Kamerun

Geografi

Kamerun är beläget nära ekvatorn och har ett tropiskt klimat. Medan marken i söder är täckt av regnskog ligger den norra delen av Kamerun på en platå mellan 900 och 1300 meter över havet. Årstiderna växlar mellan regn och torrperioder. Medan den södra delen av landet har två regnperioder och riklig nederbörd kännetecknas de norra, högt belägna områdena av ett torrare klimat med en regnperiod om året. Temperaturen varierar lite i landet som helhet och är huvudsakligen mellan 25 och 35 °C. Eftersom hela 40 procent av Kamerun är täckt av regnskog är timmer en viktig exportvara. Avverkningen kan dock även utgöra ett miljöproblem. Uttaget av tropiskt timmer präglas av korruption och så mycket som 50 procent av den totala avverkningen är olaglig. Mycket av den legala avverkningen kan också vara lika oansvarig och miljöskadlig som den olagliga och avskogningen hotar flera djurarter. Men den känsliga balansen i regnskogen hotas inte bara av skogsbruket. En oljeledning mellan Tchad och Kamerun som byggdes år 2003 kritiserats av miljöorganisationer för att utgöra ett hot mot mångfalden hos landets djurliv.

Historia

På 1000-talet kom det muslimska nomadfolket Fulani till de områden som utgör dagens Kamerun. År 1472 kom portugiser till Kameruns kust och uppkallade landet efter räkorna de trodde att de hade funnit i Wuorifloden. Landet hamnade under tysk kontroll i slutet av 1800-talet, men delades mellan Frankrike och Storbritannien efter första världskriget som en del av krigsuppgörelsen. Efter andra världskriget blev det allt svårare för Storbritannien och Frankrike att tygla det växande missnöjet med det koloniala styret, och år 1961 bildades den självständiga Förbundsrepubliken Kamerun. Landet var länge en enpartistat, men även om oppositionspartier har varit tillåtna under de senaste decennierna har Kamerun sedan självständigheten år 1961 bara haft två statschefer. Under år 1982 lämnade president Ahidjo frivilligt över makten till partimedlemmen och premiärministern Paul Biya. Den sittande presidenten har upprepade gånger anklagats för valfusk och stora delar av oppositionen bildade år 2003 en gemensam front för att utmana Biya, dock utan framgång. 2004 försökte Biya att öppna upp för att de engelskspråkiga och muslimska invånarna i norra Kamerun skulle få större inflytelse i politiken.

Både år 1999 och 2004 stod Kamerun överst på listan över de mest korrupta länderna i världen. Under finanskrisen 2008 ökade priserna på bränsle och mat vilket ledde till stora protester. Samma år antog Biya en lagändring som gör det möjligt för honom att väljas till president oändligt många perioder. Han blev vald för tredje gången 2011 även om han då också blev beskylld för valfusk. Under 2014 har alla interna frågor kommit i skuggan för den svåra säkerhetssituationen i grannländerna. Inbördeskrigen i den Centralafrikansk republiken drev tiotusentals flyktingar över gränsen till Kamerun. Ännu allvarligare är det hot som den nigerianska islamistgruppen Boko Haram sprider, det skapar både en flyktingström in i landet och angrepp har utförts av gruppen på kamerunsk mark. Boko Haram har även rekryterat medlemmar i Kamerun.

Samhälle och politik

President Paul Biyas är en av Afrikas presidenter som suttit längst vid makten, 27 år. Presidentens makt är omfattande och inkluderar såväl direkt kontroll över landets oljeinkomster som rätten att välja premiärminister. Samtidigt som president Biya regelbundet avsätter korruptionsanklagade ministrar är han känd för att splittra oppositionen genom att medvetet anspela på etnisk tillhörighet och köpa ut viktiga politiska motståndare. Medborgarnas förtroende för Kameruns politiska ledarskap, domstolar och polis har länge varit på tillbakagång. Trots den bristande respekten för mänskliga rättigheter och spänningarna mellan kristna och muslimer och mellan engelsk- och franskspråkiga har situationen i Kamerun varit relativt lugn jämfört med andra länder i regionen. År 2006 fick Kameruns kanske största utrikespolitiska tvist en lösning när landet undertecknade ett avtal om nigeriansk överlåtelse av Bakassihalvön till Kamerun. Den dåvarande generalsekreteraren för FN, Kofi Annan, var central i förhandlingarna om avtalet som gjorde slut på konflikten om den oljerika halvön.

Omkring två av fem personer i Kamerun räknas som fattiga, och lever på under två dollar om dagen. Särskilt i norra och östra Kamerun har andelen fattiga ökat de senaste åren. Tillgången till hälsa, rent vatten och sanitära anläggningar är dålig. Generellt är tillståndet lite bättre i städerna än på landsbygden. Vanliga sjukdomar är aids, malaria, tuberkulos, gulsot och mag- och tarmsjukdomar. Med internationellt stöd har landet genomfört vaccinationsprogram mot mässling och polio.

Kameruns befolkning består av 250 folkgrupper. Huvudgruppen béti-fang är president Biyas maktbas, och är överrepresenterade i regeringen och statsapparaten. I norra Kamerun bor en blandning av muslimska (fulani) och icke-muslimska grupper. Fulani har en stark ställning i samhället, på grund av sin höga utbildningsnivå och ekonomi. Befolkningen är ojämnt fördelad i landet. Tre av fyra bor på en tredjedel av landområdet. Flest bor i västra Kamerun medan norra och östra delarna av landet är glesare befolkat.

Många invånare i Kamerun söker sig utomlands på jakt efter arbete. Samtidigt tar Kamerun emot många invandrare, särskilt från den Centralafrikanska republiken, Tchad och Nigeria. FN har varnat om en humanitär kris i området.

Ekonomi och handel

Kameruns ekonomi är klart bättre än genomsnittet i Afrika och har under det senaste decenniet upplevt en stadig tillväxt. Jordbruket är mycket viktigt för landets ekonomi. Kamerun är rikt på naturresurser och hade på 1960- och 1970-talet en ekonomisk tillväxt baserad på export av kakao och kaffe och ökad produktion av varor för egen konsumtion. När olja upptäcktes utanför landets västkust ökade den ekonomiska tillväxten ytterligare i slutet av 1970-talet, innan nedgången i råvarupriser på världsmarknaden under andra halvåret år 1980 ledde till en ekonomisk kris. Kamerun var tvunget att ta stora lån och ökade sin utlandsskuld kraftigt, vilket år 1990 tvingade fram ett samarbete med den internationella valutafonden (IMF). Från mitten av 1990-talet började ekonomin äntligen visa tecken på förbättring, med en årlig tillväxt på mellan 4 och 5 procent. Att ekonomin håller på att förbättras betyder dock inte att fattigdomen har minskat. En rapport från FN:s utvecklingsprogram (UNDP) år 1999 visade att 51 procent av Kameruns befolkning lever under fattigdomsgränsen.