Guinea–Bissau

Geografi

Guinea-Bissau är ett litet land som består av lågland med många flodmynningar. Landet omfattar även Bijagósöarna utanför fastlandet. Den högsta punkten är bara 300 m.ö.h. De tre största floderna Corubal, Gêba och Cachéu rinner österifrån och ut i Atlanten genom långa mynningar som svämmar över under regnperioden. Det är tropiskt klimat och längs kusten växer mangroveskog. På kustslätten finns det tropisk regnskog. Inlandet är savannlandskap. Det finns ett rikt fågelliv, särskilt i mangroveträsken.

Guinea-Bissau är ett fattigt land med liten industri och förorening. Miljöproblemen är främst anknutet till utnyttjandet av naturresurserna såsom avskogning, utarmningen av jorden, överbetning och överfiske.

Historia

Det har funnits bosättningar av jordbrukare längs kusten i över 1000 år. På 1200-talet invandrade naulu- och landumafolket från Ghana. På 1300-talet var områden en del av Mali och jordbruket och handeln utvecklades. Det producerades framförallt ris och havssalt som såldes till Sudan. Under 1440-talet kom portugisiska fartyg på jakt efter slavar och Guinea-Bissau blev ett strategiskt landområde för portugisernas kolonisering av Kap Verde.

Till skillnad från kolonialmakterna Frankrike och Storbritannien avstod inte Portugal makten i kolonialstater utan strid. Oppositionen leddes av befrielserörelsen Partido Africano de Independencia da Guinea e Cabo Verde (PAIGCEN). PAIGCEN grundades 1956 och blev snabbt populär både i städerna och på landsbygden. Partiet leddes av en av Afrikas främsta politiker, Amilcar Cabral.

År 1974 blev landet självständigt efter ett 11 år långt befrielsekrig, men redan från början fanns stora problem. Kriget hade förstört stora områden och en femtedel av befolkningen hade fördrivits utomlands. Den en gång så rika jordbruksexportören behövde nu köpa sina råvaror från utlandet. År 1980 tog statsminister João Bernardo Vieira makten i en kupp. Under denna period fick landet militärt och ekonomiskt stöd från Sovjetunionen och Östtyskland. 1985 anklagade Vieira en grupp inom militären för att planera en kupp mot honom. Medlemmarna i gruppen tillhörde folkgruppen balante och var veteraner från frihetskrigen. Sex av dem fick dödsstraff och detta var grogrunden till en konflikt som skulle få konsekvenser senare.

Under 90-talet gav regeringen efter för trycket om att införa ett flerpartisystem, främst för att få tillgång till pengar genom bistånd från det internationella samfundet. Valen 1994 präglades av anklagelser om korruption, misskötsel och kränkningar av de mänskliga rättigheterna från alla parter. Oppositionen vann överlägset men tillståndet var mycket spänt. 1998 utbröt inbördeskrig mellan myndigheterna och en grupp soldater ledda av militärledaren Ansumane Mané, som tidigare anklagats för smuggling av vapen från gruppen MFDC i grannlandet Senegal. Samma år undertecknades ett fredsavtal i Nigeria som innebar att en övergångsregering skulle bildas med representanter från båda sidor i kriget, och att ett nyval skulle hållas 1999. Dessutom skulle alla utländska trupper lämna landet och ersättas av den västafrikanska samarbetsorganisationen ECOWAS. 1999 öppnade FN ett nytt kontor i landet, UNOGBIS, som skulle främja en fredlig utveckling i landet. Men oron lade sig inte och två månader senare tog militären makten i en kupp. I parlamentsvalet 1999 vann Kumba Yalás och partiet PRS.

Den politiska situationen förvärrades under 2000-01 och oppositionen PAIGCEN trappade upp motståndet till den nya regeringen - som i sin tur var i konflikt med det militära styret. Mané utnämnde sig själv till militär chef, en position som enligt grundlagen var avsedd presidenten. Denna konflikt slutade med att regeringens lojala trupper lade ned ett uppror som inletts av Mané. Han dödades kort därefter av säkerhetsstyrkor. Ett nytt kuppförsök rapporterades i maj 2002 och i november upplöste Yalás parlamentet efter en misstroendeförklaring.

I september 2003 avsattes Yalás av militären, ledd av arméchefen Verissimo Seabra Correia. Efter kuppen styrdes Guinea-Bissau av en övergångsregering fram till valet av en ny nationalförsamling 2004 och presidentvalet 2005. PAIGCEN blev största parti i parlamentet med 45 representanter. Den förre presidenten, João Bernardo Vieira valdes till ny president efter att ha återvänt från exil 2005, och ställde upp som en oberoende kandidat. PAIGCEN stärkte sin position efter valet 2008, då det fick 67 av 100 representanter. Ett kuppförsök, där rebellsoldater angrep presidentens residens, avslogs i november 2008. Tidigare under året fanns rapporter om ett misslyckat kuppförsök. I mars 2009 dödades president Vieira av rebellsoldater, som först hade dödat landets arméchef.

Våren 2012 tog militären makten genom en kupp. Det hände mitt emellan den första och andra valomgången som skulle ge landet en ny president efter Malam Bacai Sanhás dog. Kuppmakarna sa att de ville behålla makten och lovade nyval. Efter flera uppskjutningar hölls president- och parlamentsval 2014. I båda valen vann PAIGCEN och partiledaren José Mario Vaz blev president. Det kommer att hållas nya val 2018 och 2019.

Samhälle och politik

Guinea-Bissau är en republik där presidenten väljs för femårsperioder och kan omväljas en gång. Presidenten utser premiärministern på inrådan av nationalförsamlingen, som är den lagstiftande församlingen. Representanter väljs för 4 år. Det demokratiska systemet har stora utmaningar, med svag rättssäkerhet. Det är först nyligen som en president har avslutat hela sin mandatperiod. Interna stridigheter inom de politiska partierna, mellan etniska grupper och inom militären har ofta lett till demonstrationer och våldsamma upplopp.

Krig, konflikter och politisk instabilitet har gjort Guinea-Bissau till ett av världens fattigaste länder. Man uppskattar att nästan två av tre invånare lever i absolut fattigdom. Barndödligheten är hög, och landet har en av världens lägsta medellivslängd. Kvinnors ställning i samhället varierar mellan etniska etniska grupper. I vissa grupper har kvinnor minimala rättigheter och är starkt förtryckta, medan kvinnor i andra grupper har en relativt stark ställning i samhället.

Majoriteten av befolkningen bor på landsbygden, och 7 av 10 lever på mindre än $ 2 per dag, och enligt FN: s livsmedelsprogram (WFP) saknar vart femte hushåll tillräckligt med mat. Bristande tillgång till rent vatten innebär att befolkningen utsätts för smittsamma sjukdomar. Under 2005 och 2008 drabbades landet av en koleraepidemi som dödade 600. En ny epidemi av kolera spreds under 2012-2013 och över 4000 smittades .

Endast en liten del guineanerna har formellt arbete. De flesta arbetar inom jordbruket, och det mesta som odlas går till egen konsumtion. Arbetslösheten är hög men det finns ingen officiell statistik över hur många människor som saknar jobb. Landets befolkning är ung, fyra av tio är under 15 år.

Befolkningen är indelad i sju etniska grupper. Den största gruppen är Balant.

Ekonomi och handel

Guinea-Bissau har begränsade naturresurser och är mycket beroende av internationellt bistånd. Den politiska oron i landet under de senaste 50 åren har också bidragit starkt till den negativa utvecklingen. Jordbruket är den viktigaste industrin. De viktigaste grödorna som produceras för handel är cashewnötter, kokosnötter, palmkärnor, jordnötter och bomull. Annars odlas även ris, majs, kassava och sötpotatis. Ris är det viktigaste baslivsmedlet, med ökad import under slutet av 1990-talet.

Guinea-Bissau har rika fiskeresurser och intäkterna därifrån kan vara landets viktigaste inkomstkälla på lång sikt. Intäkterna från fisket kommer att sälja fiskelicenser, framför allt till EU. Försäljningen av sådana licenser var i början av 2000-talet landets näst viktigaste källa till exportinkomster, efter cashewnötter. Man tror att landet årligen förlorar enorma summor på illegalt fiske, vilket myndigheter inte har möjlighet att styra.

Något som har förvärrat situationen i Guinea-Bissau är att landet på 2000-talet har blivit ett av de främsta transitområdena för smuggling av narkotika från Sydamerika till Europa. Narkotikakartellerna utnyttjar situationen i landet där folk har begränsade intäktsmöjligheter, samtidigt som staten är svag. Genom korruption och mutor blir staten ännu svagare och Guinea-Bissau har blivit vad FN kallar ”Afrikas förste narkosstat”.