delar av befolkningen som på grund av konflikten inte har tillräckligt med mat och vatten. UNICEF, som arbetar för barns rättigheter, har arbetat med frigivning och återanpassning av barnsoldater i Colombia.