Introduktion
Mali är ett stort land med en svag statsapparat och under lång tid har det prioriterat bort de nordliga delarna av landet. Detta har skapat missnöje bland befolkningen i norr och gett utrymme för olika lokala väpnade grupper. Vissa rebellgrupper kämpar för självständighet, andra för att etablera ett islamistiskt regeringssystem.
Bakgrund
Efter att ha varit en fransk koloni sedan slutet av 1800-talet blev Mali självständigt år 1960. Decennierna som följde var präglade av oro och konflikt. Landet styrdes av diktatorn Moussa Traoré från år 1968. Krav på demokrait och flerpartistyre växte fram i slutet av 1980-talet och år 1991 blev Traoré avsatt i en militärkupp. År 1992 blev en ny grundlag antagen efter en folkomröstning och Alpha Konare blev vald till landets president.
Under 1990-talet pågick flera konflikter mellan regeringen och det nomadiska folket tuareger i norra Mali. Tuaregerna hävdade att de blev marginaliserade av regeringen och kämpade för att Azawad (ett område i norra Mali) skulle bli en självständig stat. Det förhandlades fram flera fredsavtal under 1990-talet mellan Malis regering och tuaregerna, men missnöjet växte då förändringarna aldrig kom. Missnöjet mot myndigheterna ledde till att seperatisterna – tuaregerna och andra grupper i nord – grundade National Movement for the Liberation of Azawad (MNLA) år 2011. MNLA allierade sig därefter med islamistgrupper som också önskade politiska ändringar i Mali.
Detta missnöje ledde till att separatisterna– tuaregerna och andra grupper i nord – bildade National Liberation Movement of Azawad (MNLA) 2011. Det gemensamma intresset för en politisk förändring bidrog senare till att MNLA allierade sig med islamistiska grupper.
Utlösande orsaker till konflikten
Efter Gaddafiregimens fall 2011 återvände många tuareger, som bott i Libyen i flera år, till sina hemländer. Många av tuaregerna som reste till Mali hade militär erfarenhet och hade därför med sig vapen och fordon från kriget i Libyen. Detta blev ett viktigt tillskott till rebellgrupperna i Mali, vilket bidrog till att konflikten eskalerade.
Alliansen mellan separatistgruppen MNLA och de islamistiska grupperna utlöste ett uppror mot regeringen i januari 2012. Upproret fick myndigheterna att tappa kontrollen vilket också ledde till att president Amadou Toumani Touré störtades. MNLA förklarade den norra halvan av Mali som en ny och självständig stat vid namn Azawad. Detta uppror var den utlösande faktorn till konflikten som pågår än idag.
Konflikt mellan separatisterna och islamisterna
Separatistgruppen MNLA och de olika islamistgrupperna hade myndigheterna som en gemensam fiende, men var oense om hur den nya staten i norr skulle se ut. En av de mer framträdande islamistiska organisationerna Ansar Dinem, lett av tuaregern Iyad Ag Ghali, kämpade inte nödvändigtvis för en självständig stat men strävade efter att införa sharialagstiftning i hela Mali. Då regeringsstyrkorna blev utdrivna från norr bröt en konflikt ut mellan islamisterna och MNLA, där islamisterna segrade. Under sommaren 2012 tog olika islamistiska grupper kontroll över de största städerna i norr, som Kidal, Gao och Timbuktu. De införde sedan sina islamistiska lagar i de områden de kontrollerade. När regeringsstyrkorna sedan drevs ut ur norr, resulterade det i en konflikt mellan MNLA och islamisterna, där islamisterna gick ut som segrare.
Frankrike ingriper i konflikten
I januari 2013 attackerade Islamisterna huvudstaden Bamako, som ligger mitt i den södra delen av Mali. Detta var ett direkt hot mot myndigheterna i Mali som då bad om internationell hjälp för att stoppa islamistgruppernas attacker.
Som en internationell respons ingrep Frankrike i Mali med militära styrkor för att slå tillbaka attackerna och stötta myndigheterna. Detta har bidragit till att konflikten i Mali nu också har blivit en internationell konflikt.
Efter att den maliska armén, med hjälp från bland annat Frankrike, hade drivit ut rebellerna från städerna och därmed tagit över kontrollen i norr, förbättrades säkerhetsläget i landet.
I april 2013 sattes en fredsbevarande FN-styrka (MINUSMA) in i Mali. (Läs mer om FN:s inblandning längre ner på sidan).
Misslyckade vapenvila och nya statskupp
I juni 2013 förhandlades en vapenvila fram mellan separatistgruppen MNLA och myndigheterna. Då valdes även en ny president i landet, Ibrahim Boubacar Keïta och det gav nytt hopp om en fredligare framtid. Knappt ett år senare, i maj 2014, bröts dock den ömtåliga vapenvilan samman vilket resulterade i att nya strider bröt ut mellan myndigheterna och flera rebellgrupper.
Ett nytt fredsavtal förhandlades därför fram 2015. Förhoppningen med detta avtal var att det skulle anpassa myndigheternas och rebellgruppernas kamp mot islamisterna. Sedan dess har Mali präglats av krig och konflikter, inklusive nya statskupp och misslyckade fredsavtal.
2020 ägde en annan statskupp rum i Mali. Den här gången var det delar av militären som tog makten genom ett myteri, ledd av överste Assimi Goïta.
Kuppen kom efter flera månaders protester på gatorna i huvudstaden Bamako. Tiotusentals malier krävde att president Keïta skulle avgå, trots att hans presidentskap egentligen var tänkt att pågå till 2023. Missnöjet med Keïta handlade bland annat om anklagelser om korruption och att hans regering har misslyckats med att bekämpa rebellgrupperna, som är kallas extremister och terrorister.
Kuppmakarna fångade Keïta och andra från myndigheterna den 18 augusti. Keïta avgick sedan snabbt som president och upplöste regeringen och parlamentet. Han sa att han drog sig tillbaka för att undvika förlust av liv.
En månad efter kuppen utsågs Bah Ndaw till interimspresident, med Assimi Goïta som vicepresident. De lovade att ett ordentligt val skulle hållas, utan att ange när.
Ytterligare en militärkupp ägde rum den 24 maj 2021. Återigen leddes kuppen av Assimi Goïta, och återigen tillfångatogs presidenten och andra i regeringen.
Den här kuppen utlöstes av förändringar som president Bah Ndaw försökte göra i sin egen regering. Två av Goïtas medkonspiratörer från kuppen 2020 försökte avlägsnas från regeringen, vilket fick Goïta och hans män att återta regeringsmakten. Han lovade att ett nationellt presidentval skulle hållas under 2022, ett datum som senare flyttades till 2026.
Militärkuppen år 2020 (med ännu en kupp år 2021) fördömdes av ett enigt FN:s säkerhetsråd. Detta resulterade i att USA stoppade sitt militära bistånd till Mali och den ekonomiska gemenskapen av västafrikanska stater (ECOWAS) införde sanktioner mot landet.
Mali blev även därefter utkastade från både ECOWAS och Afrikanska unionen (AU). AU och Europeiska unionen (EU) är bland dem som har stöttat ECOWAS och infört egna sanktioner mot myndigheterna i Mali.
I juli 2022 kom ECOWAS och de maliska myndigheterna överens om att ett demokratiskt presidentval skulle hållas i Mali i februari 2024. I det sammanhanget hävdes också delar av sanktionerna mot landet.
Parterna i konflikten
Separatister, MNLA - Den största oppositionsgruppen är den The National Movement of the Liberation of Azaward (MNLA). Den består av tuareger och andra sahariska stamfolk i området. Deras mål är att skapa en självständig stat i nordöstra delen av Mali, ett område som på tuaregspråket kallas Azaward
Islamisterna – Ansar Dine var den största islamistgruppen i Mali under kuppen 2012. Under 2017 slogs de samman med andra islamistiska grupper och bildade JNIM (Jama’ at Nasr al-Islam wal Muslimin) även kända som al-Qaida i Mali. Denna grupp har som mål att införa islamistiska lagar i landet. Al-Qaida-inspirerade grupper krigar också i Mali. Dessa består i högre grad av utländska krigare, alltså personer födda utanför Mali.
Myndigheterna – under perioden 2013-2020 leddes myndigheterna av president Ibrahim Boubacar Keïta och under denna period hade landet en nära relation till Frankrike. Trots att myndiheterna i norra Mali har en liten makt och legitimitet har de ändå blivit erkända av FN som landets formella representanter. Som ett resultat av de två militärkupperna 2020 och 2021 har militärledaren Assimi Goïta tagit över som president, med Choguel Maïga som premiärminister. Den antifranska Goïta-Maïga-regimen är i huvudsak en övergångsregering, men det är oklart om och när nyval kommer att hållas.
Lokala eliter - i avsaknad av statligt skydd, har lokala eliter finansierat olika militärgrupper i syfte av självförsvar och egenmakt inom politiken.
Frankrike – Efter att myndigheterna i Mali bett om internationellt stöd ingrep franska styrkor militärt år 2013 för att bekämpa de islamistiska grupperna. Den nya regimen i Mali, som tog makten genom statskupper 2020 och 2021, uttryckte motstånd mot Frankrikes närvaro i landet och Frankrike beslutade då att dra tillbaka sina styrkor från Mali.
Wagnergruppen – I kölvattnet av statskuppen 2020 och 2021 ingrep yrkessoldater från det ryska företaget Wagner, till stöd för den nya anti-franska regimen.
MINUSMA – Är FN:s fredsbevarande styrkor i Mali, med mandat att stödja de maliska myndigheternas upprätthållande av det fredsavtal som förhandlades fram 2015. Fredsstyrkan hjälper även myndigheterna att skydda civila.
Underliggande orsaker och drivkrafter i konflikten
Orsakerna till konflikten har till stor del att göra med att staten i Mali är svag och saknar legitimitet, särskilt bland befolkningen i de nordöstra delarna av landet. Missnöje och maktvakuum har lett till uppror vilket i sin tur skapat ytterligare problem. Mycket av våldet har vuxit fram på grund av lokala stridigheter om fördelning av resurser, där myndigheterna inte har någon stark auktoritet. Våldet har inneburit att konflikten fortsatt. Våldet har förflyttats successivt till nya områden och bidragit till terrorism och etableringar av nya väpnade grupper.
Andra faktorer som drivit på konflikten är att det existerar ett stort incitament att ha kontroll över handelsvägar i norr. Stora mängder av droger som smugglas till Europa från Latinamerika går nämligen via dessa områden i Mali. Vapen och människohandel har också lett till ekonomiska intäkter för vissa. De personer som tjänar pengar på att kontrollera dessa områden har både viljan och makten att motarbeta olika typer av fredsinitiativ som hotar deras makt och inkomstkällor. De stödjer rivaliserande och beväpnande grupper som i sin tur är beroende av olaglig handel. Delar av statsmakten är också inblandade i den olagliga handeln vilket skapar korruption och ökad misstro i samhället.
Konflikten sammanlänkad med den globala kampen mot terrorism
Sedan andra stater har blivit inblandade i kriget i Mali har deras nationella intressen hjälpt till att forma konflikten. Eftersom islamisterna som strider i Mali har band till al-Qaida har Frankrike och andra västländer som deltagit i kriget kopplat konflikten i Mali till sin globala kamp mot terrorismen.
Att placera Malikonflikten i den globala kampen mot al-Qaida har bidragit till att göra den fredsbevarande operationen till en antiterroroperation, där strategin och åtgärderna är olika. Samtidigt kan detta ha uppfattats som antiislamisk imperialism i Mali, vilket ger ökat stöd till de rebellgrupper som har kämpat mot de internationella styrkorna.
Frankrike ut – Ryssland in?
Efter statskupperna 2020 och 2021 har de nya myndigheterna i Mali varit mycket mer kritiska till Frankrikes närvaro i landet. Förhållandena ledde till att Frankrike 2022 beslutade att avsluta de franskledda militära operationerna Barkhane och Takuba. Frankrike drog tillbaka sina sista trupper från Mali i augusti samma år.
Frankrike och dess allierade hade ett gemensamt berättigande för tillbakadragandet, vilket var att de politiska, operativa och rättsliga förutsättningarna för styrkornas närvaro i Mali inte längre fanns. Det är tydligt att det handlar om relationen till den nuvarande övergångsregeringen i Mali, Goïta-Maïga-regimen, som spelar på antifranska attityder bland befolkningen för att legitimera sin politik och sitt grepp om makten. Samtidigt har det funnits tecken på att ryska legosoldater från Wagnergruppen är aktiva deltagare i Malikonflikten, på Goïta-Maïga-regimens sida. Enligt Frankrikes utrikesminister finns det omkring tusen sådana ryska legosoldater i Mali.
FN:s roll i konflikten
FN:s säkerhetsråd stödde inrättandet av den afrikanska fredsbevarande styrkan i Mali och Frankrikes militära operation, efter att myndigheterna i Mali bad om hjälp med att bekämpa rebellerna 2013.
Den 25 april 2013 beslutade FN:s säkerhetsråd att skicka en fredsbevarande styrka till Mali. Det kallas Minusma, som står för "FN: s flerdimensionella integrerade stabiliseringsuppdrag i Mali".
Minusma tog över ansvaret för säkerheten i landet från den afrikanska regionala styrkan den 1 juli 2013. Minusma består för närvarande av cirka 12 000 soldater.
260 Minusmasoldater har mist livet sedan fredsinsatsen i Mali inleddes 2013, många på grund av landminor i norra delen av landet.
Minusmas mandat är att stödja den politiska processen kring fredsavtalet från 2015. FN-styrkan kommer att bidra till stabilitet och säkerhet, skydda civila, stödja humanitärt bistånd och organisera återvändandet av internflyktingar och maliska flyktingar i grannländerna.
Minusma har ett starkt mandat från säkerhetsrådet, enligt kapitel 7 i FN-stadgan, som tillåter "användning av alla nödvändiga medel" för att uppnå målen för operationen.
Ett av Minusmas mål har länge varit att stödja Malis regering. Men efter militärkupperna 2020 och 2021, där de nya makthavarna har allierat sig med ryska legosoldater och blivit delaktiga i grova kränkningar av de mänskliga rättigheterna, har Minusma stött på flera dilemman i sin roll som anhängare av regeringen.
Förbindelserna mellan Minusma och de maliska myndigheterna har försämrats under 2022. Viktiga bidragsgivare som Storbritannien och Elfenbenskusten har också valt att dra tillbaka sina styrkor från Minusma.
Sveriges roll i konflikten
Det svenska försvaret bidrar med personal till MINUSMA i Mali, som idag är det största svenska bidraget ute i FN:s fredsstyrkor. De svenska soldaterna är en del av ISR Task Force som står för Intelligence, Surveillance and Reconnaissance och verkar främst i sektor väst på camp Nobel utanför Timbuktu. Detta är ett underrättelseförband, men Sverige bidrog även mellan november 2017 till maj 2018 med ett transportflygförband. Sedan hösten 2018 är en svensk, Dennis Gyllensporre, befälhavare för den militära insatsen i Mali. I tillägg finns ett antal officerare på olika FN-staber. Totalt sett bidrar Sverige med 279 personer till MINUSMA i Mali.
ISRTF samlar in underrättelser genom samtal, fotografering, avlyssning och obemannade flygplan som kan filma på fem kilometers höjd och hålla sig i luften i flera timmar. Underrättelsen riktar in sig på grupper som hotar eller trotsar fredsplanen i Mali.
Sverige driver sedan 2001 ett utvecklingssamarbete med Mali. Främst fokus ligger på mänskliga rättigheter och demokrati, vatten och sanitet, naturresurser och miljö, ekonomiska reformer samt stöd till fattigdomsbekämpning. År 2010 omvandlades Sidas kontor i huvudstaden Bamako till en ambassad.
Relaterade länder och konflikter
Relaterade länder
Relaterade konflikter