Introduktion
Konflikten i Afghanistan har länge varit centrerad kring å ena sidan den väststödda regimen i huvudstaden Kabul och å andra sidan talibanernas upprorsgrupp. Konflikten började när USA invaderade Afghanistan som svar på al-Qaidas terrorattacker mot USA den 11 september 2001.
Sedan krigets begynnelse år 2001 har den, enligt Brown University i USA, beräknats ha kostat drygt 175 000 människor livet, bland dem är minst 47 000 civila.
Bakgrund
Den islamistiska rörelsen Taliban, var fram till den USA-ledda invasionen 2001 de som satt med regeringsmakten i Afghanistan. Efter invasionen fungerade talibanerna som en upprorsgrupp i Afghanistan, fram till dess att de 2021 kom till regeringsmakten igen.
Att känna till talibanernas framväxt och deras relation till terrornätverket al-Qaida är avgörande för att förstå varför Afghanistan blev det omedelbara målet för USA:s så kallade globala krig mot terrorismen 2001.
Framväxten av Taliban-rörelsen har sina rötter i det kalla kriget, då USA och Sovjetunionen allierade med varsin sida i det afghansk-sovjetiska kriget 1979–1989.
Kriget 1979–1989: kommunism mot islamism
Det afghanska kommunistpartiet tog makten i Afghanistan efter en statskupp år 1978. Den kommunistiska regeringen initierade reformer som skapade konflikt med de konservativa islamistiska styrkorna i landet. Konflikten utlöste ett inbördeskrig.
Inbördeskriget ledde till att Sovjetunionen invaderade grannlandet Afghanistan för att säkerställa att den kommunistiska regeringen inte föll. Men den afghanska motståndsrörelsen, känd som Mujaheddin, fick omfattande internationellt stöd - främst från USA.
USA skickade vapen, pengar och utrustning till Afghanistan genom Pakistan. USA såg kriget i Afghanistan som en viktig arena i maktkampen mot Sovjetunionen under det kalla kriget.
Taliban tar över regeringsmakten
Kriget mot kommunisterna slutade när Sovjetunionen drog tillbaka sina styrkor 1989, och den kommunistiska regeringen föll 1992. Förödelsen efter kriget, och det maktvakuum som följde, ledde till att olika rebellgrupper fortsatte kriget sinsemellan.
Afghanistan gick in i ett nytt inbördeskrig där motsatta allianser och etniska grupper stod emot varandra. Inbördeskriget varade tills den islamistiska talibanrörelsen, med stort stöd från Pakistan, gradvis fick kontroll över Kabul och tog regeringsmakten 1996.
Den utlösande orsaken
Efter att talibanerna tagit över regeringsmakten tillät de terrororganisationen al-Qaida att etablera sin huvudbas i Afghanistan. Al-Qaida grundades och leddes av Usama bin Ladin, som rekryterade före detta mujahedinsoldater till sin terrororganisation.
Efter att Sovjetunionen besegrats var det nu USA som blev islamisternas huvudfiende. Al-Qaida försökte därför begå terroristattacker mot USA under åren som följde, och hävdade att de låg bakom attackerna den 11 september 2001.
Efter terrorattacken krävde USA att bin Ladin skulle utlämnas från Afghanistan och hotade samtidigt den afghanska talibanregeringen med militära medel.
Talibanregimen mötte dock aldrig det amerikanska kravet, och den 7 oktober 2001 invaderade USA Afghanistan efter att ha åberopat rätten till självförsvar. Flera andra länder stöttade USA i denna invasion och menade att det var en motiverad handling till följd av terroristattackerna den 11 september 2001.
Det var terrorattacken mot USA, och al-Qaidas ledning i Afghanistan, som utlöste den konflikt i Afghanistan som vi känner den idag – med västerländska militärstyrkor på ena sidan, och taliban-rörelsen på den andra.
2001: Kriget börjar
I samarbete med rebellgrupper i den så kallade Norra Alliansen i Afghanistan, flyttade amerikanska styrkor mot Kabul och störtade taliban-regimen två månader efter att invasionen hade börjat.
Med sig fick USA ett antal allierade länder i kriget mot Afghanistan. Kriget beskrevs av den amerikanska presidenten George Bushs administration som början på ett globalt krig mot terror - där målet var att bekämpa terroristnätverk som al-Qaida och andra regimer som höll med dem, exempelvis regeringen i Afghanistan.
Taliban blir återigen en rebellgrupp
Trots talibanregimens fall var kriget ännu inte över. Efter att ha undvikit fullständigt nederlag i krigets första fas, omgrupperades de återstående talibanerna sig.
Från början av gränsområdet till Pakistan, återupptog de ett omfattande gerillakrig mot den afghanska regeringen och de internationella styrkor som stöttade det.
Striderna ökade år för år, och under 2007–2008 hade taliban-rörelsen återfått kontroll över både södra och östra Afghanistan.
Underliggande drivkrafter: den lokala konflikten
Taliban-rörelsens främsta motståndare lokalt i Afghanistan hade länge varit den Norra Alliansen, som bestod av flera grupper, ledda av krigsherrar med olika intressen, men med en gemensam fiende i Taliban. USA gjorde därför Norra Alliansen till sin främsta lokala allierade partner under invasionen 2001.
Den norra alliansen har länge stått stark bland etniska grupper som hazarer, tadzjiker och uzbeker i norra Afghanistan, medan talibanerna har fått mest stöd bland pashtuner på landsbygden i södra och östra Afghanistan. Redan före 2001, under tiden då talibanerna var vid makten, hade den norra alliansen kontakt med USA och hade kontroll över en liten del av landet i nordost.
Med USA och andra allierade militärstaters inträde i landet 2001 förändrades maktbalansen mellan Talibanerna och krigsherrarna i norra delen av landet. Talibanerna tappade aldrig sin lokala maktbas helt, inte ens efter att de kastats ut från Kabul och när den Norra alliansen fick ökad makt genom den nya regeringen.
Lokal maktkamp som drivkraft i konflikten
Centralmakten i Kabul har representerat ett potentiellt hot mot lokala aktörers maktposition. Många har därför haft intresse av att stötta rebellgrupper såsom talibanerna. Detta även om de i utgångspunkten inte sympatiserar med dem.
Bristen på kunskap om lokala maktförhållanden, kombinerat med bristen på en enhetlig strategi och kommandostruktur har gjort det svårt för de internationella styrkorna att skapa fred och stabilitet i Afghanistan.
Den globala konflikten
Kriget i Afghanistan var början på en ny amerikansk utrikespolitik som blev känd som "det globala kriget mot terrorismen". Detta krig mot al-Qaida och deras allierade sågs som en global kamp där USA förde krig och använde militära medel i flera länder, ofta i strid med internationell lag.
Förutom Afghanistan har USA fört krig i Irak, Pakistan, Jemen, Somalia och Syrien som en del av ”det globala kriget mot terrorism”. Forskning från Brown University i USA har beräknat att över 800 000 människor har mist livet till följd av kriget mot terrorismen, och minst 37 miljoner har förlorat sina hem till följd av USA:s krig åren efter den 11 september 2001.
2021: Krigets slut?
USA:s president, Joe Biden, förklarade våren 2021 att USA:s militära styrkor ska lämna Afghanistan innan den 11 september samma år. Det datumet är symboliskt viktigt, eftersom det är exakt tjugo år efter al-Qaidas terrorattack mot USA, som var orsaken till att USA i första hand invaderade Afghanistan.
USA:s tillkännagivande om att kalla hem sina soldater gick däremot inte som planerat. I augusti 2021 avancerade nämligen talibanerna snabbt och tog över allt större delar av landet. Övertagandet skedde snabbt och överraskande, vilket orsakade kaos och resulterade i att den afghanska presidenten flydde samtidigt som talibanerna tog över regeringslokalerna i huvudstaden Kabul.
Likt landets president, flydde även afghaner i rädsla för sina liv samtidigt som internationell personal snabbt evakuerades. Många fruktar att just flickor och kvinnor inte ska få behålla de rättigheter de har haft de senaste 20 åren.
Den humanitära situationen
- Över 24 miljoner människor i Afghanistan behöver akut hjälp, enligt FN:s kontor för samordning av humanitära frågor (OCHA).
- I början av 2021 fanns det över 2,8 miljoner registrerade afghanska flyktingar, utöver över 3,5 miljoner internt fördrivna afghaner i Afghanistan, enligt Norwegian Refugee Council (2022).
- För civila har Afghanistan blivit allt farligare. FN har rapporterat att fler kvinnor och barn dödades under första halvåret 2021 än under något annat första halvår sedan 2009.
FN:s roll i konflikten
USA hade inte något uttalat mandat från FN när de påbörjade militära aktioner mot Afghanistan i oktober 2001. USA åberopade rätten till självförsvar, förankrat i artikel 5 i FN-stadgan.
Vissa folkrättsexperter håller dock inte med en sådan tolkning av självförsvarsrätten. En del är också oeniga om huruvida resolutionen som kom från FN:s säkerhetsråd efter USA:s invasion (resolution 1368) skall tolkas som en bekräftelse eller inte på att USA hade rätt att angripa Afghanistan i självförsvar.
En del folkrättsexperter tror att även det varken fanns en självförsvarssituation eller mandat från FN:s säkerhetsråd, och att USA:s angrepp mot Afghanistans suveränitet därmed var en grov aggression mot internationell lag.
ISAF-styrkan
Den 20 december 2001 gav FN:s säkerhetsråd ett mandat till internationell militärstyrka i Afghanistan för att skydda säkerheten i Kabul och omgivande områden. Operationen heter International Security Assistance Force (ISAF) och leddes av Storbritannien fram tills NATO tog över i augusti 2003. Samma år utvidgades mandatet till hela Afghanistan. ISAF-operationen avslutades 2014.
I samband med att ISAF upphörde inledde NATO insatsen Resolute Support Mission (RSM), från och med den 1 januari 2015. Det främsta uppdraget insatsen har är att ge utbildning, coachning och stöd till afghanska styrkor och stötta Afghanistans regering med att bibehålla civilbefolkningens säkerhet.
FN-operationen UNAMA
Från 2002 har FN haft ett eget politiskt uppdrag i Afghanistan, UN Assistance Mission in Afghanistan (UNAMA), som utgörs av ca 1500 civilt anställda och 14 militära rådgivare. Deras uppgift är att bistå valprocesser och observera de 30-tal FN-organ som verkar i Afghanistan. Av dessa finns exempelvis FN:s flyktingorgan (UNHCR), FN:s barnrättsorganisation (UNICEF), FN:s utvecklingsfond (UNDP), världshälsoorganisationen (WHO) och FN:s jordbruksorganisation (FAO).
FN:s närvaro i Afghanistan före konflikten
FN hade olika uppdrag i Afghanistan redan på 1950-talet. Under den sovjetiska ockupationen drev UNHCR flyktingläger för afghaner både i Pakistan och i Iran. FN har också satt in stora resurser när det gäller minröjning. Gamla minor är ett stort problem då Afghanistan är ett stort jordbruksland.
Sveriges roll i konflikten
Mellan 2002–2014 bidrog Sverige till den internationella säkerhetsstyrkan (ISAF) som hade som uppdrag att stötta den afghanska regeringen i att upprätthålla säkerheten i landet.
I samband med att ISAF upphörde inledde NATO insatsen Resolute Support Missiom, RSM, vid årsskiftet 2014–2015. Hela insatsen består av 12 000 personer och Sverige bistår idag med 25 personer. Det främsta uppdraget är att stötta Afghanistans regering med att bibehålla civilbefolkningens säkerhet.
Majoriteten av det svenska bidraget är stationerade på Camp Marmal utanför Mazar-e-Sharif, det finns även ett antal personer som tjänstgör i Kabul. Det svenska bidraget ingår i ett rådgivarteam till de afghanska säkerhetsstyrkorna, stabspersonal till den multinationella staben i Afghanistans norra område samt bidrar med sjukhuspersonal till det tyska fältsjukhuset på Camp Marmal.
Sedan 2008 har Sverige en diplomatisk närvaro i landet genom en ambassad i Kabul. Från 2014 ligger tonvikten i det svenska engagemanget på att långsiktiga bygga fred och ge politiskt stöd. Sedan 2013 är Afghanistan det största mottagarlandet för svenskt bistånd.
Relaterade länder och konflikter
Många länder är och har varit inblandade i konflikten i Afghanistan. Till exempel bidrog över 40 länder till ISAF-styrkan, de flesta av dem NATO-medlemmar. Här är ett litet urval av inblandade länder:
Relaterade konflikter
Tidslinje över konflikter i Västasien
Områden som vi idag känner till som Turkiet, Syrien och Irak var under en lång tid en del av en mycket större politisk, social och religiös ordning som kallades för det Osmanska (eller Ottomanska) riket. Det var ett sunni-muslimskt imperium där turkar dominerade araber, kurder och andra i drygt 600 år - från och med år 1299, till slutet av första världskriget. Detta ledde till att staten Turkiet bildades år 1924. Områden som vi idag känner till som Iran och Afghanistan ingick inte i det osmanska riket.
När första världskriget bröt ut det redan svaga osmanska riket, tog de europeiska makterna över mycket av makten i området. När européerna hade kommit överens om vart gränsen skulle gå i Mellanöstern, delades det kurdiska samhället upp i fyra olika länder: Turkiet, Syrien, Irak och Iran. Det här blev början på kurdernas kamp för självständighet.
Frankrike och Storbritannien tog kontrollen över flera viktiga områden i Mellanöstern. De drog gränser och delade upp områden mellan dem. Egypten hade redan varit under brittisk kontroll i årtionden.
Andra världskriget försvagade Frankrikes och Storbritanniens förmåga att bevara sina imperier. Flera av de nuvarande staterna i Mellanöstern etablerades och blev självständiga under denna period:
- Libanon, 1943
- Syrien, 1944
- Jordanien, 1946
- Israel, 1948
- Egypten, 1952
1951 blev Mohammad Mossadeq Irans första demokratiskt valda ledare. Sådan demokratisering hotade västerländska oljeintressen i Iran. Detta ledde till att Storbritannien och USA hjälpte till att avsätta Mossadeq och störta hans regering genom en statskupp 1953 för att sedan återföra makten till den västvänlige diktatorn Shah Pahlavi. Statskuppen påverkade iraniernas attityder till västvärlden, vilket bidrog till den islamiska revolutionen 1979.
1958 lyckades irakierna göra det som iranierna inte hade kunnat göra fem år tidigare, nämligen bli av med det brittisk-amerikanska stöttade kungariket som styrde deras land. Irak blev då en självständig stat. Irakierna inspirerades av revolutionen i Egypten 1952, där ideologin var arabisk nationalism och anti-imperialism. Irak var en del av Bagdadpakten, som tvingade Irak att stödja den brittiska invasionen av Egypten 1956, vilket skedde mot irakiernas vilja och som utlöste den irakiska revolutionen.
Med undantag för Turkiet, försökte länderna i Mellanöstern att behålla en neutral position under det kalla kriget (1947–1991). Men pressen från supermakterna var så stor att de var tvungna att välja sida. Relationerna kunde ändra sig över tiden. De länder som hade genomgått en revolution, vände sig ofta bort från västvärlden och över till Sovjetunionen.
Syrien blev oberoende från Frankrike år 1944, och år 1970 tog Hafez al-Assad (som sitter på stolen till höger) makten i Syrien genom en militärkupp genom det syriska partiet Ba’ath. Hans son Bashar al-Assad (i mitten till vänster) tog över ledningen år 2000 och är fortfarande president i Syrien (läs mer om Syrien här).
Det socialistiska arbetarpartiet PKK är en militär och politisk organisation för kurderna, främst i Turkiet. PKK har varit den ledande organisationen för kurdernas kamp mot turkisk övermakt. (Läs mer om kurdernas kamp här).
- Den Islamiska revolutionerna i Iran.
- Sovjet invaderar och ockuperar Afghanistan.
- Saddam Hussein blir president i Irak, vilket ledde till kriget mellan Irak och Iran året därpå.
Regimen för den iranska shahen störtades under den islamistiska revolutionen 1979. Den regeringen, ledd av den religiösa ledaren Ayatollah Khomeini, satte religionen i centrum för politiken. En ny diktatur uppstod, en som var oberoende av västerländsk dominans, men som samtidigt införde en form av islamistiskt styre i Iran (läs mer om Iran här).
Sovjetunionen invaderade Afghanistan i ett försök att rädda den kommunistiska diktaturen i landet. Motståndskämparna, kända som Mujahedin, fick ett stort internationellt stöd, bland annat från USA, Pakistan och Kina. Osama bin Laden var bland de arabiska utländska krigare som reste till Afghanistan för att föra ett så kallat heligt krig mot kommunisterna. Det här var början på grundandet av al-Qaida.
Året efter att Saddam Hussein blev president i Irak, gick de till attack mot Iran. Cirka 30 länder stöttade kriget, ofta med stöd för båda länderna samtidigt. De viktigaste bidragsgivarna var Sovjetunionen, USA, Frankrike och Kina. Mest stöd gick till Irak, inklusive komponenter för utveckling av massförstörelsevapen. Det amerikanska stödet för Irak under kriget förvärrade iraniernas syn på USA:s roll i Mellanöstern.
Under kriget mellan Irak och Iran attackerade irakiska styrkor också kurderna i norra Irak. Den militära kampanjen mot kurderna (och andra minoriteter i landet), kallad Anfal-kampanjen, varade i flera år och nådde sin topp år 1988. Flera stater i världen har erkänt övergreppen mot kurderna som folkmord. Mellan 50 000 och 100 000 människor dödades, delvis på grund av kemiska vapen.
Saudiarabien kände sig hotad av den irakiska expansionen när Irak invaderade Kuwait i augusti 1990. Osama bin Laden ville skydda Saudiarabien och de heliga städerna Mecka och Medina med sina ”heliga krigare”. Men Saudiarabien avvisade bin Ladens erbjudande och bjöd i stället in amerikanska styrkor. Detta påverkade bin Ladens politiska åsikter, vilket bidrog till att al-Qaida riktade sig mot USA. Gulfkriget, även kallat Kuwaitkriget, avslutades med en internationell koalition med USA och ett FN-mandat som drev de irakiska styrkorna tillbaka till Bagdad i början av 1991.
Efter Gulfkriget bestämde FN:s säkerhetsråd att införa ytterligare sanktioner mot Irak. USA och Storbritannien såg till att FN-sanktionerna bibehölls fram till 2003 och genomförde också bombningar i Irak under denna period. Sanktionerna drabbade civilbefolkningen hårt och blev starkt kritiserad av många länder. Unicef uppskattar att hundratusentals barn dog som ett resultat av dessa sanktioner.
Efter att den sovjetstödda regimen i Afghanistan kollapsade 1992, kastades Afghanistan in i ett inbördeskrig mellan konkurrerande krigsherrar. Den islamistiska gruppen Taliban kom segrande ut ur kriget och styrde Afghanistan från 1996–2001. Under den här perioden höll Osama bin Laden och al-Qaida till i landet. De etablerade sina egna träningsläger och betecknade sig som Talibans elitsoldater (läs mer om al-Qaida här).
Terrorattacken mot USA den 11 september 2001 blev startskottet för en mer aggressiv amerikansk utrikespolitik genom det så kallade ”kriget mot terror”. Terrornätverket al-Qaida skulle bekämpas, tillsammans med alla som stöttade dem. Talibanregimen i Afghanistan var den första på listan över al-Qaidas anhängare, vilket ledde till en amerikansk-brittisk invasion av landet i oktober 2001.
Irak blev nästa mål i ”kriget mot terror”. USA, med allierade, invaderade det oljerika landet utan FN:s godkännande. USA menade att Irak fortsatt hade massförstörelsevapen och samarbetar med al-Qaida, men detta har inte bevisats. Saddam Husseins regim föll som en konsekvens av den olagliga invasionen, men verklig fred fanns det aldrig i landet. (Läs mer om kriget i Irak här).
Våren 2011 bröt stora folkliga uppror ut i flera länder i Mellanöstern och Nordafrika. Proteströrelserna syftade till att ändra regeringssystemet i varje land, ofta med fokus på mänskliga rättigheter, och hade som främsta krav att den regerande diktatorn i de olika länderna skulle avgå. Motståndet mot diktaturerna inspirerade varandra, men utvecklades var för sig. I Syrien utvecklades ett icke-våldsamt uppror till ett brutalt inbördeskrig. (Läs mer om den arabiska våren här).
Syrien har en viktig strategisk betydelse för många länder. Därför har både Assad-regimen och oppositionen ett aktivt stöd från andra stater under inbördeskriget. Assad-regimen stöttas av Ryssland, Iran och Hizbollah i Libanon, medan oppositionen i sin tur stöttas av bland annat USA, Turkiet, Qatar och Saudiarabien. Inbördeskriget i Syrien bidrog till framväxten av IS.
Den islamiska staten (IS) är en islamistisk militant terroristgrupp som idag kontrollerar stora områden i Irak och Syrien. I juni 2014 deklarerade IS att de har etablerat en islamsk stat i de områden de hade tagit kontroll över. Det erkändes aldrig internationellt som en stat. IS försökte snarare besegras med militära medel. (Läs mer om IS här).