Introduktion
Det syriska inbördeskriget är en konflikt mellan landets myndigheter och olika rebellgrupper. Det är en konflikt som har pågått sedan 2011. Många andra länder har ingripit i konflikten och kriget har lett till stor förstörelse där hundratusentals människor dödats och miljoner drivit på flykt.
Bakgrund
Syrien har styrts av Assad-familjens auktoritära regim i över 40 år. Först av Hafez al-Assad som tog makten genom en militärkupp 1970, och sedan av Bashar al-Assad från 2000. När Bashar al-Assad tog över var Syrien en enpartistat och innan kriget bröt ut några år senare hade regimen inte mött något större motstånd på flera decennier. Många väntade sig demokratiska reformer när Bashar al-Assad tog över makten, men den ökade öppenheten blev kortvarig. Istället blev makten koncentrerad till några få personer, varav många ingick i presidentens närmsta familj.
Assad-familjen tillhör en av Syriens många religiösa minoriteter, alawiterna, som är en undergrupp till shia-islam. Den syriska regimen har därför nära band till det shia-muslimska landet Iran och Hizbollah i Libanon. I Syrien finns även många kristna och kurder.
Majoriteten av befolkningen är däremot sunnimuslimer. Det har länge funnits missnöje bland sunnimuslimerna eftersom alawiter, som står för endast 10 procent av den syriska befolkningen, sitter på de centrala positionerna i regimen och därmed har bättre ekonomisk ställning än många andra syrier. Detta, kombinerat med ökad fattigdom, skapade stort missnöje bland befolkningen som ledde fram till de omfattande protesterna mot Assad-regimen under den så kallade arabiska våren, år 2011.
Utlösande orsaker till kriget
Syrien var ett av många länder som upplevde uppror mot regimen våren 2011, under det som blev känt som den arabiska våren. Protesterna slogs ned hårt av Assads regim. Det brutala svaret från regimen på de relativt fredliga demonstrationerna gjorde att motståndet mot myndigheterna snabbt spred sig till flera delar av landet.
Assadregimen insåg att demonstrationerna började bli ett stort problem och beslutade att släppa extremistiska jihadister från fängelser. Flera källor har hävdat att jihadisterna släpptes för att förvandla det fredliga upproret till ett våldsamt. Det skulle då vara lättare för Assad-regimen att legitimera brutal våldsanvändning mot demonstranterna.
Assad hade anklagat demonstranterna för att vara sunniislamistiska terrorister. Regimen hade därför ett intresse av att "bevisa" att detta var korrekt. Detta var en av anledningarna till att den arabiska våren utvecklades till ett brutalt inbördeskrig 2012.
Läs mer om den arabiska våren här.
Den första fasen av kriget
2011 etablerade delar av oppositionen ett syriskt nationellt råd (SNC) i Turkiet. SNC krävde att Assad skulle avgå och att Syrien skulle bli en demokratisk stat. Förutom rådet stiftades även Fria syriska armén (FSA) för att bekämpa regimens styrkor. Både vanliga civila människor och de som hade hoppat av Assads armé blev en del av rebellstyrkorna som kämpar mot Assad-regimen.
Allt eftersom striderna intensifierades blev situationen på marken mer komplex. Nya oppositionsgrupper bildades, och det rapporterades att internationella krigare knutna till al-Qaida-nätverket kom till landet för att bekämpa regimen. Samtidigt rapporterades det även om alltmer brutala ageranden från den syriska regimen.
Krigets inverkan på Syriens grannländer
Kriget i Syrien har lett till att många miljoner människor har tvingats fly. Syriens grannländer Libanon, Jordanien, Irak och Turkiet har alla tagit emot stora mängder syriska flyktingar. Denna utveckling har varit svår för grannländerna, både ekonomiskt och politiskt. I Libanon till exempel har många libaneser fruktat att kriget i Syrien skulle leda Libanon in i ett nytt inbördeskrig. Kriget i Syrien har också påverkat den kaotiska utvecklingen i Irak och tillväxten av Islamiska staten (IS)
Läs mer konflikten i Libanon här.
Stormakter blandar sig in i Syrienkonflikten
Syrien har en viktig strategisk betydelse för flera regionala och globala makter. Därför har många länder blandat sig in i Konflikten och allierat sig med olika parter. Vem som stödjer vem kan påverkas av flera hänsyn, tidigare samarbete, gemensamma fiender, eller om man delar en ideologisk och religiös identitet. En av skiljelinjerna är bland annat gruppers och staters tillhörighet till sunni- eller shiaislam, som alltmer ställdes mot varandra under Syrienkriget.
Stöd till Assads regim:
Å ena sidan stödjer Ryssland, Iran och Hizbollah i Libanon Assad-regimen. Syrien är Rysslands viktigaste allierade i Mellanöstern, och rymmer Rysslands enda militärbas i Medelhavet. Iran och Hizbollah är båda shia-aktörer och har varit viktiga anhängare till Assadregimen, särskilt militärt. Hade det inte varit för stödet från Iran, Hizbollah och Ryssland hade Assadregimen inte kunnat ta tillbaka stora delar av Syrien.
Stöd till rebellgrupper i Syrien:
Å andra sidan har anti-Assad-grupper fått stöd av många olika länder, med USA i spetsen. Sunnimuslimska länder, som Saudiarabien, Turkiet och Qatar har stött rebeller ekonomiskt och delvis med vapen. Länderna stödde vissa grupper utifrån sina egna intressen. Liksom USA har dessa länder en spänd relation till Iran, och senare även med terrororganisationen Islamiska staten (IS).
Kampen mot IS
Terroristorganisationen, Islamiska staten (IS), uppstod delvis på grund av kriget i Syrien. 2014 utropade de sitt "kalifat" och tog kontroll över stora områden i Syrien och Irak. Många stater svarade på IS framväxt genom att skapa en koalition för att bekämpa dem. I samma veva bildades Syrian Democratic Forces (SDF) som var en lokal markstyrka bestående av en blandning av flera grupper i Syrien. Flera länder, där ibland USA, Jordanien och Frankrike, stödde SDF med militär utrustning och attackerade IS från luften. I mars 2019 förklarade SDF att IS sista fäste i Syrien hade besegrats. Trots att det huvudsakliga kalifatet besegrades fortsatte IS terrorn men i en mycket mindre skala än tidigare.
Läs mer om den islamska staten här.
FN:s roll i konflikten
FN:s säkerhetsråd har varit som förlamat i den syriska konflikten. Ryssland och Kina har tre gånger lagt in sitt veto mot förslag till en resolution som kräver att våldet stoppas. I maj 2014 lade de även in sitt veto mot ett förslag om att be den Internationella brottmålsdomstolen (ICC) att undersöka situationen i Syrien. Med ingripandet i Libyen färskt i minnet har Ryssland och Kina motsatt sig FN:s vilja att blanda sig i interna konflikter. Utan en resolution i säkerhetsrådet har FN inte kunnat påverka konflikten särskilt mycket.
Läs mer om konflikten i Libyen här.
Rysslands och USA:s olika syn på Assad-regimens framtid har varit ett av hindren för en omfattande och kraftfull resolution i Säkerhetsrådet. USA har länge menat att Assad-regimens avgång är en förutsättning för en lösning i Syrien. Ryssland däremot stöttar Assad-regimen och menar att regimen behövs för att bekämpa rebellgrupper som IS. Ryssland menar också att Säkerhetsrådet inte kan acceptera en regim-ändring i en suverän stat.
En av de få sakerna som Säkerhetsrådet har enats om när det gäller Syrien är en resolution som kräver att konfliktens samtliga parter släpper genom nödhjälp till civilbefolkningen. 19 december 2016 kom Säkerhetsrådet också överens om, i kölvattnet av Assad-regimens brutala offensiv, att låta FN-observatörer kontrollera en trygg evakuering av civila ut från östra Aleppo. En granskningskommission från FN har bekräftat att syriska säkerhetsstyrkor har begått brott mot mänskligheten.
Säkerhetsrådet har förutom detta även enats om sanktioner mot IS och andra liknande terrorgrupper som är verksamma i Syrien. Däremot har Säkerhetsrådet inte kommit överens om militära sanktioner mot dessa. Trots det har en USA-ledd koalition har bombat IS-mål i Syrien i alla fall. Eftersom koalitionen inte har fått ett FN-mandat som tillåter den typen av militära insatser på syriskt territorium är den typen av bombning väldigt problematisk, sett från ett folkrättsligt perspektiv. Ryssland har också bombat i Syrien, men eftersom Ryssland blivit tillfrågade av Assad-regimen har Ryssland en bättre folkrättslig utgångspunkt för användning av våld i Syrien än de andra länderna.
Försök till fredsförhandlingar
I april 2012 skickade FN en observationsstyrka (UNSMIS) till Syrien för att övervaka Kofi Annans fredsplan. Kofi Annan var utsedd till FN:s och Arabförbundets särskilda sändebud men hans fredsplan misslyckades. UNSMIS hjälpte till att dokumentera några av massakrerna i landet, men bestod endast av 300 soldater som kämpade med att täcka hela Syrien. UNSMIS avvecklades då mandatperioden löpte ut i augusti 2012 på grund av de ökade oroligheterna och det upptrappade våldet. Samtidigt ersattes Kofi Annan som särskilt sändebud av Lakhmi Brahimi. Bristen på framsteg i fredsförhandlingarna innebar dock att även han avgick våren 2014.
Ett nytt särskilt sändebud från FN, Staffan de Mistura, la fram ett nytt förslag till Säkerhetsrådet i februari 2015 som handlar om att upprätta säkerhetszoner, det vill säga krigsfria områden som ger skydd för civila, i Syrien. Det krävs att de krigande parterna enas om detta, något som FN:s Syriensändebud försöker förhandla fram. Hoppet är att zonerna kan minska våldet i landet, öka möjligheten till humanitärt arbete samt skapa en grund för förhandlingar om ett mer omfattande fredsavtal.
2018 utsågs norrmannen Geir O. Pedersen till FN:s särskilda sändebud i Syrien. 2019 ansåg FN:s säkerhetsråd att Pedersen borde hitta andra sätt att bidra till freden i Syrien än sitt fokus på att inrätta en kommitté för att utarbeta en ny konstitution för landet.
Tidslinje över olika konflikter i Västasien
Områden som vi idag känner till som Turkiet, Syrien och Irak var under en lång tid en del av en mycket större politisk, social och religiös ordning som kallades för det Osmanska (eller Ottomanska) riket. Det var ett sunni-muslimskt imperium där turkar dominerade araber, kurder och andra i drygt 600 år - från och med år 1299, till slutet av första världskriget. Detta ledde till att staten Turkiet bildades år 1924. Områden som vi idag känner till som Iran och Afghanistan ingick inte i det osmanska riket.
När första världskriget bröt ut det redan svaga osmanska riket, tog de europeiska makterna över mycket av makten i området. När européerna hade kommit överens om vart gränsen skulle gå i Mellanöstern, delades det kurdiska samhället upp i fyra olika länder: Turkiet, Syrien, Irak och Iran. Det här blev början på kurdernas kamp för självständighet.
Frankrike och Storbritannien tog kontrollen över flera viktiga områden i Mellanöstern. De drog gränser och delade upp områden mellan dem. Egypten hade redan varit under brittisk kontroll i årtionden.
Andra världskriget försvagade Frankrikes och Storbritanniens förmåga att bevara sina imperier. Flera av de nuvarande staterna i Mellanöstern etablerades och blev självständiga under denna period:
- Libanon, 1943
- Syrien, 1944
- Jordanien, 1946
- Israel, 1948
- Egypten, 1952
1951 blev Mohammad Mossadeq Irans första demokratiskt valda ledare. Sådan demokratisering hotade västerländska oljeintressen i Iran. Detta ledde till att Storbritannien och USA hjälpte till att avsätta Mossadeq och störta hans regering genom en statskupp 1953 för att sedan återföra makten till den västvänlige diktatorn Shah Pahlavi. Statskuppen påverkade iraniernas attityder till västvärlden, vilket bidrog till den islamiska revolutionen 1979.
1958 lyckades irakierna göra det som iranierna inte hade kunnat göra fem år tidigare, nämligen bli av med det brittisk-amerikanska stöttade kungariket som styrde deras land. Irak blev då en självständig stat. Irakierna inspirerades av revolutionen i Egypten 1952, där ideologin var arabisk nationalism och anti-imperialism. Irak var en del av Bagdadpakten, som tvingade Irak att stödja den brittiska invasionen av Egypten 1956, vilket skedde mot irakiernas vilja och som utlöste den irakiska revolutionen.
Med undantag för Turkiet, försökte länderna i Mellanöstern att behålla en neutral position under det kalla kriget (1947–1991). Men pressen från supermakterna var så stor att de var tvungna att välja sida. Relationerna kunde ändra sig över tiden. De länder som hade genomgått en revolution, vände sig ofta bort från västvärlden och över till Sovjetunionen.
Syrien blev oberoende från Frankrike år 1944, och år 1970 tog Hafez al-Assad (som sitter på stolen till höger) makten i Syrien genom en militärkupp genom det syriska partiet Ba’ath. Hans son Bashar al-Assad (i mitten till vänster) tog över ledningen år 2000 och är fortfarande president i Syrien.
Det socialistiska arbetarpartiet PKK är en militär och politisk organisation för kurderna, främst i Turkiet. PKK har varit den ledande organisationen för kurdernas kamp mot turkisk övermakt. (Läs mer om kurdernas kamp här).
- Den Islamiska revolutionerna i Iran.
- Sovjet invaderar och ockuperar Afghanistan.
- Saddam Hussein blir president i Irak, vilket ledde till kriget mellan Irak och Iran året därpå.
Regimen för den iranska shahen störtades under den islamistiska revolutionen 1979. Den regeringen, ledd av den religiösa ledaren Ayatollah Khomeini, satte religionen i centrum för politiken. En ny diktatur uppstod, en som var oberoende av västerländsk dominans, men som samtidigt införde en form av islamistiskt styre i Iran (läs mer om Iran här).
Sovjetunionen invaderade Afghanistan i ett försök att rädda den kommunistiska diktaturen i landet. Motståndskämparna, kända som Mujahedin, fick ett stort internationellt stöd, bland annat från USA, Pakistan och Kina. Osama bin Laden var bland de arabiska utländska krigare som reste till Afghanistan för att föra ett så kallat heligt krig mot kommunisterna. Det här var början på grundandet av al-Qaida.
Året efter att Saddam Hussein blev president i Irak, gick de till attack mot Iran. Cirka 30 länder stöttade kriget, ofta med stöd för båda länderna samtidigt. De viktigaste bidragsgivarna var Sovjetunionen, USA, Frankrike och Kina. Mest stöd gick till Irak, inklusive komponenter för utveckling av massförstörelsevapen. Det amerikanska stödet för Irak under kriget förvärrade iraniernas syn på USA:s roll i Mellanöstern.
Under kriget mellan Irak och Iran attackerade irakiska styrkor också kurderna i norra Irak. Den militära kampanjen mot kurderna (och andra minoriteter i landet), kallad Anfal-kampanjen, varade i flera år och nådde sin topp år 1988. Flera stater i världen har erkänt övergreppen mot kurderna som folkmord. Mellan 50 000 och 100 000 människor dödades, delvis på grund av kemiska vapen.
Saudiarabien kände sig hotad av den irakiska expansionen när Irak invaderade Kuwait i augusti 1990. Osama bin Laden ville skydda Saudiarabien och de heliga städerna Mecka och Medina med sina ”heliga krigare”. Men Saudiarabien avvisade bin Ladens erbjudande och bjöd i stället in amerikanska styrkor. Detta påverkade bin Ladens politiska åsikter, vilket bidrog till att al-Qaida riktade sig mot USA. Gulfkriget, även kallat Kuwaitkriget, avslutades med en internationell koalition med USA och ett FN-mandat som drev de irakiska styrkorna tillbaka till Bagdad i början av 1991.
Efter Gulfkriget bestämde FN:s säkerhetsråd att införa ytterligare sanktioner mot Irak. USA och Storbritannien såg till att FN-sanktionerna bibehölls fram till 2003 och genomförde också bombningar i Irak under denna period. Sanktionerna drabbade civilbefolkningen hårt och blev starkt kritiserad av många länder. Unicef uppskattar att hundratusentals barn dog som ett resultat av dessa sanktioner.
Efter att den sovjetstödda regimen i Afghanistan kollapsade 1992, kastades Afghanistan in i ett inbördeskrig mellan konkurrerande krigsherrar. Den islamistiska gruppen Taliban kom segrande ut ur kriget och styrde Afghanistan från 1996–2001. Under den här perioden höll Osama bin Laden och al-Qaida till i landet. De etablerade sina egna träningsläger och betecknade sig som Talibans elitsoldater (läs mer om al-Qaida här).
Terrorattacken mot USA den 11 september 2001 blev startskottet för en mer aggressiv amerikansk utrikespolitik genom det så kallade ”kriget mot terror”. Terrornätverket al-Qaida skulle bekämpas, tillsammans med alla som stöttade dem. Talibanregimen i Afghanistan var den första på listan över al-Qaidas anhängare, vilket ledde till en amerikansk-brittisk invasion av landet i oktober 2001 (läs mer om kriget i Afghanistan här).
Irak blev nästa mål i ”kriget mot terror”. USA, med allierade, invaderade det oljerika landet utan FN:s godkännande. USA menade att Irak fortsatt hade massförstörelsevapen och samarbetar med al-Qaida, men detta har inte bevisats. Saddam Husseins regim föll som en konsekvens av den olagliga invasionen, men verklig fred fanns det aldrig i landet. (Läs mer om kriget i Irak här).
Våren 2011 bröt stora folkliga uppror ut i flera länder i Mellanöstern och Nordafrika. Proteströrelserna syftade till att ändra regeringssystemet i varje land, ofta med fokus på mänskliga rättigheter, och hade som främsta krav att den regerande diktatorn i de olika länderna skulle avgå. Motståndet mot diktaturerna inspirerade varandra, men utvecklades var för sig. I Syrien utvecklades ett icke-våldsamt uppror till ett brutalt inbördeskrig. (Läs mer om den arabiska våren här).
Syrien har en viktig strategisk betydelse för många länder. Därför har både Assad-regimen och oppositionen ett aktivt stöd från andra stater under inbördeskriget. Assad-regimen stöttas av Ryssland, Iran och Hizbollah i Libanon, medan oppositionen i sin tur stöttas av bland annat USA, Turkiet, Qatar och Saudiarabien. Inbördeskriget i Syrien bidrog till framväxten av IS.
Den islamiska staten (IS) är en islamistisk militant terroristgrupp som idag kontrollerar stora områden i Irak och Syrien. I juni 2014 deklarerade IS att de har etablerat en islamsk stat i de områden de hade tagit kontroll över. Det erkändes aldrig internationellt som en stat. IS försökte snarare besegras med militära medel. (Läs mer om IS här).