Libyen

Geografi

Libyen ligger mitt på den nordafrikanska platån, en långsträckt bergsformation som sträcker sig från Atlantkusten till Röda havet. I landets centrala delar finns flera bergskedjor med toppar upp till 3500 meter över havet. Inlandet är kargt, med långsträckta sandslätter utan vegetation eller bebyggelse. Detta område har ökenklimat nästan utan nederbörd och med extrema temperaturväxlingar under året. Den glesa befolkningen fördelas på en handfull spridda oaser. Längs den västra kustremsan ligger bördiga fält som är väl lämpade för jordbruk. Här är bebyggelsen mycket tätare och flera av de större städerna ligger i denna region som har ett typiskt milt Medelhavsklimat. Öster om Sidrabukten övergår kusten i låga bergåsar som också är tätbefolkade. Trots stora skillnader mellan regionerna är bristen på regn en konstant faktor i Libyen. I ökenområdena kan det gå år mellan varje regn medan regnmängden i kustområdena maximalt uppgår till 4-500 mm per år. Libyens största miljöproblem är förknippade med landets klimat och läge – landet har mycket dålig tillgång till rent dricksvatten och kämpar med ökenspridning och erosion på grund av dålig jordmån och dåligt reglerade jordbruk.

Historia

De libyska kustområdena erövrades 96 f.Kr. från fenicierna av det romerska riket. Landet förblev en romersk provins till mitten av 400-talet då imperiet började sin långa nedgång. I mitten av 600-talet inlemmades området i det arabiska imperiet som introducerade islam och arabisk kultur och språk. De libyska områdena skickades fram och tillbaka mellan olika arabiska sultaner under de kommande århundradena. När det Osmanska riket tog kontroll över Libyen på 1500-talet överlämnades landets styre till legosoldater och libyska hamnar användes av de osmanska pirater som härjade i Medelhavet under de kommande århundradena. Under hela 1800-talet började osmanerna förlora allt fler områden och 1911 invaderade Italien Libyen och gjorde det till en italiensk provins. Tusentals italienare flyttade till landet och stora väg- och industriprojekt påbörjades. Under andra världskriget invaderades Libyen av brittiska styrkor och blev 1951 självständigt, som ett av de första länderna i Afrika. Den nya regimen hade enorma problem med fattigdom och underutveckling och var helt beroende av utländskt bistånd innan man upptäckte olja 1959. 1969 fälldes regeringen genom en militärkupp ledd av överste Muammar al-Khadaffi som utvisade alla utlänningar och ville bygga en ny social och politisk ordning från grunden.

Gaddafi styrde landet med järnhand i 42 år. All makt låg hos honom och en grupp släktingar och säkerhetschefer. Landet blev snabbt ett av Afrikas rikaste i termer av BNP tack vare oljeresurser. En stor del av intäkterna användes för militär upprustning. Dessutom satte han igång större utvecklingsprojekt, som att leda grundvatten från Sahara till kusten. Gaddafi drog på sig många fiender och kämpade inklusive USA och Israel genom att stödja militanta grupper runt om i världen. Detta innebar att landet stod inför FN: s sanktioner, som drabbade landets ekonomi. Medan landet var mycket isolerat från resten av världen.

2011 utbröt uppror mot Gaddafi-regimen vilket utlöste ett inbördeskrig i landet. Upproret uppstod i den västra delen av landet, där regimen var starkast. Upproret spreds snabbt även till de östra delarna. Många som arbetade i det militära hoppade av och anslöt sig till demonstrationerna med vapen i hand. I Benghazi uppstod ett nationellt övergångsråd, med den avhoppade justitieministern Mustafa Abdeljalil i spetsen. Gaddafis armé var fortfarande överlägsen, och närmade sig snabbt Benghazi. Sedan FN: s säkerhetsråd ville skydda civila "med alla medel", gavs det mandat till internationell insats med stridsflyg. Styrkorna leddes av Nato, med Frankrike, USA och Storbritannien i täten. Alla attacker från Nato-styrkorna var riktade mot Gaddafiregimen och regeringen. I augusti samma år nådde rebellerna huvudstaden Tripoli och i oktober dödades Gaddafi.

Sommaren 2012 tog ett styre över makten från de opponerande som året innan hade förstört Gaddafis envälde. Styret bildade regering som skulle skapa en ny konstitution för landet. 2014 hölls nytt val, även om de inte hade nått en överenskommelse om en ny konstitution. Samtidigt är situationen i Libyen är mycket kaotisk och det råder fortfarande inbördeskrig i landet. Otaliga grupper slåss om pengar och mark.

FN:s säkerhetsråd har bemyndigat Nato att använda militärt våld i Libyen för att skydda civila. Kriget ledde till kaos och laglöshet i landet, inklusive ökningen av människohandel och islamistisk extremism. Inbördeskriget pågår fortfarande, men 2020 enades parterna i FN:s regi om vad FN beskriver som en "varaktig vapenvila".

Läs mer om konflikten i Libyen här.

Läs mer om den arabiska våren här.

Samhälle och politik

Efter Gaddafi-regimens fall har Libyen plågats av politisk oro och en turbulent politisk situation. Oroligheterna grundar sig i en politisk situation där två myndigheter är oense om vem som ska styra landet. Konflikten står mellan rester av den gamla statsmakten och en regering som erkänns av det internationella samfundet. Dessa partier kontrollerar olika delar av landet. Det finns ett antal rebellgrupper och internationella aktörer som stödjer de två olika konkurrerande myndigheterna i landet. På grund av oenigheten finns det alltså ingen enhetlig, tydlig politisk ledning i landet.

Det finns en omfattande kränkning av mänskliga rättigheter i Libyen, särskilt mot flyktingar och migranter. Landet har länge varit ett nav för människor som försöker ta sig över Medelhavet till Europa. Flera hundra tusen migranter finns i landet. Många av dem bor i fångläger, som drivs av människosmugglare som tjänar mycket pengar på migranternas svåra situation. Som ett resultat av inbördeskriget finns det heller inget rättsväsende i Libyen.

Landets oljeresurser har gett Libyen en ganska hög levnadsstandard, med ett väl utvecklat välfärdssystem. Sedan 1970-talet har regeringen erbjudit befolkningen boenden, fri utbildning, hälsovård, sysselsättning inom den offentliga sektorn och subvention av vissa livsmedel. Nästan alla barn vaccineras, och landet har låg barnadödlighet. Medellivslängden är hög, 78 år. Två tredjedelar av befolkningen är under 30 år.

Nästan 80 % av befolkningen på 7 miljoner bor i städer. De flesta längs kusten i de två största städerna, Tripoli och Benghazi. Libyer är huvudsakligen sunnimuslimer, med en liten minoritet kristna.

Ekonomi och handel

Med afrikanska mått mätt är den libyska ekonomin solid och landet har en av kontinentens högsta bruttonationalprodukter (BNP). Detta beror på att landet har stora oljereserver och en låg befolkning. Under den tid då landet var isolerat från omvärlden stagnerade en stor del av ekonomin på grund av sanktioner från FN och USA, hög korruption och stora investeringar i utveckling av massförstörelsevapen. Under de senaste åren har landet haft en stadig tillväxt, men ekonomin varierar i takt med världsmarknadspriset på olja vilket försvårar långsiktig planering. Oljeindustrin utgör hela 95 procent av ekonomin men mycket av intäkterna från denna sektor kommer inte medborgarna till godo. Många av de anställda inom oljeindustrin kommer utifrån och tar med sig pengarna de tjänar ut ur landet. Näst efter oljan är jordbruket Libyens främsta inkomstkälla. Landet är fortfarande mycket beroende av livsmedelsimport och producerar bara en fjärdedel av sitt livsmedelsbehov. Arbetslöshet och liten korrelation mellan utbildning och arbetsmarknad bidrar till att den ensidiga ekonomin stagnerat. Försök att starta upp nya branscher har hittills inte lett till stora förändringar.