Introduktion
Den demokratiska republiken Kongo har i flera årtionden präglats av krig och konflikt. Efter det första Kongokriget 1996-97 utbröt det år 1998 ett mycket större krig, där åtta afrikanska länder och 25 väpnade grupper var involverade. Uppemot fem miljoner människor hade mist livet då det andra Kongokriget officiellt avslutades 2003.
Flera lokala strider har pågått sedan dess, särskilt i den östliga delen av landet. FN bistår myndigheterna genom den fredsbevarande styrkan MONUSCO.
Den demokratiska republiken Kongo har haft många namn och blir idag ofta kallat för DR Kongo eller bara Kongo. I texten nedan kommer både DR Kongo och Kongo att användas. Landet blir också kallat för Kongo-Kinshasa, efter huvudstaden Kinshasa, för att inte förväxlas med grannlandet Republiken Kongo, som kallas för Kongo-Brazzaville efter huvudstaden Brazzaville.
Bakgrund
Den demokratiska republiken Kongo har en lång historia som europeisk koloni. DR Kongo var fram till år 1908 den belgiska kungen Leopold II:s personliga egendom. Därefter tog den belgiska staten över och styrde landet fram tills det fick sin självständighet år 1960. Kung Leopold och Belgien var ansvariga för en av världens mest brutala koloniala regimer och då belgierna drog sig ur landet lämnade de efter sig ett mycket förändrat land med dålig infrastruktur, en svag statsmakt och stora interna konflikter.
Joseph-Désiré Mobuto tog makten genom en statskupp 1965 och styrde landet som diktator i 32 år. Som en del av Mobutos afrikaniseringspolitik bytte landet namn till Zaire, storstäderna fick afrikanska namn och han själv tog namnet Mobuto Sese Seko. Mobutos regim var korrupt och våldsam, vilket ledde till missnöje och ständiga uppror i olika delar av landet.
År 1994 skedde ett folkmord i grannlandet Rwanda, något som drev många på flykt till Kongo (Zaire). Folkmordet och flyktingströmmen från Rwanda bidrog till att ett stort uppror bröt ut i östra Kongo år 1996. Upproret blev den utlösande faktorn till det första Kongokriget.
Det första Kongokriget
Över en miljon hutuer flydde från Rwanda till Kongo efter att hutu-regimen, som begått folkmordet, störtades av den tutsi-dominerade milisen RPF. RPF leddes av Paul Kagame och han tog snart över makten i Rwanda. Bland flyktingarna som flydde till Kongo fanns soldater och miliser som deltagit i folkmordet på tutsierna. Detta utlöste en konflikt i Kongo mellan hutuerna och tutsierna, två folkgrupper som finns representerade i både Rwanda och Kongo.
Vid denna tidpunkt hade Mobutu tillåtit över tio olika utländska väpnade grupper att stanna i Kongo, vilka var i konflikt med grannländernas sittande regimer. Detta skapade en situation där grannländer såsom Angola, Uganda och Rwanda fann ett gemensamt intresse av att styra Mobutu-regimen. Rebellgruppen AFDL, ledd av Laurent Kabila, blev en bricka i detta spel och bidrog till att styra Mobutu i det första Kongokriget från 1996. Kriget avslutades år 1997 då Laurent Kabila tog makten i landet. Han ändrade då namnet från Zaire till Den demokratiska republiken Kongo.
Det andra Kongokriget
Laurent Kabila blev snabbt impopulär i Kongo då det blev tydligt att hans regimen, likt Mobutu, var auktoritär och korrupt och inte levde upp till löften om demokrati. Laurent Kabila fick stöd av Rwanda och Uganda när han försökte avsätta Mobutu. När Kabila väl kom till makten vände han dock dessa länder ryggen, vilket blev en utlösande faktor till det andra Kongokriget. Befolkningen i Kongo fick ett ökat motstånd till utländsk inblandning och Rwanda var särskilt ogillat. Kongolesiska tutsier blev i ökad grad sedda på som rwandier och ockupanter i Kongo.
Den 26 juli 1998, drygt ett år efter att Kabila tagit över makten från Mobutu, bestämde han sig för att alla rwandier och utländska soldater skulle lämna Kongo. De rwandiska ledarna, som nu plötsligt blev sedda som fienden, blev rasande och konflikten eskalerade snabbt. Redan den 2 augusti 1998 angrep Rwanda Kongo med målet att styra Kabila-regimen.
Det andra Kongokriget eskalerade till att bli större och mer långvarigt än det första. Åtta afrikanska länder och 25 väpnade grupper blev involverade i konflikten. Upp emot fem miljoner människor miste livet fram till 2003 då kriget officiellt avslutades.
Kongo under Joseph Kabila
Laurent Kabila blev år 2001 dödad och hans son Joseph Kabila gick då in och tog över makten. Detta var en vändpunkt i Kongokriget. Joseph Kabila talade om fred, en nationell enhet och det internationella samfundets roll.
Joseph Kabila verkställde en fredsprocess med Rwanda, Uganda och de lokala miliserna. Det avgörande fredsavtalet, som slöts i slutet av 2002, etablerade en övergångsregering med fyra vicepresidenter, varav två kom från rebellgruppernas krets. Planen var att alla miliser skulle föras samman till en ny nationell armé inom loppet av två år och ett demokratiskt val skulle förberedas.
År 2006 blev Joseph Kabila vald till DR Kongos president, i det som var landets första fria val på mer än 40 år. Sedan fredsavtalet och krigets slut har landet upplevt betydliga framgångar, men likväl har flera lokala väpnade konflikter, humanitära kriser och brott mot mänskliga rättigheter fortsatt, särskilt i den östliga delen av landet.
Kabila förblev vid makten fram till 2019, vilket var två års övertid enligt landets grundlagar. Efter ett kontroversiellt presidentval i slutet av 2018 förklarades Felix Tshiskedi som vinnare i januari 2019. Han är den första oppositionskandidaten som vinner ett presidentval i DR Kongo sedan landet blev självständigt 1960.
Underliggande orsaker och drivkrafter i konflikten
DR Kongo är ett stort land med bristande infrastruktur och svag statsmakt. Landets våldsamma historia - präglad av kolonialism, krig och förtryck - har skapat misstro inom samhället, mellan etniska grupper, mot myndigheter och mot andra länder som varit inblandade i konflikterna. Detta har skapat en grogrund för korruption, väpnade miliser och maktmissbruk.
Våld, övergrepp och maktmissbruk får ofta gå ostraffat, vilket är ett stort hinder för fred och försoning i DR Kongo. Detta innefattar både myndigheter och miliser, trots så grova brott som brott mot mänskliga rättigheter.
Krig och konflikt har gjort att gruppidentiteten för många i DR Kongo är knutet till deras etnicitet framför deras nationalitet. Många milisgrupper organiserar sig utifrån etnisk tillhörighet, exempelvis hutu eller tutsi. Detta har gjort det lättare för grannländerna Rwanda och Uganda att alliera sig med de olika milisgrupperna. När myndigheterna i DR Kongo antingen inte har möjlighet eller är ovilliga att skydda landets befolkning är det vanligt att befolkningen söker sig till landets milisgrupper för skydd.
Ekonomiska drivkrafter i konflikten
Under Joseph Kabila var en korrupt statsapparat personligt kopplad till honom och hans hemliga betalningar. På så sätt var inte ens myndigheterna i DR Kongo särskilt intresserade av att inrätta en formell och fungerande statsapparat, då det skulle kunna undergräva presidentens maktposition. En korrupt statsapparat upprätthölls därför och var svår att övervinna.
Fattigdom har bidragit till missnöje bland befolkningen, samtidigt som det ökat möjligheten att rekrytera fler till väpnade miliser. Politiskt och ekonomiskt missnöje, liksom osäkerhet och maktkamp, är alla drivkrafter i konflikten. Girighet är också en drivande faktor och är särskilt knuten till Kongos värdefulla naturresurser i landets östra delar.
Naturresurser som diamanter, koltan, kobolt, koppar och guld har varit av en drivande faktor bakom andra länders intresse för DR Kongo - både under kolonialismen och genom dagens stöd till väpnade miliser. I en FN-rapport från 2001 anklagades Rwanda, Uganda och Zimbabwe för att systematiskt utnyttja resurser från DR Kongo.
Våldtäkt som vapen
Ett av landets stora problem är att de som begår brott sällan straffas. Som en följd av detta används maktmissbruk och våldtäkt som ett vapen för att skrämma och kontrollera landets civilbefolkning.
Nästan alla beväpnade grupper i konflikten har begått grova övergrepp och krigsförbrytelser. FN uppskattar att över 200 000 kongolesiska kvinnor har våldtagits under krigen i DR Kongo, men exakta siffror saknas.
2018 fick den kongolesiska läkaren Denis Mukwege Nobels fredspris för sitt arbete i kampen mot att sexuellt våld används som ett vapen i konflikter. Mukwege arbetar på ett sjukhus i östra Kongo och har blivit en världsledande expert på att läka inre fysiska skador orsakade av våldtäkt. Han mottog även FN:s människorättspris år 2008.
FN:s roll i konflikten
FN har varit närvarande med fredsstyrkor i DR Kongo sedan år 1999, då det andra Kongokriget pågick. Dessa följde även upp Lusakaavtalet, ett fredsavtal mellan regeringen i DR Kongo och andra länder som var involverade i kriget.
MONUC-styrkan deltog i stabilisering och avväpningen av östra DR Kongo. MONUC förlorade mycket av sitt stöd från lokalbefolkningen eftersom styrkan inte klarade att förhindra rebellgruppen CNDP:s attack mot gränsbyn Goma hösten 2008. Det resulterade i att minst 250 000 människor flydde från byn.
I maj 2010 antog FN:s säkerhetsråd att MONUC skulle fortsätta under det nya namnet MONUSCO. Mandatet inriktades mer mot stabiliseringsprocesser i efterspelet av konflikten.
MONUSCOs prioriteringar har varit att skydda civilbefolkningen och deras rättigheter, särskilt genom att stabilisera de oroliga provinserna i öst. MONUSCO bistår också i genomförandet av demokratiska val.
MONUSCO har uppmärksammats i media upprepade gånger för att FN-soldater har begått sexuella övergrepp mot kongolesiska kvinnor och barn.
Sveriges roll i konflikten
I dagsläget bidrar Sverige endast med ett par soldater till insatserna i DR Kongo. Sverige har dock ett utvecklingssamarbete med DR Kongo med inriktning på ökad fred, försoning och demokratisk samhällsstyrning. Vidare fokuserar det svenska stödet även på att förebygga, bekämpa och hantera konsekvenser av sexuellt våld, samt att förbättra hälsan hos fattiga befolkningsgrupper, med särskilt fokus på sexuell och reproduktiv hälsa.
Relaterade länder
Här är ett urval av de involverade länderna i DR Kongo-konflikten för vidare läsning: